,

I lördags förmiddag åkte jag ut till stugan i Valleviken och kom hem nu ikväll. Det har varit en underbar helg. Förutom att vädret har varit helt fantastiskt, har jag fått njuta av den fullständiga frid som jag känner när jag är där. 

Stugan och Valleviken har alltid varit mitt paradis. Hela året längtar jag till sommaren, då man kan vara där ute igen. Eftersom det inte är vinterbonat och inte finns varken el eller rinnande vatten inomhus blir säsongen ganska kort. För mig som dessutom inte bor här annat än på just sommaren blir den ju extra kort. Mamma och pappa brukar börja vara här ute på helgerna i maj, om vädret är så pass ok, och är det till mitten av september.

Många gånger får man frågan "Men hur får ni tiden att gå där ute?" För mig är detta en helt obegriplig fråga. Ok, jag förstår om vissa tycker det verkar konstigt att man kan leva utan TV (men det finns faktiskt bilbatterier...), dagliga långduschar (campingduschen funkar precis lika bra, eller havet), elektricitet (på vissa områden är gasol mycket bättre - man slipper t.ex. strömavbrott) osv. Men då är min fråga: Varför skulle man vilja att tiden ska gå fort när man är ledig? Är det inte då man vill att den ska gå så långsamt som möjligt? Jag tänker på alla som har jobbat och slitit ett helt år och när semestern äntligen kommer har hundratals projekt som de ska ta tag i:

• Laga/måla staket
• Renovera köket
• Måla om sommarstugan
• Bygga garage/lekstuga/gäststuga osv.
• Lägga om taket
• Renovera fönster
• Bygga uteplats
• Anlägga pool
• Åka och hälsa på släktingar och vänner
• Rensa i rabatterna
• Plocka bär som sedan ska syltas och saftas

Listan kan göras hur lång som helst...

Semestern är väl till för att man ska vila upp sig så man orkar jobba ett år till? Nu menar jag inte att man behöver ligga på stranden fyra veckor i streck och inte göra ett jota, men samtidigt tror jag det är superviktigt att man faktiskt tar det lite lugnt. Man behöver kanske inte spara alla stora projekt till semestern? Vissa saker kan man säkert ta tag i under våren, eller spara till hösten. För många innebär sommaren/semestern inte avkoppling, utan blir istället en tid fyllt av "måsten". Sedan finns det givetvis de som faktiskt kopplar av när de målar staket eller kittar fönster och som blir rastlösa av blotta tanken på att inte göra någonting. Det förstår jag helt klart. Jag blir själv rastlös efter alltför lång tid av "ingenting", och precis som jag skrev tidigare likställer jag inte vila med att sitta och glo.

För mig är det dock viktigt att få vila ordentligt och göra sånt som inte är alltför prestationsfyllt. Därför är jag så glad att stugan finns, och att det är en plats där det faktiskt inte finns speciellt mycket att göra. Jag läser ganska mycket när jag är där, promenerar vid stranden och i skogen, löser korsord eller bara njuter av lugnet. Det är helt underbart!

Den här helgen fotograferade jag en hel del. Tog cykeln till Lergrav och lät den stå modell. 

 

The king is dead... Long live the king! Lite så känns det faktiskt en dag som denna, när det första man hörde på nyheterna i morse var att Michael Jackson är död. Först kändes det overkligt, som det alltid gör när någon "storhet" går bort, och det tar säker ett tag att smälta det. Så är det alltii för mig när någon känd person dör. Vissa personer känns nästan som att de ska leva för alltid, som att de inte bara är hur kända som helst men också odödliga. Och till viss del stämmer det. Visst Michael Jackson kommer inte att kunna göra sina 48 (eller hur många det nu var) avskedskonserter som han ju skulle inleda nu i juli, men han lär ju knappast bli bortglömd för det.

Jag har i ärlighetens namn aldrig varit något Michael Jackson-fan. Har haft några favoritlåtar, t.ex. "Billy Jean" och jag har Dangerous-skivan på LP. Men det går inte att komma ifrån att han gjorde en intryck på mig.

När jag gick på högstadiet gick det en tjej året över mig som var fullkomligt galen i Michael Jackson. På skolavslutningarna hade hon dansuppvisning till några av hans låtar, klädd i svart och vitt, med en vit handske och hatt. Hon var jätteduktig, men just då var det liksom ingen som riktigt vågade stå för att man faktisk beundrade henne. Istället tyckte många att hon var mesig och töntig och att Michael Jackson var ett pucko. Förlåt Teresia! Du var skitbra! Jag undrar hur hon känner idag...

Mitt allra bästa minne som har med Michael Jackson att göra är från när jag spelade i Ö-bandet 1996-98. I vår repertoar hade vi bland annat ett Michael Jackson-medley som var så himla bra. Vi hade även ett arr av "We are the world" som var hur mäktigt som helst, speciellt när vi spelade det i kyrkan med superhäftig akustik. 

Det är riktigt jäkla sorgligt att han är död. Samtidigt är jag övertygad om att han kommer att leva vidare på samma sätt som t.ex. Elvis, för så stor var han - The king of pop.   

Igår kväll var det alltså dags för en av sommarens höjdpunkter: Romateatern och Shakespeare. Jag har gått varje år sedan 2000 (förutom förra sommaren som jag bojkottade det pga. att de fick för sig att inte spela Shakespeare då) och jag blir lika tagen varje gång. Det är svårt att säga vilken pjäs som varit bäst, för både pjäserna och ensemblerna varierar ju, men En midsommarnattsdröm var fantastisk (en av mina Shakespearefavoriter) och Hamlet liksaå. Sedan finns det visserligen inte så många likeheter mellan de båda... Richard III var kanske inte den bästa, men det beror nog främst på att jag har lite svårt att ta till mig de historiska dramerna. Det var den första Erik såg och han gillade den skarpt, vilket gör det ännu mer troligt att det var mig det berodde på och inte själva föreställningen.

Årets föreställning är "Som ni vill ha det", en komedi med rappa repliker, mycket kärlek och en ganska enkel intrig. Mer utförligt om pjäsen han du läsa i GT's recension. Mina tankar om den är enbart positiva. Skådespelarinsatserna var imponerande. Jag har aldrig gått såhär tidigt på säsongen förut eftersom jag har fått för mig att det blir bättre ju fler föreställningar som har spelats. Kanske är det så, men jag tycker ändå att det var kanon. Dessutom är ju miljön som gjord för teater. Det är så himla häftigt vad de lyckas göra år efter år med den gamla klosterruinen och parken bakom. Att sedan sitta där på läktaren insvept i en varm filt och småfrysa lite är också något som hör till, även om det igår var kallt som sa***... Som tur var hade mamma packat med fika så det var skönt att värma sig med lite kaffe i pausen...

      

Ett av mina absoluta favoritcitat kommer från just den här pjäsen: "Hela världen är en scen och alla män och kvinnor är bara aktörer". Det är så himla rätt om man tänker efter. Tänk alla olika roller man tar beroende på vilket socialt sammanhang man befinner sig i. Man är på ett sätt på jobbet, ett annat med vännerna och ett tredje hemma med familjen. Hela tiden anpassar vi oss, och tar (eller får, bestäm själv) roller som vi sedan spelar inför varandra. Rätt cool tanke faktiskt.

Jag har varit ett stort Shakespearefan sedan jag var på Romateatern första gången och såg Othello. Jag blir så fascinerad av språket, intrigerna, karaktärerna - allt. Trots att pjäserna skrevs för mer än 400 år sedan känns de ännu högst aktuella, antagligen är det därför det aldrig blir "ute" att sätta upp Shakespeare. En aspekt som jag tycker är intressant är hur han valde att porträttera kvinnorna. Jag har en bok som heter "Shakesperare's heroines" som handlar om just detta. De är liksom inga mespottor precis, och ofta är det männen som ställs i mindre fördelaktig dager. Ta t.ex. Botten i En midsommarnattsdröm, han som får gå omkring med ett åsnehuvud. När jag läste en sommarkurs för några år sedan om Shakespeare skrev jag ett paper om Miranda i Stormen och hennes syn på sex (hon var minsann ingen liten godtrogen tös, trots att hon spenderat så många år på den där ön tillsammans med sin pappa, häxan Sycorax och hennes son Caliban), och hur hon när båten förliste utanför ön och tog med sig ett gäng ynlingar dit inte var sen att utnyttja situationen till sin egen fördel. Detta är intressant tycker jag (och läraren som bedömde mitt paper höll med...).

När man diskuterar Shakespeare går det ju inte att komma ifrån frågan om huruvida det verkligen var denne William som skrev alla dessa dramer, han som kom den lilla byn Stratford upon Avon och inte var speciellt välutbildad. Hur skulle han ha kunskapen att skriva allt detta? Många av hans pjäser baseras ju på verkligen historiska händelser som det krävs att man har rätt bra koll på för att kunna göra pjäs av. Det finns en bok som heter Täcknamn Shakespeare där författarna behandlar detta "problem", och tvivellöst konstaterar att det inte är rimligt att William Shakespeare skrev pjäserna. Istället driver de teorin om att det avr en viss Edward De Veer som var den verkligen pjäsförfattaren. Det kan väl säkert vara så, men jag väljer att leva i tron att det är Shakespeare som har skrivit det. Det är ungefär som att en person som tror på Jesus väljer att tro att han verkligen kunde göra vin av vatten eller ge blinda synen tillbaka. Man vet att sannolikheten är högst minimal, men ändå vill man inte överge tanken på att det visst var så. Precis så känner jag inför Shakespeare. Jag vill tro att hans liv var som i Shakespeare in love och det tänker jag fortsätta med.
 

Igår, efter att ha varit på stan med mamma ett par timmar, åkte jag förbi Willys för att handla lite. Jag har inte riktigt kommit in i de rutiner som krävs för att man ska fungera som allra bäst när det är såhär varmt ute, dvs. dricka mycket och inte tillbringa alltför många timmar i direkt sol, vilket resulterade i att jag var oskapligt törstig. Allt som gick att dricka fullkomligt skrek på mig, vilket i sin tur bl.a. resulterade i att en flaska Brämhults färskpressade apelsiner åkte ner i korgen (vilket idag känns rätt obegripligt eftersom jag inte är ett dugg sugen på apelsinjuice och heller inte brukar bli det så ofta). Jag fortsatte mitt handlande och hamnade tills slut vid läsk/öl/vatten. Det kändes som en oas! Måste ha nåt att dricka! Valet föll på ett 12-pack Loka med päronsmak. 36.90 + pant. Kanon! Det tar jag. Eller, kanske inte... För just då, när jag stod där med famnen full av buteljerat vatten, kom jag att tänka på intervjun med Jan Eliasson som jag såg igår morse. Han var dagens sommargäst på Nyhetsmorgon och som alla andra sommargäster hade han blivit ombedd att ta med sig en personlig sak som betydde mycket för honom. När han skulle presentera sin sak höll han upp vattenglaset han hade framför sig och konstaterade att vi i Sverige är väldigt lyckligt lottade som har världens bästa dricksvatten. Han fortsatte sedan med att berätta att ungefär en miljard (!) människor i världen tvingas dricka och laga mat i skitigt vatten. Och varje dag dör tusentals barn som en följd av detta. Detta gör mig så förbannad! Där står jag på Willys, har precis lagt ner en liter juice för 26 spänn i korgen, och funderar på huruvida 12 flaskor Loka päron är ett bra köp. Det är ju ett värdelöst köp! Ännu värre blir det om man istället för Loka (som trots allt kommer från en svensk brunn) väljer vatten från Danmark eller Tyskland. Som om eskimåerna skulle börja importera snö eller kineserna ris. Vad är logiken? Jag fattar det i alla fall inte.

Här kommer jag in på vad Nina skrev i ett av sina senaste inlägg. Hon berättade om deras fadderbarn, något som jag tycker är hedervärt. Det är ju helt fantastiskt att vi som lever i ett land som Sverige, faktiskt med ganska enkla medel (någon hundralapp i månaden)  kan hjälpa och stötta barn i andra länder, som är mindre lyckligt lottade. Därför skäms jag när jag hör oss svenskar gnälla över alla orättvisor vi utsätts för. Jag menar, stackars föräldrar som måste skicka med matsäck till sina barn när de ska på utflykt (skolan ska ju vara gratis!!), eller arbetslösa 25-åringar som inte får nåt jobb och hellre går arbetslösa och lever på bidrag än att plocka ur piercingen i läppen/ögonbrynet/näsan/tungan/ och färga håret i en lite naturligare nyans än blå ("Det här är ju jag!". Eller en kille som alltid kommer för sent på morgnarna för han anser att det är för tidigt att börja klockan 8.10. Hallå?! Han är 13 år! Han får för tusan gå i skolan och lära sig en massa saker, vilket är mer än många andra barn får.
 

Förra veckan var specialpedagogen på jobbet och pratade med oss som ska jobba med specialundervisning i höst. Vi började diskutera normalitet, och vad som egentligen klassas som normalt. Vi kom fram till att det normala i en klass är elever som är lagom smarta, räcker upp handen lagom ofta, kommer i tid, har med sig det de ska ha med, kort sagt; de utmärker sig inte speciellt mycket. Sorgligt och tragiskt? Ja, det kan man tycka, men så ser verkligheten ut. Bland dessa "normala" finns dock subgrupper, och det är dessa som är verkligt intressanta. Det är där vi bl.a. hittar elever som i skolsammanhang klassas om normala, men som hemma har det rent ut sagt för jävligt med t.ex. missbrukande och/eller misshandlande föräldrar. Men bland dessa finns även den grupp som fullkomligt går mig på nerverna, och det är de elever som kommer från hem där de blir konstant servade av sina föräldrar, som i sin tur skäller ut parkeringsvakter, gnäller på att de får vänta på sin hamburgare på McDonalds (en BigMac med McFeast-sås, utan lök, med tomat, med glutenfritt bröd) och med bestämdhet hävdar att "kunden har alltid rätt" (hur fel de egentligen har). På samma sätt som man ställer krav på samhället och hur det ska uppfylla varje individs högst personliga önskemål (annars blir det gnäll och insändare i GT) har man krav (både uttalade och outtalade) på skolan. "Jag betalar skatt, så då ska jag minsann ha rätt att tycka till", känns rätt bekant faktiskt. Jag skulle kunna göra en lista så du får ser lite hur jag menar.

• Man kommer för sent till föräldramöten och utvecklingssamtal (vissa kommer inte alls...)
• Barnen har inte frukt med sig till fruktstunden ("Vaddå, skolan har väl extra?!")
• Eleverna har inte med sig penna, sudd, böcker (Till läraren:"Har du inga extra?" Läraren: Visst har jag det, varsågod lilla vän" - jäkla daltande)
• Det är skolans fel att det gick dåligt på provet eftersom maten var så äcklig så man inte åt nåt och därför är vrålhungrig sista lektionen. Dessutom är schemat värdelöst!
• Föräldrar anser att skolan ska skicka sms till barnen när det blir schemaändringar, så de t.ex. får sovmorgon en halvtimme.
• När man ska åka skridskor har man med sig skridskor med bara ett snöre och när de är utflykt har man inga regnkläder trots att det ösregnar ("Jaha, jag trodde att någon lärare skulle vara kvar på skolan med de barn som inte kan följa med på utflykten...")
• "Jag visste inte att vi hade läxa för jag har varit i Thailand" (Hallå, det ligger på skolans hemsida, du kan gå in där och läsa, datorer och Internet finns över hela världen)
• "Det är ingen som har sagt det till mig" (Nehej, men har du själv tagit initiativet och frågat?)

Ett problem som jag kan se är att många av de som är unga idag, låt säga 13-20 någonstans, är så vana vid att "allt ordnar sig" och att allt hela tiden ska vara så himla lustfyllt. Man ska bara göra det man tycker är roligt och till sin egen fördel, och är det inte det struntar man helt enkelt i det. Mamma bereättade om ett tillfälle på stan då hon hade stått bakom två tjejer i 20-årsåldern. Den ena av dem basunerade högt och tydligt ut att hennes arbetsförmedlare minsann var en "jävla kärring" för att hon tvingats komma dit på möte klockan 9.30, och menade att detta var alldeles för tidigt. Elva hade tydligen varit bättre, för hon behövde ju få sin skönhetssömn... Jag blir så arg!! Hur fan (ursäkta, men här blir jag upprörd) har hon tänkt att hon ska klara ett jobb om hon inte kan börja förrän kl.11?! Snacka om att begränsa sina möjligheter ytterligare, för i hennes läge borde hon egentligen inte kunna ha några större krav alls.

Det jag vill komma fram till är det här med att ta eget ansvar. I Sverige är vi så jäkla duktiga på att skylla ifrån oss och mena att allt är någon annans fel, inte vårt eget. Okej, det finns människor som har en vansinnig otur och som det också går riktigt illa för, (hörde på nyheterna om en barnfamilj som levt i riktig misär på en campingplats utanför Göteborg någonstans och det är självklart för jävligt) men majoriteten har ändå det oförskämt bra. Vi har rätt att gå i skolan och senare möjlighet att vidareutbilda oss, det finns ett socialt skyddsnät som hjälper oss när det behövs, vi har reglerad arbetstid, rätt till semester, ingen behöver svälta, vi har barnbidrag, det finns fri hälsovård för barn och unga osv. Det tycker i alla fall jag låter rätt bra. Sedan är det givetvis så att om man har varit utsatt för någon orättvisa är det kanske svårt att se förbi detta, det fattar jag med, och jag blev givetvis illa berörd när jag hörde om en kvinna någonstans i Sverige som tvingats leva utan el sedan i mars eftersom hon inte kan betala räkningarna, och inte har råd att gå till tandläkaren fast hon verkligen skulle behöva det. Det känns konstigt att detta kan hända i Sverige 2009.

För mig som på många sätt är väldigt priviligerad (vilket jag i mångt och mycket kämpat hårt för, vill jag tillägga) är det kanske svårt att tänka mig in i hur det kan vara när det mesta tycks gå emot en, men jag är bara så himla trött på allt gnäll. Vi är ofta så insnöade i vår egen värld att vi glömmer att se livet ur ett vidare perspektiv. Det handlar inte om att försöka ingjuta dåligt samvete i barnen när de tycker maten är äcklig ("tänk på de stackars svältande barnen i Afrika..."), men att ändå stanna upp och reflektera över hur bra vi har det här.

Tack för ordet.

Läste en artikel i tidningen Femina som handlade om alla val vi gör och hur de påverkar resten av våra liv. Och visst har man funderat både en och två och tusen gånger över hur livet hade sett ut om man hade valt att göra på ett annat sätt. Jag menar, hör här: 

Jag träffade Erik på Gutekällaren på juldagen 2002. Men egentligen hade jag inte alls nån lust att gå ut, utan blev mer eller mindre övertalad av mamma och Julia. Hade jag inte träffat honom hade jag med största sannolikhet inte bott i Växjö och haft det så här bra som jag har det nu. Inte heller hade Julia träffat Stefan, och de hade inte flyttat hit.

När jag var au pair ville familjen att jag skulle stanna ett år till. Just då var jag rätt trött på det och ville bara hem, men tänk om jag hade bestämt mig för att stanna, hur hade mitt liv sett ut nu då? Kanske hade jag blivit kvar där borta?

Författaren till artikeln skriver att "Livet är inget matteprov där du ska ha alla rätt" och det är så himla bra skrivet. Det finns liksom inget recept på hur ett perfekt liv ska se ut och vad som är rätt eller fel.  Det som är bra för någon är hemskt för någon annan. När jag gick på gymnasiet drömde jag om att leva ett VVV-liv (villa, Volvo, vovve), men just då kändes det hopplöst "fel". Det man skulle göra då var att "se världen" - plocka apelsiner i Israel, vara volontär i Indien, slira omkring i geggan på Roskildefestivalen, åka till Norge och rensa fisk och sedan luffa runt i Asien i ett halvår, flytta till Stockholm, säsonga i Åre osv. Jag som då ville ha det där "Svenssonlivet" vågade knappt andas ett ord som påminde om "trygghet", "stabilitet" osv... Nu sitter jag dock här, och lever ett liv som är så nära detta VVV-liv man kan komma. Jag äger ingen villa, men har fritidshus.

Ofta ställer man dessutom helt orimliga krav på sig själv, som är jättesvåra att leva upp till (såvida man inte vill ta kål på sig själv på kuppen). Det är ju så in i vassen mycket man måste göra: Bo fint, hålla sig i form, köra tjusig bil, kunna allt från att baka petit choux-bakelser till att lägga golv och sy kläder, ha ett stort socialt nätverk, resa, ha ett stimulerande jobb, skaffa välartade barn, osv... Och ja, jag vill också ha allt det där, men ibland måste man välja och det är inte helt enkelt. Eller så får man göra som Ingrid Bergman sa och "Lita på den lilla rösten inom dig som berättar precis vad du ska säga och vad du ska välja".

Hur ska man då hantera dessa valsituationer? Ja, artikelförfattaren ger tre tips:

1. Begränsa inte valen. Istället för att säga "Men så kan jag inte göra" ska man ställa sig motfrågan "Säger vem då?"
2. Inse att ett "nej" till en sak är ett "ja" till nåt annat. 
3. Man kan ändra sig!  

Det är ju inte precis så att livet är nåt statiskt som aldrig förändras (såvida man inte väljer det själv) och är man missnöjd med något får man se till att göra det bästa för att ändra på detta. Man är ju sin egen lyckas smed, liksom, och kan inte skylla på någon annan för att det gick på ett eller annat sätt.

Så, nu har jag filosoferat färdigt för idag och ska fortsätta njuta av min första semesterkväll. Kram till dig!

1998 åkte jag som en osäker och blyg 19-åring till Florida för att jobba som au pair ett år. Jag minns att jag grät som ett litet barn när flyget lyfte från Visby flygplats och jag såg mamma och pappa försvinna allt längre bort.

Det där med att åka som au pair var inget jag hade drömt om eller så, utan var egentligen bara något infall, och helt plötsligt hade jag anmält mig till ett program med EurAuPair. Det första som hände var att jag fick gå på en intervju på Södervärnsskolan där jag fick prata engelska med en gotländsk kvinna som inte verkade veta så mycket, varken om att vara au pair eller att prata engelska... Jag fick även svara på frågor typ "Brukar du stjäla?" "Brukar du slå barn?". Sedan fick jag sätta ihop ett collage med bilder och skriva ett brev om mig själv. En kväll ringde en kvinna och presenterade sig som Deborah från Sarasota, Florida. Hon och hennes man hade läst mitt brev och tyckte att jag verkade vara en trevlig typ. Familjen hade två barn, två pojkar på fyra och sju år.. Nu var jag verkligen på väg och det var egentligen först nu som jag började inse vad jag hade gett mig in på.

Efter en fyra dagar lång förberedelsekurs i New York där vi bland annat fick lära oss att schamponera bebisar var det dags att säga hej då till de andra tjejerna och åka vidare mot det som skulle bli mitt hem det närmsta året. Jag var minst sagt nervös... Lilla jag från lilla Vall, ensam i stora världen.

Under dagarna i New York hade jag haft kontakt med Deborah så jag visste vad jag skulle titta efter på flygplatsen i Tampa; en gul halmhatt. Och visst, där stod hon i sin gula hatt, med en matchande gul dräkt och guldskor, och bredvid henne stod James, eller J som han kort och gott kallas. Han var en decimeter kortare, klädd i shorts, tenniströja och typ seglarskor, utan strumpor. Själv kom jag direkt från novemberkylan i NY, så den fuktiga Floridaluften fick mig att svettas ännu mer än vad nervositeten redan fick mig att göra, iklädd kängor, vinterjacka och halsduk... Denna outfit hamnade ganska snabbt längst in i garderoben och blev hängande där ganska precis ett år.

Året i Florida var utan tvekan det bästa året hittills i mitt liv. Det är klart att allt inte var perfekt hela tiden, för visst hade jag hemlängtan i början och kände mig ibland ensammast i världen. Dessutom var det så mycket nytt som jag var tvungen att lära mig. Bara att ge sig ut i trafiken var ett äventyr. För mig som bara hade kört på motorväg i teorin på körskolan var 6-filiga vägar inte helt lätt, men jag klarade det, det och hur mycket annat som helst som jag innan jag åkte aldrig hade trott att jag skulle klara.

Här bodde jag!
Bilden lånad från http://www.rentalandvacationhomes.com

Vips! så var året slut och det var dags att åka hem igen. Jag blev erbjuden att stanna ett år till, men samtidigt som jag trivdes fantastiskt bra och visste att jag skulle sakna ihjäl mig efter barnen (som vid det laget hade fått tillökning av en liten tjej på fem månader) och mycket annat av det som mitt nya liv kommit att innehålla, kändes ett år rätt lagom. Det var ett minst sagt tårfyllt farväl på flygplatsen när jag skulle hem. Jag grät, Deborah grät och barnen grät.

Det är snart tio år sedan jag åkte hem men det går inte många dagar utan att jag tänker tillbaka på USA-året. Jag har hela tiden haft kontakt med familjen, mer eller mindre sporadiskt, och det känns jättebra. De senaste åren har de bott utomlands, men nu är de tillbaka i Florida och jag fick så sent som igår en fråga från J om när jag kommer över. Sist jag var där var 2001, så det börjar bli dags. Kollade faktiskt runt lite på nätet om hur det ser ut med resor i höst och är lite sugen på att åka på höstlovet... Dessutom läste jag i någon av kvällstidningarna en lista över USA's 10 bästa stränder, och där låg Siesta Beach i just Sarasota på andra plats. Jag förstår att den hamnade där, för det är en riktig paradisstrand med vit sand, turkost vatten och höga palmer som skuggar lite lätt... Det hade varit så roligt att ta med Erik och visa honom allt, och självklart får träffa dessa fantastiska människor igen. J och Deborah var i Stockholm 2002, men sedan dess har vi inte träffats. Så vi får väl se, kanske gör jag så småningom ett blogginlägg just därifrån?

Under tiden de bott utomlands har de haft huset uthyrt och jag hittade av en slump bilder därifrån på nätet:

Nu har det skett. Jag har sett min första tennismatch. Givetvis var det Söderling-Federer och det enda jag kan säga att jag hade 100% koll på under matchen var att Söderling är svensk... I övrigt fattar jag ingenting av tennis. Okej, nu ska jag inte överdriva min brist på tenniskunskap för jag vet faktiskt en hel del:

Man spelar med racket
Bollen är gul
Nätet är lågt
Det är streck på banan som man ska hålla sig innanför
Banan kallas "Centercourt"

Resten fattar jag inte ett dugg av. Det är bara en himla massa termer hela tiden som för mig är helt obegripliga. Vad är game? För mig är det detsamma som "spel", men i tennis har det inget med match att göra för match är ju match... Och så är det breakboll. Vad tusan är det?! Och poängräkningen sedan, 0-15-30-40-45. Hallå?! Förklara för mig. Varför inte bara räkna som i fotboll och hockey - ett poäng för varje boll man vinner?

Men det är väl som med pärk och fortplantningen, vissa saker ska man helt enkelt inte förstå sig på.

När det gäller "Änglar och demoner" är jag dock helt på det klara med vad jag tycker: BOKEN. Men så brukar det oftast vara för mig. Efter att ha skjutit på det ett tag nu (aldrig orkat komma iväg liksom) var Erik och jag och såg filmen igår. Jag har läst blandade recensioner, så jag hade egentligen ett rätt öppet sinne när jag satte mig tillrätta i biofåtöljen. Godiset var inhadlat, liksom dricka. Nu kunde äventyret börja. Men det blev liksom ett antiklimax tyckte jag. Blev rätt besviken faktiskt. Det kändes som att alla händelser packades på varandra och man hann liksom inte ta in vad som hände innan det var dags för nästa ledtråd till att hitta den stulna antimaterian. Nu är dock Tom Hanks min absoluta favorit bland manliga skådisar, och Ewan McGregor var snygg som tusan, så det vägde väl upp betyget lite. Men förutom detta blir det nog bara 3/5. 

Nu är det gjort, det som jag har gått och gruvat mig för den senaste månaden. Jag är, som jag skrivit tidigare, mycket glad över mitt yrkesval och det är inte ofta som jag känner att jag skulle vilja ägna mig åt något annat. Men det finns dock moment i detta yrke som inte är lika roliga som att undervisa. Betygssättning är ett sånt.

Varje terminsslut är det likadant. För mig började det väl i april någon gång, efter att de nationella proven var avklarade. Vissa betyg är helt självklara (de flesta ska jag väl egentligen tillägga) men sedan finns det de som inte är fullt så givna och det är dessa som får det att knyta sig i magen på en. Varför är det då så? Ja, det handlar inte om att jag inte kan sätta betyg, för det kan jag. Efter ca 1500 satta betyg har jag liksom den där magkänslan som säger mig att eleven ska ha det eller det betyget. Jag har givetvis mina kriterier som jag måste följa, men eftersom de är så luddiga och det är svårt att sätta fingret på vad som exakt menas med t.ex. "viss kännedom om..."är det ofta just denna magkänsla som får styra. Detta kan dock vara lite småknepigt att förklara för elever/föräldrar som ifrågasätter betygen. Alla vill ju ha VG och MVG (för många elever är G inget ok betyg), men är inte alltid införstådda med vad som faktiskt krävs för att nå dit. Det är dessa fall som jag gruvar mig för. Det är inte så kul att dagen efter skolavslutningen få ett mail eller ett telefonsamtal från en upprörd förälder som vill veta exakt varför barnet "bara" fick det betyg han/hon fick. Det jag vill säga är att "jag har gjort en professionell bedömning, baserad på elevens visade kunskaper, som just visar det ena eller andra betyget" (det lät väl myndigt?). Men nej då, det kan man ju inte. Istället går jag redan nu och funderar på hur jag ska "försvara" min bedömning inför elever som jag redan nu vet att inte kommer att bli nöjda med sitt betyg.

Samtidigt fattar jag inte varför jag gruvar mig så, för bedömningen görs ju utifrån vad eleven har visat att han/hon kan. Resten kan jag ju inte ta någon hänsyn till. Jag har exempelvis en elev i nian som förra veckan kom och frågade vad som krävdes för ett VG. Jag blev helt stum eftersom det dels bara var drygt en vecka till betygen skulle sättas, dels har eleven i fråga haft IG varje termin sedan åttan. Jag menar, back to reality my friend, liksom. Men jag är inte den som är den, så eftersom de tidigare ickebetygen grundat sig på att eleven inte har visat tillräckliga kunskaper för att få ett betyg, fick eleven veckan ut på sig att lämna in de uppgifter som jag saknade. Tror du att uppgifterna kom in? Nej då, inte alls. Jag har lite svårt att inte fundera över hur den här eleven har tänkt under sina tre högstadieår. Strunta i allt i två år och nio månader och sedan förvänta sig det näst högsta betyget? Märkligt...

Jag läste på Hela Gotland idag om en betygsundersökning och där var det någon som menade att betygssättning faktiskt är en form av myndighetsutövning och att det då gäller att det blir rätt. Det håller jag helt och hållet med om. Det jag dock känner är att eleverna ibland verkar se låga betyg (dvs. betyg som är lägre än de själva förväntat sig) som ett sätt för lärarna att jävlas på. Det är ju tråkigt, med tanke på att det bakom varje betyg finns en väl genomtänkt tanke.

Nåväl, nu är det i alla fall gjort och det är en skön känsla. Så nu är jag i princip redo att gå på sommarlov. Har bara 56 skriftliga omdömen att sätta kvar...

Ibland behöver man påminna sig om allt man har som får en att må bra. Jag fick tipset från Nina på hennes blogg, så här kommer min "må bra-lista" som den ser ut just idag:

• Det är bara 19 dagar kvar till semestern
• Solen har lyst hela dagen och det har varit nästan 25 grader
• Åt björnbärspaj med vaniljvisp till efterrätt
• Har utforskat min kamera och tagit många fina bilder
• Låg en halvtimme på spikmattan ikväll och det var jätteskönt
• Tog ett bad förut med melonbadskum
• Satt på balkongen och läste en stund
• Fick wienerbröd med hallonsylt i till fikat hos Julia
• Solade en stund ute på gården
• Har ännu en hel dag kvar av helgen att se fram emot
• Bakade kardemummaknutar (från Leilas bok) i förmiddags som blev himmelskt goda (ska ta en nu...)

Den som är observant har kansker noterat att jag har lagt in en nedräkningsfunktion här intill. Det finns hur mycket som helst som jag skulle kunna räkna ner till, men det som känns allra mest "nedräknigsvärt" just nu är semestern. Jag kommer ihåg när jag satt en av de första dagarna efter semestern och bläddrade i min kalender och tänkte att "fy, vad länge till nästa sommar..." (att jag minns att jag tänkte just så beror på att jag tänker precis likadant varje år - så enkel är jag) och nu är vi nästan där. 

Som jag skrev i något tidigare inlägg kommer den här sommaren att bli lite annorlunda, med tanke på att Erik kommer att jobba här en hel del, och bara kommer att vara på Gotland på helgerna. Känslorna inför detta är minst sagt blandade, men det kommer säkert att bli bra ändå. Det enda som är lite synd är att våra planer på att åka till Gotska Sandön antagligen kommer att gå i stöpet. Men ön finns ju kvar... Jag får helt enkelt se till att aktivera mig själv, och det brukar jag inte har några problem med. Jag är en sån person som gärna gör saker på egen hand. Jag har inget emot att gå på stan, åka till Ikea, ta en långpromenad, gå på bio osv. själv. Ibland kan det till och med vara skönt att göra sånt själv. Det enda som jag inte riktigt är så förtjust i att göra ensam är att gå ut och fika/äta. Då känns det som att man har allas blickar på sig som säger typ "oj, där sitter en stackare och äter helt ensam". Sedan är säkert det också en vanesak, på samma sätt som att vissa aldrig skulle kunna tänka sig att t.ex. gå på bio själva.

I mitt fall handlar detta med att vänja sig vid ensamheten nog om att jag, sedan jag träffade Erik, just har blivit ganska van vid att vara själv rätt mycket, med tanke på att han alltid har varit hemifrån ganska ofta (jobb, träning, träningsläger, tävlingar osv.). Men som sagt, jag har inget alls emot det. Just nu sitter jag exempelvis här vid köksbordet och skriver och under bordet ligger Douglas och snusar (Blixten och Sputnik var här i eftermiddags så han är helt slut efter ett par timmars intensiv brottning). Satte på en cd med låtarna från årets ESC men den hängde sig i spelaren efter den där gypsy-låten, så nu är det helt tyst. Riktigt skönt faktiskt.  

Igår på svenskan hade jag boksamtal med några av eleverna i åttan. De har precis läst ut Sandor slash Ida så vi pratade både om detaljer och om boken i sin helhet, vad de tyckte om den osv. En kille kom med en synpunkt som jag tyckte var väldigt intressant. Han ifrågasatte varför författaren (eller vem det nu kan vara) har valt att sätta en glad smiley mellan varje kapitel, för han menade att en glad smiley symboliserar något positivt och att långt ifrån alla kapitel i boken är roliga.

Som ju alla som chattar, sms:ar, mailar osv (dvs. de allra flesta, kanske inte min pappa men det är en annan historia) vet, använder man olika symboler för att uttrycka olika känslor som annars är svåra att få fram i skrift (såvida man inte uttrycker det bokstavligen). Det jag tycker är svårt när jag sitter och skriver t.ex. här på bloggen är att få fram den rätta sinnesstämningen så att den som läser ska förstå hur man ska läsa det. När jag skriver hör jag min egen röst i huvudet. Den låter på ett sätt när jag skriver något glatt, ett annat när jag är ironisk, ett tredje när jag är upprörd osv. Det handlar givetvis inte bara om bloggen, utan även när jag skriver mail, kommentarer på elevarbeten, sms, formella brev, ja, ni fattar. När jag skriver hör jag i mitt huvud hur saklig, glad, ödmjuk, pessimistisk, orolig, pigg osv. jag låter, men det kommer ju inte fram. Okej, det är klart att man kan skriva exakt hur man känner sig, som i ett manus:

Elin (glad): Vilken underbar dag det var idag!

Elin (ironisk): Kul att man blivit sjuk lagom till helgen.

Elin (arg/upprörd): Fattar inte att grannarna inte bara kan slänga sina tomma sköljmedelsflaskor i plaståtervinningen.

Elin (saklig): Idag har jag bakat en jättegod kardemummakaka.

Elin (fundersam): Undrar vad jag ska äta ikväll.

Men samtidigt skulle det låta rätt konstigt... För det mesta lyckas man väl tolka hur det ska läsas utifrån sammanhanget, men kanske inte alltid, och då är det ändå den som läser som får avgöra hur han eller hon tolkar det. För det mesta bör detta dock inte vara några problem här, för jag kan säga att det mesta jag skriver gör jag med en positiv och saklig röst i huvudet. Jag älskar verkligen att skriva och det har jag alltid gjort, så det här med blogg är verkligen jätteroligt.  
 

Bilden kommer från http://priya15.files.wordpress.com/2008/08/smileys.jpg

För ett tag sedan skrev jag ett inlägg här som handlade om mina förvirrade "flytta-till- Gotland/stanna-i-Växjö-ett-tag-till"-tankar. Jag har fått en hel del kommentarer till detta, främst från familj/vänner på Gotland men även från andra som varit/är i liknande situation. Det hela handlar egentligen inte om huruvida jag ska flytta till Gotland utan snarare om när. Jag älskar Gotland och att bo här i Växjö resten av livet har liksom aldrig varit ett alternativ. Jag menar, se bara på de bilder jag har tagit på Gotland och lagt upp här, vem vill vara utan detta?

För fem och ett halvt år sedan sa jag upp min lägenhet i Visby och flyttade hit. Jag kände ingen i Växjö och visste nästan ingenting om stan. Första gångerna jag var här satt jag i en etta på Dalbo och ugglade hela dagarna för jag hittade ju ingenstans. Men så började jag plugga på universitet och det var där jag träffade Erika som idag är en av mina bästa väninnor. Sommaren 2004 sökte jag jobbet på KBS och fick det, vilket ju kändes helt fantastiskt med tanke på att lärarjobb inte växte på träd då heller och jag dessutom var helt grön. Allteftersom byggde jag upp mitt eget liv här; fick bra kontakt med kollegorna, började träna, fick upp ögonen för inredning och att pyssla hemma osv. Så småningom flyttade även lillasyster hit och helt plötsligt hade jag ju ett jättebra liv här, och det har jag fortfarande.

Jag läste på Hela Gotland senast idag om föräldraupproret mot nedskärningarna i skolan och demonstrationen som var i helgen, och som lärare oroar detta mig givetvis. Jag har en fast tjänst här på en skola med underbara kollegor och helt fantastiska elever och för mig känns det som ett främmande alternativ att ge upp detta för en just nu ganska oviss framtid på Gotland. Ungefär som att sälja sin bostad innan man har hittat en ny. Okej, vi bor i ett land där allt ordnar sig, vare sig man tar tag i det själv eller inte, men samtidigt är jag av den inställningen att man behöver känna trygghet i allt man gör för att man ska må bra. Annars fanns det väl ingen som ville ha fasta jobb? Hur "spännande" det är att gå till KBS varje morgon vet jag inte. Jag menar, schemat ser ut på samma sätt vecka efter vecka och eleverna är desamma, liksom klassrummen och böckerna. Men det känns ju tryggt att gå dit. 2000 jobbade jag ett halvår på ett bageri och jag förundrades över hur de kollegor som hade jobbat med att paketera bröd i samma lokal i 25 år stod ut. Men självklart handlade det om att de kände sig trygga där, de visste vad som väntade dem varje morgon (och att något faktiskt väntade på dem).

På ett av plakaten som en av demonstranterna i ovan nämnda demonstration höll upp stod det "Vem vågar föda barn på Gotland?" och detta är givetvis något jag har funderat över rätt länge. Jag vill inget hellre än att låta mina barn få växa upp i samma fantastiska miljö som jag själv fick (bortsett från i koskitlukten i Vall...). Visst vågar man föda barn där, det fattar väl jag med, men samtidigt förstår jag deras oro. Man måste, menar jag, se ett steg längre och det är det jag håller på med och som gör att det känns lite smått förvirrat ibland. Jag uppskattar verkligen alla varma ord från vänner på Gotland som vill att vi ska flytta hem eftersom de vill att vi ska kunna ses mer. Det värmer oerhört att få höra sånt och jag ser verkligen fram emot att kunna åka hem till mamma eller svärmor eller vem det nu kan vara efter jobbet en helt vanlig dag och snacka bort ett par timmar, för att sedan fortsätta hem till mitt. Och jag vet att det en dag kommer att vara just så.

Jag vet att en dag kommer det att stå en stor flyttbil här utanför porten på och att jag springer som ett skållat troll upp och ner för trapporna med flyttkartonger, kassar och påsar. Jag kommer att vara trött, irriterad och lättretlig, men framförallt kommer jag att vara glad. Glad för att det nu bär hem mot Gotland. Sedan kommer jag att sitta där i mitt hus i Lummelunda med fåglarna kvittrande utanför och en kopp nybryggt kaffe framför mig (och antagligen morgontidningen som jag ännu inte hunnit läsa) och tänka "Hur i hela friden kunde jag då våren 2009 över huvud taget fundera över om detta var vad jag ville?". Då kommer det kännas självklart. Och det gör det egentligen redan nu, bara att jag tar det i min egen takt. Det blir inte i år, kanske inte nästa heller, men kanske nästa eller nästa. Vem vet?

Innan jag själv började blogga var jag inte ett dugg intresserad av att gå in på andra människors bloggar och läsa. Kanske att jag hamnade på någon då och då när jag googlade efter t.ex. tips på allehanda saker. Men när jag själv kom igång blev det även roligare att söka runt bland andra bloggar.

Vid ett tillfälle hamnade jag på en blogg som faktiskt fick mig att tappa hakan - rejält! Där var ju min bakgrundsbild, som jag hade tagit med min kamera på stranden här nedanför! På någon annans blogg! Hur är det möjligt?! Det visade sig att det bara var att kopiera en bakgrund och klistra in adressen i sin egen design. Jaha, ja... Min första tanke var att det var otroligt dålig stil, eftersom hon bara hade kunnat fråga om det var ok först. Jag är inte girig av mig och hade helt klart sagt ja.

Men sedan gick det en tid och jag började tänka om. Jag menar, hon skulle designa sin blogg och ville givetvis ha en passande bakgrund. Att hon valde att "låna" min bakgrund kan ju bara betyda att hon tyckte att den var perfekt. Och plötsligt känns det inte så konstigt längre, snarare smickrande. Så när jag då och då går in på hennes blogg och ser min bakgrundsbild känner jag mig faktiskt rätt stolt. Tack så mycket!

Allsång på Skansen
Det är väl ändå ett sommartecken som heter duga. Jag har dock aldrig drömt om att själv sitta där i publiken, av rädsla av att Anders Lundin ska komma och sticka upp micken i nyllet på mig och jag helt plötsligt glömmer bort allt vad musikkänsla jag ändå har förmånen att ha.

Blåbärspaj
Jag tror inte att någon närmare förklaring behövs. Vaniljvisp till är ett måste.

Coldplay
Att få vara en av 14000 i publiken på Globen och sjunga med i Viva la Vida var en obeskrivlig känsla. Helt klart bland det mäktigaste jag varit med om.

         

Fossil
En riktigt stor passion jag har. Det är så häftigt att hitta en sten som bär spår av ett djur eller en växt som levde för miljontals år sedan. 

 

         

"Gör det själv"-program på TV
Jag blir alltid lika inspirerad och längtar efter att själv få ta tag i nästa projekt. Vad jag dock aldrig har lyckats klura ut är hur Lulu Carter mäktar med at inreda (allt från att måla till att sy och piffa) i högklackat, tighta jeans, stora armband, urringat (kanske lockar en större manlig publik förstås...) och pärlemoskiftande läppstift.

Hembakat
Att baka är en otroligt avslappnande aktivitet och sedan blir resultatet för det mesta ljuvligt.

Jul
Jag älskar allt som har med julen att göra; maten (inte sill, skinka och rödbetssallad dock), godiset, paketen, granen, julmusiken och framförallt atmosfären som ligger över en hela december. Nu kanske någon funderar över om jag verkligen gillar julstressen också, men jag kan tala om att ajg blir aldrig stressad på julen. Jag njuter mig igenom den.

Lä
Sol och klarblå himmel i all ära, men blåser det är det ta mig tusan inte skönt. Fråga mig som är uppvuxen mitt i åkerbygden i Vall där det alltid (nästan) blåser.

Maj
En underbar månad då det känns som att det mesta går av sig självt. Sommaren närmar sig med stormsteg, det kan vara riktigt vackert väder ute och man har garanterat hängt undan alla vinterkläder/skor

Naturen
Tänk vilket förmån att få bo i ett land där man fpr vistas hur mycket man vill i naturen. Helt fantastiskt!

Picknick
En termos kaffe, några hembakta bullar och en filt. Härligt!

Q
Hm...

Roddbåt
När Julia och jag var små hade vi en liten roddbåt. När vi skulle ge oss ut med den var det flytvästarna på som gällde. Sedan tog pappa ett långt rep som han band mellan båten och bryggan, därefter var det bara att ro så långt repet räckte. Det är ett härligt barndomsminne som jag alltid mår så himla bra av att tänka på.  

Sol
Vad vore livet utan solen? Inte mycket kan jag säga. Jag var på Shetlandsöarna för några år sedan och där var det konstant regn och blåst och 12 grader varmt i juli. Brrr...

Tussilago
De ser ju ut som små solar där de tittar upp bland sten och torrt fjolårsgräs.  

Umgänge
Jag är en ganska privat person, som inte har jättemycket till övers för stora kalas med mycket folk. Att umgås med människor som jag trivs med däremot, fyller helt klart livet med mening.

Vänner
Hellre få som jag verkligen känner och tycker om än många ytliga bekantskaper.

X
?

Ylle
Jag gillar allt som kommer från lammen (utom allt det man äter, för lammkött är inte alls gott).

Z
Zoo gillar jag verkligen inte, zebror har jag inget förhållande till... Zink! Jag gillar zinkbyttor. Dem kan man plantera i och det blir fint.

Ärlighet
Är man ärlig vinner man mitt förtroende, annars kan man dra.

Ö
Gotland är en ö och jag älskar Gotland.