Boktips: Hypnotisören
I korthet handlar den om en läkare som med hypnos försökt bota människor som har gått igenom svåra trauman, men efter en händelse i hypnosgruppen lovar han att aldrig mer använda denna kontroversiella behandlingsmetod. Men efter några år blir han ombedd att hypnotisera en pojke man tror har varit vittne till att hela sin familj mördats. Mycket motvilligt går han med på det, vilket får katastrofala konsekvenser.
Betyg: 4/5
Boktips: "Dyngkåt och hur helig som helst"
När jag läste detta insåg jag vad det var som gjorde att jag blev så otroligt glad över att läsa den här boken. Igenkänningsfaktorn är så himla hög, utan att det för den sakens skull blir gnälligt och martyraktigt. Trots att jag inte behöver plocka upp efter några barn (än så länge...) känner jag precis igen den där känslan av att alltid vara så i farten att man inte ens bara kan sitta på toaletten utan att prestera annat än det som ska ur kroppen och ner i toan. Jag borstar ofta tänderna samtidigt som jag är på toa, och plockar ur linserna och klär av mig. Alltid spar man några sekunder som kan användas till något annat. Men varför gör jag egentligen så? Jag vet faktiskt inte...
Det finns ett annat citat i boken som liksom anknyter till detta:
”När en stor människa blir förälder till en liten människa upphör hon inte att vara människa. Hon får förstås skärpa till sig men hon är fortfarande en människa på sin egen stora resa. Den lilla människan ska hon hålla i handen på den stora resan. Den lilla människan ska hon ha under sina vingar. Skydda. Mot det hon kan. Sedan kommer livet ändå.Ovanpå alltihop. En dag regnar vingarna kanske in. Då måste hon fortsätta flyga. Inte skämmas och falla till marken. För hur fan skulle det se ut. Man får vara kass ibland. Man ska säga förlåt. Men man ska inte gå och tro att alla andra är så jävla mycket bättre.”
Vad är det som gör det så himla viktigt att vara så jävla duktig hela tiden? Det funderar jag ofta på... För det gagnar ju ingen, allra minst en själv. Jag jobbar stenhårt på det. Ännu viktigare har det blivit nu sedan Herman kom. Då gäller det verkligen att fråga sig själv vad som är viktigt. Är det viktigt att sängen är bäddad? Att kasta den tomma toarullen? Att torka bort brödsmulor från skärbrädan? Att puffa upp soffkuddarna innan jag går och lägger mig? Nej, knappast, ändå kan jag inte låta bli att göra det...
Har du inte läst boken så gör det. Den berikade mig otroligt mycket och det ska bli spännande att se vilka diskussioner som kommer upp på nästa bokträff då det är just den här som ska diskuteras.
Sommarläsning
Boktips: Yacoubians hus
På baksidan kan man läsa:
"Beläget mitt i Kairos myllrande kärna ligger Yacoubians hus, uppfört på trettiotalet i europeisk stil och en gång hemvist för ministrar och miljonärer. Numera finns där alla sorters människor; en fattig men vacker kvinna som snabbt får lära sig att mäns lustar är det som styr samhället, portvakratsonen som på grund av sin bakgrund nekas inträde till polishögskolan och vänder sig mot religiös fundamentalism, chefredaktören som i varje ny man han möter försöker hitta tillbaka till det han upplevde med sin förste älskare, en korrupt rikeman som tänjer på Koranen för att tillgodose sina egna begär."
Jag gillade verkligen den här boken. Hade det inte varit för bokcirkeln hade jag med största sannolikhet aldrig kommit i kontakt med den, så jag är glad att jag har läst den. Det bästa med boken tycker jag är beskrivningarna av karaktärerna och miljöerna i Kairo. Har man varit där kan man riktigt känna kaoset, dofterna och riktigt se framför sig myllret av människor. Helt klart läsvärd.
Jag ger den 4/6 i betyg.
Boktips: Vi måste prata om Kevin
Tänk dig in i följande scenario: Du blir gravid och efter nio långa månader föds äntligen ditt efterlängtade barn. Det är en liten pojke och han är det vackraste som finns. Men det dröjer inte många minuter innan du inser att något inte är som det ska. När barnmorskan lägger pojken vid bröstet vänder han med avsmak bort huvudet, nästan som om han äcklades av det och inte bara av bröstet utan av hela dig, hans mamma.
Varenda dag får du hintar om att något är fel. Pojken vägrar lära sig gå på toaletten och vid sex års ålder använder han ännu blöjor. Hur mycket du än uppmuntrar honom vägrar han göra sina behöv någon annanstans än i blöjan, och du får en känsla av att han njuter av att se sig ta vara på hans nerbajsade Pampers.
Så fortsätter livet år efter år och allt eftersom pojken blir äldre blir avvikelserna allt tydligare. Samtidigt vägrar din man inse att något är galet. Han är av uppfattningen att er son är ovanligt begåvad och bara "busig" i sina upptåg och inte ens när han fyller sin vattenpistol med saft och sprutar på dina nya klänning säger din man ifrån. Han bara skrattar och viftar bort det hela.
Det är först när din son skjuter ihjäl ett antal elever och lärare på sin högstadieskola som du får ett kvitto på att du varit inne på helt rätt spår hela tiden.
För att bearbeta dina känslor skriver du långa brev till din man, som du nu inte längre bor tillsammans med. Det är dessa brev som utgör handlingen i denna gripande, fruktansvärda historia om Kevin och hans familj.
Boken heter "Vi måste prata om Kevin" och är skriven av Lionel Shriver. Den är kanske inte den mest hoppfulla att läsa när man är förälder eller väntar barn men jag kan ändå bara ge ett råd: Läs den!
Boktips: Änklingen
I höstas tipsade jag om boken "En sorts kärlek" av Ray Kluun (se mer här). Eftersom det ända sedan dess har varit så mycket annat att läsa med bokcirkeln har jag inte hunnit läsa uppföljaren, Änklingen, men till slut blev det i alla fall av och igår kväll läste jag ut den.
Boken utspelas efter att Stens fru Carmen har dött i bröstcancer. Kvar står han med ett förvirrat liv och den treåriga dottern Luna. Men istället för att ta vara på situationen, reflektera över sitt nya liv och bygga upp den hittills ganska vaga relationen med Luna dränker han sin sorger efter Carmen i sprit, knark och framför allt sex.
Till slut inser han det ohållbara i situationen och bestämmer sig för att ta med sig Luna på en lång resa till Australien, en resa som Carmen gjorde innan de träffades. Detta får honom att se livet ur ett helt annat pespektiv och inse vad som verkligen är viktigt.
I början av boken beter sig Sten som ett riktigt jävla SVIN, och man borde inte sympatisera med honom för fem öre. Ändå kan jag inte låta bli att tycka synd om honom och på något sätt "förlåta" honom för allt skit han utsätter sig själv och sin omgivning för.
Jag tycker den är helt klart läsvärd, men man bör läsa "En sorts kärlek" först så man får hela bakgrundshistorien.
Betyg: 4/6 (slutet är lite "mossigt" skrivet och vissa av sexsekvenserna känns onödigt detaljerade).
Boktips: Guernseys litteratur-och potatisskalspajssällskap
Boken utspelas 1946 i London och på Guernsey. Författarinnan Juliet funderar över vilket hennes nästa skrivprojekt ska bli när hon får ett brev från en man på Guernsey. De börjar brevväxla och i breven berättar han om livet och människorna på ön, om ockupationen av ön under andra världskriget och om den läsecirkel som finns på ön, Guernseys litteratur- och potatisskalspajssällskap. Juliet börjar så småningom brevväxla även med andra medlemmar av bokcirkeln och blir så fängslad av deras öden att hon bestämmer sig för att resa dit, en resa som kommer att förändra hennes liv.
Jag fick tipset om boken av Erika och eftersom det var min tur att välja bok fick det bli just den. Boken är väldigt annorlunda mot vad jag brukar läsa, i och med att den är skriven nästa uteslutande i brevform. Det tog ett tag att komma in i den, både med tanke på brevformen men också för att det var ganska många personer att hålla i huvudet. Men när jag hade läst ut den var det som att jag nästan kände alla dessa personer.
Jag tänker hålla bedömningen för mig själv ett tag (ifall någon i bokklubben läser detta) men det blir i alla fall bättre än 3/5... Helt klart läsvärd.
Recension - Allt är upplyst
Från baksidestexten:
"Den unge ukrainaren Alex får i uppdrag att vara översättare åt en lika ung amerikan vid namn Jonathan Safran Foer som kommit till Lvov för att söka efter byn Trachimbrod och den kvinna som räddade hans morfar undan nazisterna. I en risig bil med Alex halvblinda farfar som chaufför och hunden Sammy Davies Junior Junior ger de sig iväg på jakt efter det förflutna.
Resan skildras av Alex som lärt sig engelska med hjälp av en föråldrad synonymordbok. Samtidigt berättas byn Trachimbrods öde från 1791, då byn får sitt namn, fram till 1941 då den utplånas av nazisterna. Historien drabbar resenärerna på ett avgörande sätt."
Författaren heter Jonathan Safran Foer, dvs. samma som huvudpersonen, men det är inte en självbiografisk bok. Detta är ju en lite ovanlig sak med den här boken. Varför döpa en av karaktärerna till exakt samma namn som sig själv? En annan ovanlig sak är detta med att Alex lärt sig engelska med hjälp av den där gamla synonymordboken. Detta gör att ordvalen ibland blir lite tokiga. Ytterligare annorlunda grepp är att dialogen är skriven i löpande text, att vissa avsnitt är skrivna utan en enda punkt och att det helt plötsligt kommer två sidor fulla av enbart punkter (och några ord hit och dit).
Detta är en bok för dem som gillar litterära utmaningar och att möta skönlitteratur på ett lite annorlunda sätt. Man kastas liksom fram och tillbaka, både i tid och upplägg och ibland blir detta lite förvirrande. Ibland kände jag att "Wow! Nu har jag äntligen fattat" men så vände det tvärt och jag blev tvungen att läsa om vissa sidor flera gånger för att hänga med.
Som sagt, gillar man litterära utmaningar ska man absolut läsa den här, men jag vet inte om jag skulle rekommendera den till personer som föredrar traditionella kioskvältare. Risken finns då att man inte ger boken den chans som den faktiskt ändå förtjänar (trots att den var seg och jag ibland ville ge upp tog jag mig igenom den). Är man ändå nyfiken kan man ju se filmen med Elijah Wood i huvudrollen. Ska själv göra det när jag får tillfälle.
Betyget på "Allt är upplyst" blir 3/6.
Höstläsning
Vad som däremot är riktigt bra är Dan Browns nya "Den förlorade symbolen". Förhandsbeställde den på Adlibris så snart jag fick att höra att den var på väg, och när den sedan damp ner i brevlådan (eller, jag fick hämta den på ICA Kvantum, men vaddå...) kunde jag inte göra annat än slänga mig över den. Har läst 80 sidor och ska ägna resten av eftermiddagen åt att läsa vidare. Återkommer med recension.
Boktips: En flicka som kallas Alice
Boken handlar om en flicka som plötsligt dyker upp i en mindre amerikansk stad. Med sig har hon en vargunge som hon håller hårt i famnen. Ingen vet vem hon är, varifrån hon kommer eller vad som har hänt henne. Det enda man kan vara säker på är att hon har varit utsatt för något traumatiskt. Hon kan inte tala utan kommunicerar med djurläten. Flickan blir placerad hemma hos en barnterapeut som sakta med säkert hjälper henne förstå allt det nya omkring henne.
En dag dyker det plötsligt upp en man som säger sig vara flickans pappa. Han har de senaste åren suttit i fängelse, dömd för att ha mördat sin familj, men vill nu ha tillbaka dottern. Och lagen säger att de biologiska föräldrarna alltid har rätt till sina barn...
Boken är otroligt gripande och när jag läste de sista två kapitlen rann tårarna. Det är inte ofta jag blir så berörd av en bok.
Som sagt, har du inte redan läst den och inte ryggar tillbaka för böcker som berör djupt; läs den.
Boktips: En sorts kärlek av Ray Kluun
Helt kortfattat handlar den om ett framgångsrikt par i Holland, Sten och Carmen. Tillsammans har det dottern Luna som båda avgudar. Problemet är bara att Sten är notoriskt otrogen. Han kan bara inte låta bli, vilket Carmen är mycket väl medveten om. Till viss del har hon överseende med otroheten och hon erkänner vid ett tillfälle att hon själv också varit med en annan.
Men så en dag upptäcker Carmen en knöl i ena bröstet och det konstateras direkt att hon har bröstcancer. Helt plötsligt gör livet en tvärvändning och Sten blir tvungen att omvärdera hela sitt liv. Eller? Om det ändå vore så enkelt. Samtidigt som Carmen ligger hemma och blir sämre och sämre, inleder Sten ett passionerat förhållande med Rose.
Sedan vill jag inte berätta mer för jag tycker verkligen att du ska läsa den, oavsett om du är man eller kvinna.
Skulle jag ge den ett betyg (vilket jag egentligen tycker är svårt, eftersom betyg ju måste utgå efter kriterier och jag inte satt upp några såna...) får det bli 5/6. Det som drar ner det lite är att det i texten finns små "faktarutor" insprängda om t.ex. barerna de besöker, någon (o)känd fortbollsspelare i Holländska ligan osv. som det tog ett tag att vänja sig vid. Ett plus är att det i början av varje kapitel finns ett citat ur en känd låt eller film/serie som passar till kapitlet.
Boktips: "Den hungriga prinsessan"
Aurora är en kvinna i 40-årsåldern som bor med sin känslokalla man Thomas och deras två tonårsbarn, Livia och Love. Under hela sitt liv har Aurora fått stå i skuggan av människorna omkring henne. Hon har hånats av sin man (inte sällan öppet, inför deras gemensamma vänner), skrattats åt av sin son, blivit övergiven av sin mamma och ignorerad av sin pappa. Hon bor i en flashig lägenhet som egentligen inte är annat än en perfekt yta som döljer det totalt kärlekslösa äktenskapet med Thomas och känner att det börjar krypa i kroppen. Hon vill ha något mer. När hon sedan träffar två yngre män, hos vilka hon får en del av den bekräftelse hon alltid saknat, börjar något brinna inom henne och hon fattar ett beslut som kommer att få oväntade konsekvenser...
Jag tyckte att det var en helt klart läsvärd bok och jag är glad att jag har läst den. Den väckte många tankar hos mig om allt möjligt och jag blev under vissa delar av boken väldigt engagerad och även upprörd. Samtidigt gav den ibland en "feel good"-känsla och jag riktigt njöt i fulla drag när Aurora fick ge igen för lite av vad hon tvingats stå ut med.
Ska jag ge den ett betyg får det blir 4/6. Den är lite ojämn och ibland tappade jag nästan intresset för att läsa vidare, men jag vill helt klart rekommendera den, både till män och kvinnor.
Medmänniskor
Jag har precis läst ut en bok av Stefan Einhorn som heter "Medmänniskor". Det är en bok jag skulle vilja rekommendera ALLA att läsa, för den väcker en massa tankar och funderingar. Varje kapitel börjar med en kort berättelse om olika människoröden och avslutas med författaren reflektioner. För de som inte känner till Stefan Einhorn har han tidigare skrivit bl.a. "Konsten att vara snäll", som även den kan rekommenderas - varmt.
Kortfattat handlar boken, som titeln ju avslöjar, om vad det innebär att vara medmänniska och om hur vi människor väljer att behandla andra kommer att påverka våra egna liv. Det går liksom inte att inte bli inspirerad till att bli en bättre människa. Stefan Einhorn skriver att det inte finns någon människa som är helt igenom god, och det tror jag stenhårt på. Det handlar inte om att man är ond utan att man ibland glömmer bort att värna om sina medmänniskor och iställer sätter sig själv och sitt eget i första rummet. När jag läste boken insåg jag hur otroligt mycket jag ännu har kvar att lära om hur man ska göra och tänka. Alla gör fel ibland, mer eller mindre allvarliga, som får konsekvenser för andra, men då får man försöka ställa saker till rätta så gott man kan, det är liksom en del av hela grejen. Ibland när jag blir illa behandlad av någon försöker jag, i den mån det är möjligt, att inte bry mig så mycket. Så länge jag kan gå rakryggad får resten vara. Ibland kan jag bli frustrerad över att jag bjuder till men inte alls får lika mycket tillbaka, men enligt Einhorn ska man inte tänka så, utan istället försöka se till det godhjärtade man själv har gjort. Om jag t.ex. alltid ringer en person och frågar hon han eller hon mår om personen t.ex. varit sjuk, men personen aldrig gör detsamma för mig, får jag inte se det som ett nederlag, utan istället glädjas åt att jag åtminstone var en god medmänniska som ringde och förhoppningsvis gladde personen. Att han/hon sedan väljer att inte visa samma sak tillbaka får liksom stå för honom/henne. Om jag hela tiden går och grubblar över varför jag inte blir bemött på samma sätt som jag bemöter andra, kommer det ändå bara att leda till att jag själv blir bitter, och vem vinner på det? Ingen, i synnerhet inte jag själv. Boken avslutas med en fråga som jag verkligen tycker att man ska ställa sig själv: Om det inte är min uppgift att vara medmänniska - vems uppgift är det då? Tänk på det.
Boktips - Skumtimmen
Idag läste jag ut "Skumtimmen" som jag skrev helt kort om härom dagen. Fick tipset av en kollega på jobbet som precis som jag läser ganska mycket och tydligen har en boksmak som stämmer överens med min. "Skumtimmen" var verkligen jättebra. Den utspelas på Öland och handlar om en 6-årig pojke som försvinner spårlöst en dimmig kväll i början av 70-talet. 20 år senare dyker pojkens ena sko upp och pojkens mamma och morfar börjar nysta i vad som egentligen hände den där kvällen. Mer berättar jag inte. Du får läsa den istället. Inte bara ett tips utan en uppmaning.
Boktips
Nu har jag påbörjat "Skumtimmen" av Johan Theorin, ett tips från kollegor på jobbet. Har läst två kapitel och det verkar mycket lovande.
Boktips!
Har du inte läst "Underbar...", eller sett filmen är ett tips att göra det å det snaraste. Eller så sparar du boken till en solig dag i hängmattan i sommar och filmen till en regnig innesittardag.
Boktips inför sommaren
Såhär års börjar det bli dags att fundera över vad man vill läsa under sommaren. Jag brukar lagom till semestern börjar (om fyra veckor) göra en bokbeställning vid AdLibris så jag har en massa trevlig läsning att se fram emot under sommaren.
Om det är fler än jag som gillar att läsa, men som kanske inte har börjat fundera över vad man vill ta med sig i hängmattan har jag några boktips att dela med mig av:
Parfymen (Peter Süskind): En ung man med ett extremt bra luktsinne mördar unga kvinnor för att göra den optimala parfymen av deras dofter. Fantastisk!
Blond (Joyce Carol Oates): En fiktiv roman om Marilyn Monroes liv, baserat på verkliga händelser. En riktig tegelsten som jag dock slukade med hull och hår. Läs den!
Patient 67 (Dennis Lehane): Den allra mest spännande deckare jag någonsin läst, med ett slut som var helt chockerande. Plöjde den på en dag. Vill dock gärna tipsa om hans andra böcker också, för alla är väldigt spännande.
Saknad (Karin Alvtegen): En hemlös kvinna anklagas för att ha mördat en massa män. Spännande som tusan.
Shantaram (Gregory David Roberts): En man rymmer från ett fängelse i Australien och hamnar i Bombays slum där han får uppleva en massa otäcka och spännande saker. Han möter även sitt livs kärlek.
Jag vill också tipsa om min favoritförfattare i kategorin "chic lit": Sophie Kinsella. Jag fullkomligt slukar allt av henne. Hur enkla böcker som helst och egentligen rätt ytliga, men samtidigt helt underbara.
Svensk?
Igår var det ju sjuttonde maj, och förutom att det var svärmors födelsedag firade norrmännen sin nationaldag. Jag har länge funderat på det där med nationaldagsfirande och vad det beror på att man i Oslo paraderar längs Karl Johann i folkdräkt medan många i Sverige verkar tycka att det bästa med 6:e juni är att man får vara ledig (såvida den inte infaller på en helg som den ju gör i år och då blir man istället arg). Jag kommer ihåg för några år sedan då det var tal om att skolorna inte skulle få hissa svenska flaggan på avslutningen eftersom ansågs ha blivit en rasistsymbol. Hallå?!
Jag tycker Sverige på många sätt är ett bra land, och på andra ett skitland. Men det bra överväger nog ändå. En sak som jag tycker är rätt rolig med Sverige är svenskarna. Och på samma sätt som invandrare får driva med invandrare, homosexuella får driva med homosexuella osv får svenskar driva med svenskar. Detta har författarna till boken "Du vet att du är svensk..." tagit fasta på och samlat en massa roligheter om svenskar i en mycket rolig bok.
Döm själv:
Du vet att du är svensk om du...
... har dåligt samvete för att du inte går ut när solen skiner
... tror att det straffar sig att byta kö
... blir stolt när Stellan Skarsgård får medverka i någon internationell storfilm
... besvarar "tack" med att säga "tack"
... har svårt att ge och ta komplimanger
... har titthål i dörren för att kunna se om det är TV-pejlingen som ringer på
... känner att du måste lägga till en smiley i ett skämtsamt mail för att det inte ska missförstås
... inte tycker det är konstigt att ekorrn som satt i granen plötsligt hoppade från tallegren
... någon gång försökt "gå bort ett wienerbröd"
... aldrig skulle sätta dig bredvid någon okänd på bussen om det fanns lediga säten någon annanstans
...lyxar till det med att bjuda på smörgåstårta vid festligare tillfällen
... känner dig obekväm med att tillrättavisa andras barns
... tittar på din nummerlapp varje gång kösystemet tutar till, för att försäkra dig om vilket nummer du egentligen har
... ler fånigt åt stereotypa generaliseringar om hur du är som svensk
Nu finns det säkert folk där ute som tycker sånt här är vansinnigt tråkigt och absolut aldrig skulle kunna tänka sig dra det minsta på smilbanden, än mindre stoltsera med att de äger en sån bok, men jag asgarvar i alla fall (vilket tydligen tyder på att jag är en riktig svensk). Och jag kan genast säga att de flesta påståendena stämmer rätt bra in på mig faktiskt. Jag har t.ex. dåligt samvete just nu för att jag sitter inne och skriver detta samtidigt som det är soligt ute...
Det där med att lägga till en smiley i ett mail för att det roliga inte ska missförstås var jag ju inne lite på i ett inlägg för några veckor sedan, just vad man ska göra för att de som läser ska fatta vad man menar. Förra veckan skulle jag skriva ett mail hem till en elevs föräldrar och jag var lite orolig för hur jag skulle formulera mig, så de skulle ta det på rätt sätt. Då fick jag tipset från en kollega att lägga till en smiley efter meddelandet, för då skulle mamman slappna av lite... Men grejen var att innehållet var rätt allvarligt och då tycker jag det känns konstigt att slänga in en glad gubbe efteråt. Kanske har jag fel?
Nåväl, vill man få sig ett skratt tycker jag man ska kika lite i den här boken. Eller så tar man och kollar på någon rolig film eller drar en norgehistoria eller vad man nu tycker är kul. Huvudsaken är att man får skratta lite.
Boktips: The boy in the striped pyjamas
Bruno är nio år och bor i Berlin tillsammans med sina föräldrar och storasyster. Eftersom Tyskland befinner sig mitt i andra världkriget och hans pappa är militär får familjen flytta till Polen. Bruno är inte alls förtjust i sin nya tillvaro. Han har inga kompisar och huset de har flyttat in i är mycket mindre än det förra. Men en dag när han tittar ut genom sitt fönster ser han något märkligt. Där ute finns ett stort inhägnat område med en massa hus innanför, och bland husen ser han en massa människor. Det konstiga med dessa människor är att alla går i likadana randiga pyjamasar och en liten randig mössa. Bruno har alltid tyckt om att utforska saker och ting och bestämmer sig för att undersöka detta märkliga ställe lite närmare. När han har promenerat en lång bit längs stängslet ser han en pojke som sitter på marken på andra sidan. Pojken heter Shmuel och är nio år, och inte nog med det - han fyller år samma dag som Bruno! De blir genast vänner, och träffas nästan varje dag. Bruno på sin sida stängslet och Shmuel på sin. Men det är en vänskap inte helt utan hinder, vilket samtliga inblandade kommer att märka.
Jag blev otroligt illa berörd när jag läste den, samtidigt som Brunos oskuldsfullhet sätter förintelsen i ett helt annat ljus. Jag kan egentligen bara säga en sak: Läs den!
Boktips - Född en blå dag
Ikväll går Rainman på TV. Jag har sett den flera gånger men kommer kanske ändå titta en stund. Förutom den fantastiska skådespelarinsatsen av Dustin Hoffman är jag otroligt fascinerad av dessa märkliga människor, savanterna. Det övergår mitt förstånd hur hjärnan fungerar hos dem och kanske är det just det som gör det hela så spännande.
Varje år får vi en julklapp från rektorerna på skolan. Senast var det en bok som heter Född en blå dag av Daniel Tammet. Han ser siffror och i ord form av färger och andra symboler och har en för mig obegriplig förmåga att rabbla siffror. Han kan t.ex. rabbla 22 514 decimaler till pi. Det låter helt otroligt men är sant. Själv är man rätt nöjd över att kunna gångertabellen liksom och jag blir djupt imponerad när jag möter människor som med spelad ödmjukhet rabblar 10-15 decimaler till ovan nämnda tal. Jag har bara läst några kapitel i boken än så länge, för jag klarar liksom inte att läsa för mycket i taget. Det är helt enkelt svårt att ta in alltför mycket av denna ofattbara information på en gång. Jag blir helt snurrig när jag som språkintresserad (och som alltid har haft lätt för språk) läser om hans språkliga förmåga: Han pratar tio (!) språk flytande. Hur imponerande är inte det?!
Här är ett klipp ur en dokumentär om denna fantastiska människa.
