,

Natten till idag var den tuffaste hittills sedan Herman föddes. Han hade så himla ont i magen; skrek oavbrutet i nästan tre timmar, var väldigt orolig och kunde inte komma till ro. Jag blev mer och mer uppskruvad och kände en slags panik som jag aldrig känt tidigare. Det var verkligen plågsamt att se honom ligga där och vrida sig i smärta. Lite bättre blev det när han hängde över Eriks ben eller när han låg på mage med Eriks arm under sig, men så fort vi flyttade honom började han skrika igen. Det slutade med att jag vid tvåtiden ringde till barnakuten som, precis som jag redan misstänkt, sa att det med största sannolikhet berodde på gaser. Sjuksköterskan nämnde även något om att tunntarmen kan "sugas in i" (?) tjocktarmen, men att det är väldigt ovanligt. Fick rådet att försöka få igång magen med hjälp av febertermometern, men det hjälpte inte. Åtminstone inte så snabbt som jag hade önskat. 

Så småningom somnade han dock och sov några timmar, men när han vaknade började han skrika igen och min första tanke då var att det måste vara något annat. Men sedan kom första prutten och därefter dröjde det inte länge innan magen kom igång, så idag har jag nog bytt tio bajsblöjor... Helt plötsligt fick detta moment en helt annan innebörd. Men gud, vad det var jobbigt att se honom ha så ont. Lilla plutten...