,

Nästa vecka har jag fikavecka. Då ska man bjuda på mackor på tisdagskonferensen och på något kaloririkt till fredagsfikat. De där mackorna brukar inte vara så speciellt märkvärdiga: Två sorters bröd med ost och skinka och någon grönsak. Fredagsfikat kräver däremot lite mer tankeverksamhet. Såvida man inte är man, för då är det tydligen helt ok att bjuda på Gilles bondkakor alt. finska pinnar. Det är säkert lika okej att bjuda på torra småkakor även om som kvinna, men det är faktiskt lite mot mina principer. Jag vill bjuda på något rejält, speciellt med tanke på att flera av mina kvinnliga kollegor ofta bjuder på supersmarriga kaloribomber (framförallt Lorene som kör på det amerikanska stuket och Åsa som inte snålar på smör och socker i de ljuvligheter hon brukar bjuda på) och jag vill bjuda tillbaka.

Hittills under de år jag har jobbar på skolan har jag bjudit på chokladmuffins, minisemlor, kardemummakrans, chokladbollar, saffranspannkaka, typ radiokaka, toscakaka och antagligen något mer eftersom det är två gånger per år och detta är mitt femte år.

Den här gången är jag lite inne på muffins/cup cakes. Så igår kväll tog jag fram min bakbibel (A piece of cake) och började bläddra. Till slut fastnade jag för äpple- och kanelmuffins med crumble (s.102)  och peanut butter cupcakes (s. 92). Eftersom jag inte har testat dessa recept tidigare gjorde jag en halv sats bara för att se så de är goda och det var de. Underbart goda!

Som allt annat jag har testat i denna fantastiska receptsamling. Jag gick faktiskt igenom allt jag har bakat ur den och skrev en liten kommentar. Mina favoriter är:

• Saffransskorpor (s.l6),
• kardemummaskorpor ( s. 19)
• kardemummaknutar (s. 136).

Sedan är ju inte kolasåsen direkt äcklig heller... Gjorde kolagrädde (s. 211) till American apple pie (s. 64) och det var en fantastisk smakupplevelse.

Nåväl, tillbaka till fredagsfikat. Jag har inte bestämt mig för om det ska bli cupcakes eller muffins. Såg ett recept på muffins med lingon och mandel som lät spännande. Kanske det blir dem istället? Får se. Något blir det.

Nu är det bara drygt en timme kvar innan det är dags att släcka alla lampor för att manifestera för miljön. Jag tycker själv att jag är en miljömedveten person, men visst skulle jag kunna göra mer. Det jag gör för att dra mitt strå till stacken är att

- för det mesta cykla dit jag ska (jag tar bilen när jag ska storhandla eller om det är snö och halt på vägen),
- sopsortera (plast, papper, metall, batterier, glas osv - dock komposterar jag inte) 
- duscha snabbt (tar dock ett bad någon gång i veckan, så det väger väl upp de långduschar jag inte tar)
- diska för hand (inte under rinnande vatten).  

Däremot är jag dålig på att handla ekologiskt, använda lågenergilampor och använda tygkassar när jag handlar mat, alla tre mycket enkla handlingar för att bidra till en bättre miljö. Jag har egentligen ingen riktigt bra förklaring till varför jag inte köper KRAV-märkt. det är inte en kostnadsfråga, utan bara någon attitydsgrej. Kanske arrogans? När det gäller lågenergilamporna tycker jag dels att de är fula, dels att ljuset inte blir så varmt som av vanliga glödlampor. Det där med tygkasse är en vanesak. Jag glömmer helt enkelt bort det...

Jag blir dock alltid lika upprörd när jag ser hur många andra i min omgivning fullständigt struntar i att ta sitt ansvar för miljön. Det slängs skräp i naturen, man tar bilen trots att man bor i stan och det bara är någon kilometer dit man ska och man slänger fullt fungerande saker istället för att ge dem till t.ex. Kupan eller andra organisationer. Second hand är ju väldigt populärt, så alltid finns det någon som vill ta över ens gamla böcker, husgeråd, kläder osv.

En annan sak som jag blir arg på, men som kanske beror på att det här på gården här bor ett antal analfabeter är följande:

I tvättstugorna står sopsäckar där man ska slänga t.ex. ludd från tumlaren. Det står med stora bokstäver att tomma tvättmedelsförpackningar inte ska slängas i soporna utan i pappers/plaståtervinningen ute på gården. Men vad händer? Jo, det ligger inga förpackningar i sopsäcken (bravo!), däremot står det varje gång man kommer ner dit minst fem kartonger och flaskor i en snygg trave ovanpå mangeln. Hallå?! Är ni tröga i huvudet eller?! Hur lång tid tar det att ta sin tomma förpackning, gå de 30 metrarna det är från tvättstugan till sopsorteringsboden, låsa upp, gå in, slänga sin förpackning i rätt behållare, låsa igen och gå därifrån? Kan det ta tre minuter? Eller kanske två?

Nästa grej:

På gården finns det två jättefina sopsorteringsbodar. Där inne finns det behållare för papper, kartong, batterier, glödlampor, metallförpackningar, glas och plast. Dessutom två stora behållare för vanliga sopor. På varje behållare finns bilder på vad man ska kasta i respektive behållare, samt information om vad som INTE ska slängas i dem. Riktigt pedagogiskt. På plastbehållaren står det att man INTE ska slänga frigolit, men ändå är det någon IDIOT som slänger frigolit från typ en 50-tums TV där i. Klantskalle! En gång när jag kom in där låg det bland metallförpackningarna (värmeljuskoppar, aluminiumfolie, konservburkar osv.) en stekpanna och ett skoställ av stålrör och bland plasten stod ett plastskaft till en skurmopp. Hallå?! Läs texten väl, och om du inte kan läsa så kolla på bilderna. Jag fattar inte vad det är med vissa människor. Dessutom finns det en container på gården där man kan slänga stora grejer, t.ex. trasiga möbler och annat som man vill bli av med. 
Jag vet att jag låter som världens gnällkärring, men hur fan tänker folk? Hur jäkla jobbigt (nu är jag upprörd, för nu svär jag...) är det att ta sina moppskaft och stekpannor och traska de 50 metrarna som det är tvärs över gräsmattan och slänga dem i containern?! Man behöver alltså inte ens själv ta sig till återvinninscentralen uppe vid Norremark (dit det tar typ 5 minuter med bil...)

Grrr! 

Nu ska jag i alla fall ta och avsluta detta så jag hinner publicera det innan klockan blir halv nio och det är dags att tända en massa stearinljus och krypa upp i soffan i en hel timme med en riktigt bra bok.  

Heja Tellus! Jag håller på dig!   

Jag bara måste lägga in en bild  på mina nya vårpjucks. I love 'em! Så nu vill jag bara att det ska torka upp så jag kan börja använda dem.
 

Idag kom senaste numret av Sköna Hem. Vilken glädje! Det är något speciellt med att få slita av omslagsplasten och kasta sig in i denna värld av inredningstips som tidningen står för. Men så kom jag att fundera över en sak: För vem är egentligen tidningen tänkt? Vilken målgrupp har den? Chefredaktören (eller vem det nu är som bestämmer) skulle säkert säga "alla som är intresserade av inredning" men till honom (för nu är visst högsta hönset en tupp) skulle jag nog vilja säga "skitsnack". Den vänder sig definitivt inte till lärare med en lön som knappt når 24000 kronor. "Men man behöver ju inte ta efter allt - man kan ju plocka det man tycker mest om", skulle säkert den ansvarige försvara sig då. Ha! Titta t.ex. på sidorna 44-49, som består av ett reportage om ett sommarhus i Stockholms skärgård. Observera sommarhus. Vad är det man ser på bilderna? Jo,

• Köksinredning i vit ek med marmorskiva som arbetsbänk
• Stolar och bord från Norrgavel
• Soffa från Norrgavel
• Säng från Norrgavel
• Skrivbord och stol från Norrgavel
• Vägghylla från Norrgavel
• Soffbord från GAD

Antingen jobbar det unga paret som sitter där i sin soffa från Norrgavel med en dvärgschnauzer i knäet inte som lärare/sjuksköterska/städare/kassabiträde/butiksbiträde/busschaufför/hantverkare (även om många av dem säker tjänar bättre än de andra yrkesgrupperna), eller så passar möbelföretaget på att göra lite reklam. Att detta dessutom är ett sommarhus, gör det ännu mer obegripligt för mig.

Men det är inte bara detta som gör att jag funderar över vilken målgrupp man egentligen vill ha. Det mesta i tidningen handlar om kända designers och formgivare; stolar, lampor, småprylar osv. Då och då slinker en lampa eller något annat från IKEA eller Åhléns in, men då mest i barnrum, eller på mindre synliga platser exempelvis förråd.

"Man kan ju köpa något exklusivt som man verkligen vill ha och blanda med lite enklare saker för det är ju så trendigt just nu", skulle säkert chefsredaktören svara på min kritik. Men jag menar, hur kul är det att köpa en fåtölj för 15000 och sedan inte ha råd med fler möbler? Eller få ha sin 15000-kronorsfåtölj i ett rum fyllt av loppisfynd, IKEA, Jysk eller föräldrarnas avlagda möblemang? Ungefär som att ha gympadojor när man går på Nobelfesten (om man nu skulle göra det någon gång...).

Då och då kommer jag in i perioder då jag känner att det bubblar en massa tankar och funderingar inom mig som måste få komma ut på något sätt. Okej, att blogga är väl ett sätt, men eftersom jag inte tänker skriva speciellt mycket om personliga saker här (undantaget vissa inlägg) behöver jag något annat sätt. Då är dagboken fantastisk.

Jag har skrivit dagbok till och från sedan jag började sjuan, 1992. På vinden i Vall står en stor kartong med fullskrivna böcker. Jag gillar inte att läsa dem nu i efterhand, för det är rätt pinsamt måste jag säga. Men jag skulle ändå aldrig komma på tanken att slänga dem. Hur som helst, de senaste åren har dagboksantecknandet varit minst sagt sporadiskt. Men det beror helt enkelt på att jag inte haft ork att skriva och för att jag har känt att jag inte haft något att skriva om. Men nu tror jag (fasiken också, man ska ju inte börja meningar med "men", och jag gör det visst hela tiden) att det börjar bli dags igen. Idag var jag därför på Akademibokhandeln och köpte den här fantastiskt fina boken. Varje gång jag tar tag i skrivandet igen köper jag en ny bok eftersom det på något sätt symboliserar ett nytt kapitel i mitt liv.

Det är som med träning. Om man känner att man behöver ta tag i det lite mer eller precis har börjat träna igen efter ett uppehåll, är det jättebra att investera i lite nya träningskläder. Man får en massa energi att köra på ett tag till. Åtminstone är det så för mig. Så ikväll ska jag ta tag i den första anteckningen i min fina skrivbok.

Idag satt jag och pratade med min kollega Åsa, som undervisar i musik. Vi kom in på det här med att vara kreativ och hur intressant det är att studera eleverna när de jobbar med uppgifter som kräver ett visst kreativt tänk. Hon berättade om en musikuppgift hon gett till åttorna där de skulle skriva en hip hop-låt och redovisa för varandra. Jättekul idé! Tyckte i alla fall jag... Saken är bara den att genast får vissa elever sådan prestationsångest över att de nu ska vara tvungna att producera något som kräver ett annat tänk än det vanliga "läsa och skrivatänket". Och vad händer? Rätt gissat, inte mycket. När arbetet skulle redovisas var det några grupper som bara stod där och skämdes över sina bidrag (som jag är säker på att inte alls var så dåliga). Detsamma gäller andra ämnen som kräver ett visst estetiskt sinne, t.ex. bild och slöjd. De elever som inte anser sig "kunna" rita, måla, sy, snickra osv. får ju panik när det blir dags att visa upp vad man har skapat. Och jag känner igen mig. Jag har aldrig haft mer än treor i bild, för jag var övertygad om att jag inte kunde rita. Jag satt där och petade och blev aldrig nöjd, jämförde mig med min bästis Emma som var jätteduktig  i bild (precis som hennes pappa, som också var riktigt duktig på att teckna och måla), och vägrade skriva mitt namn på framsidan av bilden eftersom alla då skulle veta att den fulaste teckningen var min.

Förra terminen skulle vi ha en "personalfrämjande aktivitet" på jobbet och eftersom chefens fru är jätteduktig på att måla skulle vi givetvis få göra just detta. Alla fick varsin duk och färger. Sedan var det bara att sätta igång. Tjena, kände jag. Man skulle illustrera en känsla genom att rita ett föremål eller en plats som man förknippar med just den känslan. Shit, vilken panik jag fick. Trots att det bjöds på både rödvin (kvällen började med vinprovning, vilket jag är skitdålig på eftersom jag inte tycker ett dugg om rödvin) och en massa ost och kex kunde jag inte låta bli att tänka tillbaka på prestationsångesten jag kände på högstadiet när läraren Lasse presenterade en ny bilduppgift.

Mitt alster som förevigt förvisats till lämplig plats, just nu en hylla i klädkammaren.

Det är konstigt det där vad många blir självkritiska när det gäller estetiska ämnen. Alla kan inte vara konstnärer. Jag var på en föreläsning en gång med en konstnär som hade gått Konstfack och hade studieskulder på en halv miljon, och som antagligen skulle få hanka sig fram resten av sitt arbetsliv genom att hålla i kurser och förhoppningsvis sälja någon tavla då och då. Och inte behöver vi hur många musiker som helst heller, eller finsnickare. Alla typer av människor fyller en funktion (nåja, de flesta i alla fall) och jag fattar inte att det ska vara så svårt för många att fatta det. Skit samma om man har två vänsterfötter och inte kan hålla takten, sjunger en ton fel hela tiden, ritar som en sjuåring eller inte kan få ihop fyra träbitar till en liten hylla.

Det var dagens visdomsord.  

I lördags köpte jag boken Feng shui för svenska hem av Agneta Nyholm Winqvist. Igår satte jag mig ner i lugn och ro och började läsa och blev helt såld. Ibland finns det saker som bara kommer till en och det här var just en sådan sak. Jag tänker inte återberätta hela boken men några godbitar har jag valt ut, som jag själv fastnade lite extra för.

Feng shui är ju en gammal österländsk lära som beskriver hur människor påverkas av sin omvärld. Det kan handla om färger, former och material, men även om hur landskapet runt omkring oss är format. Förutom detta som är ganska lätt att sätta fingret på (fina saker, genomtänkt färgsättning osv.) spelar energifält (både synliga och synliga) som omger oss en stor roll. Det allra viktigaste är chi. För att vi ska må bra ska vi låta chi flöda långsamt, lugnt och harmoniskt. Om chi stannar upp eller rör sig för snabbt kommer vi att påverkas på ett negativt sätt.

I boken finns till exempel flera ritningar som visar hur chi flödar genom rum beroende på var dörrar och fönster är placerade. Utifrån detta kan man sedan möblera sitt hem för att det ska bli så harmoniskt som möjligt.

Jag får ofta en känsla av att det känns lite konstigt när jag är i vissa rum. Det är en känsla som inte går att beskriva. Kanske man kan säga att det kryper lite i kroppen. Vårt arbetsrum är ett sådant rum. När jag läste boken kom jag på att det nog beror på att skrivbordet står placerat mellan dörren och fönstret och att jag då sitter mitt i chi vilket gör att det då stagnerar. Sedan finns det andra skäl till detta som också kan förklaras med feng shui, t.ex. hur väl balanserade de fem elementen är i rummet.

En sak som jag fastnade för när jag läste boken var det två begreppen välståndsmedvetande och fattigdomsmedvetande. Enligt författaren är de flesta människor präglade av det senare, hur mycket pengar man än har. Du kan ju testa. Går dina tankar i dessa banor?

• Det finns inte tillräckligt här i världen.
• Man måste jobba hårt för att få det att gå runt.
• Ingeting kommer till en med lätthet.
• Livet är en kamp.
• Det är bäst att snåla för man vet aldrig vad som kan hända längre fram.
• Om jag gör mig av med den här får jag kanske aldrig mer råd att köpa en ny.

Om de gör det drivs du av ett fattigdomsmedvetande. Om det istället är välståndsmedvetandet som präglar dig är du mer inne på det här:

• Alla har kapacitet att skapa det man vill i livet.
• Saker och händelser kan komma till en utan att man behöver slita ihjäl sig.
• Man tror på att man förtjänar att ha det bra.

Enligt feng shui ska man släppa så mycket som möjligt på fattigdomstänket och träna upp välståndstänket. Och det handlar inte alls om att vi ska omge oss med en massa prylar och att alla ska bli rika och kunna åka på utlandssemester två gånger om året (det nämns ingenting om konsumtion) utan att vi ska se oss omkring och fundera över vad vi kan göra för att njuta mer av livet.

Exempel på enkla saker man kan göra för att rensa bort negativ energi är att göra sig av med kläder man aldrig använder och slänga smink och parfymer som är gammalt. Jag gillar verkligen att rensa ur och slänga prylar som jag aldrig använder, men visst har man ändå en och annan grej som man behåller trots att man inte alls tycker om den... Det man ska fråga sig innan man tar tag i rensningen är

• tycker jag om den här?
• behöver jag den?
• är den bra eller dålig för mig?
• vilka minnen, känslor och tankar väcker den?
• om jag bestämmer mig för att göra mig av med den, ska jag då slänga, ge bort eller slänga den?

Många gånger äger man saker som man saker som man har fått, som man inte alls tycker om men inte vill/vågar (?) göra sig av mig just för att man fått dem. Vad ska man då göra? Feng shui har svaret på detta: GÖR DIG AV MED DEM. Allt som skapar negativa känslor runt omkring en ska man försöka bli av med.

Det här blev ett långt inlägg och jag skulle helt klart kunna skriva lika mycket till men nu har jag i alla fall skrivit ner det som har fångat mitt intresse just nu. Så nu har jag fått en hel del tankar om förändringar jag ska testa här hemma. Ett steg som jag tog redan igår var att göra mig av med alla halvvissna krukväxter.

När jag satt och läste boken kom jag att tänka på begreppet energitjuvar, människor i ens omgivning som genom sitt sätt att vara suger energin ur andra människor. Det här är egentligen rätt lika, bortsett från att det kan vara svårt att göra sig av med människor...

När jag vaknade i morse blev jag sååå besviken när jag kunde konstatera att det var snöblandat regn som slog mot fönsterrutan. Jag har för mig att någon vädersnubbe på TV lovade sol till helgen, men det var kanske önsketänkande.

Nåja, man får väl göra så gott man kan i sin envetna jakt på våren. Finns det förresten någon gotlänning där ute som har koll på starurarna (eurar?)? Hur ska man annars veta, liksom...

Som jag redan berättat har vi ett 50-talskök. Det är rätt litet med skjutluckor, tidstypiska knoppar, låga bänkar och en inbyggt kryddställ. Många av grannarna här omkring har rivit ut sina gamla kök men vi valde att ha vårt kvar. Kanske hade vi bytt ut det, om det inte vore för att vi ju faktiskt ska bygga hus och då lägger vi hellre krutet på det. 

Hur som helst, när vi flyttade in var det vitt och blått. Det var en blå fondtapet med en blå bård (asful) som höll på att lossna, trähanddagen på luckorna/lådorna var blå och plastmattan var blå. Suck... Fult! Allt annat var vitt. Och så låg det en hemsk perstorpskiva på den enda bänken som finns. 

Det vi gjorde var att byta ut golvet, måla alla luckor och lådor helvita, byta ut bänkskivan och måla taket. Sedan vi renoverade klart (hösten 2007) har vi självklart ändrat lite prylar och sånt, bland annat bytt gardiner och köpt nya stolar. Men det är i alla fall såhär det ser ut i stort.

Jag tror det finns en bok med samma titel, typ "Rensa i röran med feng shui". Men detta är inget boktips utan bara en liten rapportering om vad jag ägnat min kväll åt. Jag avskyr verkligen när det börjar bli svårt att kontrollera ordningen omkring sig på grund av att det ligger en massa skräp överallt. Ibland får jag sådana panikryck så jag bara MÅSTE rensa - NU!

Ikväll var det klädkammaren som fick en genomgång av skräp. Det behövdes, kan jag säga...

      

Av någon anledning hade jag samlat på mig en himla massa sånt tunt prasselpapper som man slår in ömtåliga saker i Det kan ju vara bra att ha någon gång... Dessutom hade jag sparat en hel drös med kartonger av olika slag, t.ex. skokartonger, någon kartong till en väckarklocka och till ett prydnadsägg. Så det var jag ute med i pappersåtervinningen. Jag rensade även ur bland kläderna. En hög med sånt som gick direkt i soporna och en som ska gå till Röda Korset eller något. Julia ska få kolla igenom dem först bara. Och så gjorde jag mig av med några handväskor som jag ändå aldrig använder.

Det blev till slut tre kassar med skräp som åkte i soporna/återvinningen och en kasse med kläder.  Det kändes bra.

När jag fyllde ett år fick jag en tavla i present (på baksidan står det "Grattis lilla Elin på 1-årsdagen"). Tavlan bestod av tolv olika bilder, en för varje månad, och vid månadsskiftet bytte man alltså bild. Hemma hos oss var detta något av en ritual. Mamma bytte alltid bilderna och sedan fick Julia och jag beskriva vad vi såg (mamma är förskollärare, därav detta pedagogiska inslag...). Vi fick säga varannan sak, annars blev det orättvist.

Till jul förra året hittade jag just dessa bilder, fast som väggkalender. Jag blev överförtjust och köpte en till mamma. Hon blev lika förtjust hon. Vid ett tillfälle under julen "förhörde" hon mig på bilderna och tro det eller ej, men jag kunde faktiskt räkna upp nästan varenda en.

Härom dagen, när jag skulle förbi Gallerix och köpa ett födelsedagskort, såg jag att kalendrarna fortfarande fanns kvar. Och gissa vad. Det var halva priset. 49,50. Inte illa. Så jag köpte en som jag ska spara och göra min egen månadstavla av, och ge till mina barn.

Jag vet inte vad ni tycker, men jag tycker i alla fall otroligt mycket om dessa bilder. Kanske är det för att de är så starkt förknippade med min barndom? Döm själva.

Det betyder Vasaloppet. Eftersom jag mer eller mindre vuxit upp med just Vasaloppet (pappa har åkt runt tio gånger) är det något speciellt med den här dagen. Jag går i alla fall alltid upp i god tid för starten, gör i ordning lite frukost och sitter sedan klistrad framför TV:n hela loppet. Någon gång ska jag själv stå där på startlinjen i Sälen. Det är dock inget löfte (som jag då säkert får äta upp någon gång) utan mer en dröm.

Scones - söndagsfrukostfavoriten


      

Vasaloppet 2009