Bröllopet
Hur som helst, efter lunch åkte jag ut till Julia och tillsammans bevittnade vi denna fantastiska tilldragelse. Imponerande, måste jag säga. Jag njöt varenda sekund. Tänk om man fått vara där... Madeleine var så himla snygg i sin blå klänning. Och Victoria var helt fantastisk. Daniel såg väl mest ut som han brukar när han ska vara lite fin. En sak som jag funderar över är var hans svärd, sköld och hjälm tagit vägen nu när han blev riddare... Borde han inte dubbas av kungen då? Knäböja och bocka under tiden kungen lägger svärdet på hans axlar och med myndig röst förklarar att "Jag dubbar dig härmed till riddare Daniel"...
Jag gillar verkligen kungafamiljen och har alltid gjort det. Allt snack om hur orättvist det är att man föds till ett ämbete orkar jag inte lyssna på. Ja, jag vet att mina skattepengar går till kungens appanage och att bröllopet kostade sådär 100 miljoner som säkert kunde ha använts till något bättre, men det struntar jag i. Jag kan gärna bidra med några kronor (för så mycket mer är det faktiskt inte) för att få uppleva den fullkomliga kärleksyra som drabbat Sverige den senaste tiden. Och vaddå, mina skattepengar går ändå till så mycket annat som jag inte tänker ta upp här av risk för att stöta mig med någon. Göran Hägg sa vid något tillfälle att han tyckte att man skulle välja en kung/drottning var femte år eller nåt sånt, och sedan kröna honom/henne som man gjorde på 1700-talet med sån röd mantel med vit kant och svarta tofsar (minksvansar kanske?). Men det är ju bara larv. Ska man göra så kan man lika gärna ta bort det helt och hållet. Inte för att jag vill det, som sagt, men ändå.
Nu ska jag fortsätta titta på bröllopet. Ha det gott!
Smaklöst!
Nåväl, det jag skulle skriva om var de här införprogrammen som TV4 kör på morgnarna och kvällarna. En av morgnarna nu i veckan var temat "barn" och huruvida det kommer att bli ett kungligt barn inom ett år. Sedan spekulerade de om hur barnen kommer att uppfostras, hur media kommer att blåsa upp en eventuell pösig tröja på Victoria osv. Men det värsta av allt var i alla fall att de hade en fertilitetsläkare där som pratade om riskerna med missfall och till vilken vecka missfallsrisken är som störst. Hur smaklöst är inte det?! Jag blev helt vansinnig. Vad är det att spekulera om? Jag menar, det kan hända vem som helst och har för tusan inget med blått blod att göra. Upprörande!
Har man gått och blivit analfabet eller?
Och så är det det här med läsning. Sedan Herman föddes har jag börjat på tre böcker, men inte kommit igenom någon. Det känns som att jag inte fattar vad de handlar om, och när jag kommer på mig själv med att läsa samma rad eller stycke för minst tredje gången i rad ger jag upp. Jag som alltid har läst så mycket.
Kanske mitt läs- och skrivintresse ligger i hormonerna som producerar bröstmjölk?? Då är det ju bara att hoppas att det är Herman som sugit ut det och tar över efter mig...
Mina nya idoler...
Nu är ju många mammor hemma själva på dagarna och då är det klart att man kanske inte hinner med att göra allt man har tänkt när bebisen sover (om det nu gör det - Herman var vaken nästan åtta timmar i sträck idag), men då kan man ju göra det mannen/partnern kommer hem. Eller så låter man honom göra det... Men när man är själv även på kvällen blir minsta lilla grej ett stort projekt. Åtminstone känner jag det så. Men det är då man ska tänka på alla ensamstående som alltid är själva och för det mesta lyckas få ihop det väldigt bra.
Flickor på isen
Angående snön...
På nyheterna i morse var det infrastrukturministern som fick svara på en massa frågor om vad HON kan göra åt vädersituationen. Hallå? Jag tror inte hon kan göra speciellt mycket annat än se till att hennes underhuggare sköter sina jobb.
Men det här är så typiskt Sverige. Vi är så ovana vid situationer som denna, att när det väl inträffar blir vi helt handlingsförlamade och MÅSTE hitta någon att skylla på. Som sagt, det är jäkligt försmädligt att inte komma iväg på sin skidsemester, att bli försenad till jobbet eller att tvingas stå och huttra i snöstorm och minusgrader i nylonstrumpbyxor och klackstövlar. Visst är det så, men samtidigt måste man nog försöka acceptera situationen.
När vi åkte till Oskarshamn i fredagskväll hamnade vi mitt i ett snöoväder och det gick inte att se många meter framför sig. Maxfart vi vågade hålla var 50 km och det är klart att det kändes lite nervöst att veta att om vi blev tvungna att hålla samma fart hela vägen skulle vi missa båten. Samtidigt kunde vi ju inte skylla på någon annan än oss själva eftersom vi kom iväg hemifrån i princip samma tid som vi brukar...Vi ska köra från Oskarshamn till Växjö ikväll och vet att det mycket väl kan komma snö (och lär antagligen göra det också). Då får jag ju se till att jag är så förberedd som möjligt; ha några filtar i bilen, ha med en termos te/kaffe, klä mig varmt (klackstövlarna ligger nerpackade...) och framförallt räkna med att jag antagligen kommer att komma hem senare än vanligt.
Hörde ett kul uttalande från Ola Skinnarmo (han äventyraren ni vet) i samband med att den första kylan kom då i december. Han sa att svenskarna är usla på att klä sig efter väder: Vi klär oss som om vi ska till Nordpolen på överkroppen och till Hawaii på underkroppen. Så sant!
Nu kom jag lite ifrån ämnet om de stackare (jag tycker verkligen det, den är inte alls något försök från min sida att hånas) som hamnar mitt i allt det trafikkaos som snön för med sig. Men vad jag vill ha sagt är att det inte går att skylla allt som händer på någon annan. Tyvärr alltså...
Elins TV- och antennservice, var god dröj...
Vart ska den ta vägen?
Digitalkamera: 85:- (Jo, tjena...)
När jag kom hem från jobbet idag tog jag som vanligt lite fika och gick samtidigt igenom reklamen (har inte fått upp någon sån där "Ingen reklam TACK-skylt" ännu). Gratistidningen Magazinet mitt i veckan var väl rätt intressant men resten däremot var ju bara skräp. Det jag dock fastnade för var Media Markts blad. "Inte puckat" är deras nya slogan och så visar de Robert Gustavsson när han typ dammsuger sig själv mellan benen eller kör in tungan i dammsugarslangen (som ska illustrera vad som verkligen är puckat...). PUCKAT! Inte Robert Gustavssons dammsugargrej utan hela bladet och det idiotkoncept MM marknadsför sina varor. Hela bladet bestod av reklam för "billiga" teknikprylar, men där allt handlade om det pris du betalar när du köper grejen på avbetalning i sådär 20 månader. Klart som fan att folk bli lockade att köpa en flashig TV för 999:-, men hur kul är det när man inser att det verkliga priset blir nästan 20000:- ?! Just det, inte speciellt. Det är detta som gör mig så förbannad. Det första man ser är dessa kanonpriser, men läser man det finstilta inser man rätt snart att det inte är så himla billigt. Och om man nu, mot all förmodan, skulle tycka att 20000 för en TV är billigt, varför inte bara kasta upp pengarna kontant på disken? Jag fattar inte varför man vill sätta sig i skuld i nästan två år för att kunna köpa en TV, dator, kamera osv. Har man inte råd att köpa en svindyr TV får man väl låta bli?
Nästa idiotgrej är ÖB's reklamblad, där man numera erbjuder delbetalning. Hallå! Det finns väl knappt något på ÖB som kostar mer än 100:-, åtminstone inget som är något att ha? Och det är precis samma sak där: Har man inte råd att köpa ÖB's skoställ för 149:- får man väl låta bli? Nu menar jag inte att klanka ner på dem som inte har så mycket pengar för det är ju jättebra med t.ex. ÖB och andra lågprisbutiker (jag älskar ÖB, Rusta, GeKå's osv.) men det jag är emot är att man uppmanas att handla mer än man har råd med och sedan ta det på avbetalning.
Men det kanske värsta exemplet ändå hittade jag härom dagen när jag gick in på lyko.se och kunde konstatera att man kan köpa hårvårdsprodukter på avbetalning och betala sådär 3-5 kronor i månaden. Hallå! En flaska schampo på avbetalning?!
Monas handväska
Varje dag ser jag hur eleverna på skolan slänger tiotals kilo helt felfri mat, mat som hade räckt för att mätta flera fattiga familjers magar i t.ex. Haiti, Afganistan, Somalia osv. Det kan tyckas för jävligt att det är så, men det är ju så det ser ut i Sverige idag. De svältande barnen i Sudan blir inte mindre hungriga om tonåringarna på KBS och ProCivitas slänger mindre mat... Klyftorna mellan rika och fattiga blir inte mindre av att de rika köper kläder på H&M istället för på NK... Jag bidrar inte till att människorna som bor i slummen i Calcutta får det bättre genom att själv bygga mig ett skjul av plåt och papp och flytta in där... Ta jordbävningskatastrofen i Haiti nu t.ex. Jag, precis som många andra, har skänkt vad vi tycker är en "lagom" summa pengar till hjälparbetet där nere, och kan sedan luta oss tillbaka i vår sköna soffa, klappa oss själva på huvudet och säga "Det var generöst av mig". Men samtidigt vet jag att jag mycket väl skulle kunna skänka tio gånger så mycket som jag nu har gjort. Vad spelar det egentligen för roll att jag får leva på makaroner från ÖB och bíllig tysk falukorv från Lidl några dagar? Jag har ju allt jag behöver. Men så funkar det ju inte. Världen ser inte ut så. Tyvärr. Och att reta upp sig på vad Monas handväska har kostat tycker jag bara känns tragiskt. Man borde kanske ta och kolla igenom alla politikers garderober och slänga ut alla Armanikostymer, Rolexklockor och pradaskor? Det finns nog en och annan godbit där som säkert skulle göra vem som helst grön av avund...
Lyxlirare
Igår kväll hamnade jag framför "Lyxfällan" på TV3. Det är egentligen ett rätt tragiskt program och jag fattar inte att folk väljer att ställa upp. Jag menar, att blotta sin ekonomi på det sättet som man gör där kan jag liksom inte förstå. Okej, nu hade min ekonomi inte varit speciellt intressant att göra TV av, men i alla fall...
Gårdagens program handlade om ett par i 25-årsåldern som verkligen hade noll koll på det här med pengar. Tjejen hade två jobb och jobbade 200% (arbetsdagarna sträckte sig från 08.00-03.00 - måndag-fredag!) medan killen levde på någon slags dröm att starta ett eget företag där han fått för sig att han skulle kunna plocka ut 40000 varje månad. Men fram tills dess drog han inte in en krona till hushållet. Tjejen stod alltså för alla kostnader, både sina egna, killens och de gemensamma. Lägenheten de bodde i (ett höghus i bästa/slitnaste 70-talsstil à la Gråbo) hade de renoverat så den var superfräsch, och alla möbler och teknikprylar var senaste stuket. När de gick igenom hur mycket pengar de gör av med varje månad landade det på 50000:-. Hon tjänade drygt 30000:- före skatt...
Det som är så himla tragiskt är att de ju inte är ensamma om detta. En tjej på jobbet berättade om en väninna som jobbar på Kronofogdemyndigheten, där det ingår i hennes arbetsuppgifter att vräka hyresgäster som inte betalat hyran. Hon berättade att den största delen vräkningar utgörs av ungdomar födda 1985-1990, dvs. de som är runt 20 år. Anledningen är att man flyttar hemifrån utan att egentligen ha råd, köper dyra prylar på avbetalning och sedan inte har pengar kvar till det väsentliga, t.ex. hyra, elräkning osv.
Samtidigt är det inte så konstigt att det blir så. Dessa ungdomar (många av dem) har vuxit upp i hem där föräldrarna har jobbat och tjänat hyfsat, inte haft en massa skulder och helt enkelt har kunnat leva ett liv som passar in i vårt konsumtionssamhälle. Man har köpt teknikprylar, bytt bil då och då, åkt utomlands en gång om året... Man har sett till att barnen har fått trendiga kläder, den senaste mobilen, TV på rummet, en egen dator, iPod, moped... Har barnens fickpengar tagit slut har man stuckit till dem mer. Inte så konstigt att det går galet när dessa ungdomar, som vant sig vid en hög standard, ska flytta hemifrån. Det är klart att de vill ha en flashig TV, en dator med snabb internetuppkoppling, snygg mobil att impa på kompisarna med plus alla saker som man kanske tar för givet att ska finnas i ett hem, t.ex. kaffebryggare, brödrost, micro... Plötsligt ska man fixa allt detta själv och dessutom betala räkningar. Och så börjar man i den ände där man först åker till elektronikaffären och köper en 40-tums plasma-TV och en espressomaskin (för att kunna bjuda polarna på latte), sedan vidare till IKEA och köper ett helt nytt hem med allt från soffa och TV-bänk (viktigt till den nya TV:n) till smörknivar och latteglas. Vips! så är den lilla lönen slut, men då är det dels tre veckor kvar till nästa lön, dels sitter ännu räkningarna för hyra, mobil, bredband och el kvar hemma på kylen. Vem ska betala dessa? Äh, skit samma, det får vara. Jag måste ju faktiskt ha byta mobil och dessutom ordna inflyttningsfest med fri sprit också. Och så snurrar det på... Inte utan att man blir lite mörkrädd.
Okej, vi har en annan livsstil idag jämfört med våra föräldrar och far/morföräldrar. Man använder inte alltid en sak tills den går sönder och inte går att laga mer utan byter ut med jämna mellanrum, som omväxling. Och det funkar ju så länge man har PENGAR, annars går det för tusan inte. Dessutom måste man ju prioritera. Vill man åka till Mallis en vecka går det kanske inte att i samma veva köpa en ny soffa och dessutom renovera köket.
Jag fattar liksom inte riktigt hur det ska gå för dessa unga. De kan väl inte leva av sina föräldrar jämt? Kom att tänka på den där reklamen för någon slags pensionssparande, där föräldrarna tar för givet att sonen har koll på sitt pensionsspar och därför har sålt sommarstället (eller vad det nu är), medan han verkar ha planerat att ha framtiden säkrad just med tanke på att föräldrarna faktiskt sitter på ett sommarhus som antagligen är värt en del pengar. Märklig situation det där.
Problemet är att många unga (och vissa äldre också för den delen) verkar tycka att det är en mänsklig rättighet att kunna leva ett lyxliv, oavsett om man har en inkomst som tillåter detta eller inte. Är det inte lite konstigt?
50 000...
... hörde jag på TV att hade dött i Haiti. Vet inte vad de där 200 000 var. Kanske hemlösa? Shit the same, katastrofen är i alla fall ett faktum. Såg ikväll hur läkare tvingades amputera armar, ben och tår på små barn, mitt ute på gatan i gassande sol... Man kan skänka pengar till Röda Korset direkt via sin internetbank. Det har jag gjort. Gör det du med.
200 000
En hemsk tanke?
Jag har en fundering om det här med att bo i flerfamiljshus. När man bor i lägenhet får man vissa saker på köpet, som man liksom får försöka finna sig i. Okej, blir det för jävligt är det kanske idé att göra något åt det, men jag har ganska hög toleranströskel så för mig är det ingen stor grej att granngubben ovanför harklar sig hur högt som helst varje morgon, att grannen vägg i vägg monterar vägghyllor med slagborr några gånger varje månad (vad skulle det annars vara som låter så förbenat högt???), att killen två våningar upp dundrar uppför trapporna när han kommer hem från krogen vid fyratiden på söndagsmorgnarna eller att farbrorn här tvärs över har TV:n på väldigt hög volym ibland (jag menar, han är typ 85 år och hör antagligen rätt illa, vilket han ju inte kan hjälpa). Sånt kan man ju leva med, även om det såklart kan vara lite störande ibland...
Nu till mitt lilla problem. När vi skaffade hunden måste man ju som alltid när man skaffar hund vänja den vid att vara hemma själv. Dogge har dock sån "tur" att han inte behöver vara hemma ensam speciellt många timmar varje dag eftersom Erik kan gå hem på lunchen och jag kommer hem relativt tidigt på eftermiddagarna. Men i början spelar detta ju ingen roll. En kvart ensam eller tre timmar ensam, det är liksom ingen större skillnad när man är liten hundvalp... Vi tränade hela förra sommaren och det gick väl sådär måste jag säga. Men till slut fanns det ju liksom inget val längre. Vi var tvungna att jobba och hunden skulle vara hemma.
Efter några månader in på hösten ringde det på dörren. Det var grannen precis bredvid som påpekade att hunden skällde varje morgon mellan åtta och halv tio (hon hade tittat noga på klockan...), vilket var precis den tid då hennes lilla son skulle sova (som har sitt rum vägg i vägg med vårt arbetsrum). Shit! Jag fick panik och höll på att skämmas ögonen ur mig. Bland det värsta jag vet är att vara till besvär. Jag började genast planera för hur vi skulle lösa situationen: Sälja hunden? Be någon annan ta över honom ett tag? Ja, jag vet, det var lite drastiskt. Steg ett blev i alla fall att stänga och alla dörrar så han inte skulle kunna ta sig in i något annat rum än hallen och köket. Och det verkade hjälpa, för det blev tyst på grannen. Vi var även inne hos henne efter någpn vecka och frågade hur det gick, och då hade hon inte hört något på flera dagar. Pust! Någon månad senare ringde hon dock på dörren igen och påpekade samma sak: Hunden skäller på morgonen. Den gången visade det sig att vi glömt att stänga en dörr så han givetvis smitit in där och antagligen stått och skällt när han hörde något obekant ljud. Sedan dess stänger vi och låser noga varje gång vi går hemifrån, och jag har inte hört något från henne på snart ett år.
MEN, och nu kommer du problemet, den lilla sonen som skulle sova mellan åtta och halv tio på morgonen, han skriker ju som en galning. "Skrikungen" kallar vi honom... Han är väl ett och ett halvt nu skulle jag tro och skriker nästan jämt: Sent på kvällen när vi ska gå och lägga oss, på morgonen när man kanske vill sova lite längre än till halv sju, mitt i natten, på förmiddagen, på eftermiddagen och ja, typ jämt. Hur gör man då? Jag menar, när min mamma var här och hälsade på kunde hon inte sova i gästrummet eftersom han skrek så mycket. Ja, jag vet, han kanske är sjuk eller får tänder eller vad det kan vara, men ändå. 50-talshus är dessutom inte så bra ljudisolerade...
Jag känner mig hemsk som tänker i dessa banor... Det är klart att det är hemskt att en litet barn skriker, för oftast är det ju något som är galet, men samtidigt sker det ju så himla ofta. Vår hund skällde åtminstone "bara" någon timme på förmiddagen fem dagar i veckan, men barnet skriker ju varenda dag. Jag skulle aldrig gå in till dem och påpeka detta, men på samma gång sitter jag här hemma och irriterar mig på att hon var här inne och bad oss få tyst på hunden... Jaja, det är klart att man kan sälja en hund på Blocket och att detta blir svårare med ett barn, men ändå...
Kanske ändrar jag uppfattning den dag det visar sig att jag får ett kolikbarn, eller vad nu "felet" på Skrikungen är, men jag kommer nog ändå låta grannen få harkla sig bäst han vill, dunsa uppför trapporna eller slagborra...
Det här var nog mitt längsta blogginlägg någonsin... Läste någonstans att det optimala inlägget är max åtta rader eller något sånt, annars är risken stor att ingen orkar läsa... Men då får man väl helt enkelt strunta i det.
Ettårsjubileum, typ...
Det går dock lite upp och ner mer bloggandet måste jag säga. Ibland är det så vansinnigt roligt att jag skulle kunna göra flera inlägg om dagen och ibland orkar jag liksom bara inte ta tag i det. Dessutom är det ju så att jag inte är speciellt aktiv när det gäller att läsa andras bloggar, vilket gör att kommentarerna (som ju alltid är uppskattade) givetvis uteblir. Men det struntar jag i. Jag orkar helt enkelt inte bry mig. Jag läser Ninas blogg och kanske någon till, det får räcka.
Får se hur länge jag kommer att skriva. Ibland funderar jag på att starta en ny, men what the heck, jag orkar inte... Kommer kanske på andra tankar när bebben kommer...
Nej, nu blir det bara blaj. Ska laga lite mat istället. "Laga" ja... Pommes frites och prinskorv. Vet inte om det räknas som att "laga mat"... Eller om det ens räknas som mat...
Julstrul...
... blir det inte i år. Det ska jag se till. Eller, strul och strul, det blir väl vad man gör det till. Jag har i alla fall bestämt mig för att tagga ner lite och inte vara så förbannat ambitiös. Och med tanke på att julen kommer att infalla den 24-26/12 i år med (precis som alla andra år...) ska jag vara ute i god tid med allt. Idag har jag t.ex. gjort pepparkaksdeg. Sedan får vi se om det blir bak till helgen eller när det blir. Men oj, vad gott det doftade - och smakade. Var tvungen att spara en liten degklick (jag som annars inte alls gillar att slicka bunkar, slickepottar och vispar) och stoppa i munnen. "Tant Harriets pepparkakor" hette receptet. Har aldrig gjort egen deg förut, men fattar egentligen inte varför efter hemgjord är så mycket godare än den där smaklösa skogaholmsdegen man köper på Willys. Blir kakorna bra lägger jag ut receptet här på bloggen.
Det blir så lätt att man överarbetar julen känner jag, och då har jag ändå förmånen att få åka runt och äta hos andra. Behöver med andra ord inte tänka på att griljera skinka, göra jansson och lägga in sill. Okej, det var att överdriva, för jag gillar varken sill eller skinka... Men några favoriter har jag som liksom "måste" finnas:
Pepparkakor (små, som man kan ha till glögg),
Saffransskorpor
Lussekatter
Chokladfudge
Brända mandlar
Rice crispy treats
I år ska jag även ge mig på att göra gotlandslimpor. Mamma bakar varje år (har ett "eget" recept som jag förhoppningsvis får testamenterat till mig...) liksom Aron. Älskar det!
När det gäller julklappar har vi kommit överens med Christina att inte köpa något till varandra, bara till barnen. Men det kan vara nog så knepigt... Fick dock ett mycket bra tips på var man kan hitta bra julklappar av Emma på jobbet. Håller det nog dock för mig själv, så det blir en överraskning på julafton...
Mord: 3 års fängelse - Stöld av saltgurka och tomater: 2,5 års fängelse
En av pojkarna hade slagit ihjäl en jämnårig kamrat med en tegelsten, sedan de blivit osams om vem som stulit några flaskor öl. En annan hade varit hungrig och därför stulit burkar med saltgurka och några tomater. Mördaren fick tre års fängelse och "tjuven" två och ett halvt. Många av pojkarna hade aldrig fått besök från någon, aldrig fått några brev eller andra bevis på att de där hemma tänkte på dem. En av dem berättade att hans mamma satt i fängelset tvärs över gatan och att han hade syskon på andra anstalter. Hans storasyster hade supit sig redlös. blivit ihjälslagen i en park, för att sedan grävas ner och så småningom hittas av en hund. Ryssland 2007. Fy fan, säger jag.
Och här i Sverige då? Hörde om den 15-åriga killen i Göteborg som trängt sig in hemma hos tjejer och våldtagit dem. Hur kommer det gå för honom? Ja, inte blir det fängelse i alla fall. Inte kommer han få ligga och trängas i trånga sovsalar med mördare, tjuvar och andra våldtäktsmän. Inte kommer han tvingas delta i språngmarsch varje morgon iförd endast kalsonger och tofflor. Inte kommer han få krypa omkring på golvet och skrubba det rent med en liten skurborste modell kökssvamp. Inte riskerar han att inte få träffa sina anhöriga på flera år.
Eller svartsjukedramat som slutade med att en tonårstjej mördades av sin pojkvän...
Nu menar jag inte att vi ska låsa in våra ungdomar på bröd och vatten i flera år, och isolera dem totalt från samhället. I dokumentären från det ryska ungdomsfängelset konstaterade man att 91% kommer att hamna i fängelse när de blir vuxna, vilket är en statistik som svenska ungdomsbrottslingar inte når upp till (kan jag aldrig tro, utan att veta speciellt mycket om brottsstatistik). Att del flesta som begår brott i unga år reder upp sina liv så småningom och blir fullt fungerande vuxna beror säkert till stor del på den "brottsvård", eller vad man ska kallas det, som bedrivs i Sverige.
Jag blir bara så illa berörd över hur jävla orättvist det är. Vad är det som säger att bara för att du råkar födas i Ryssland ska ditt liv inte alls vara värt lika mycket som våra svenska barns liv? Jag menar, FN's barnkonvention gäller ju för alla som skrivit under. Ryssland inkluderat.
Ibland kan jag bli så frustrerad över våra små i-landsproblem som får gigantiska proportioner. Här ska man inte behöva ta något eget ansvar, för det finns alltid någon som kommer och räddar en. Och om det plötsligt skulle ställas krav blir man "kränkt".
I Sverige får man pengar utan att behöva jobba (inte mycket, men det är ändå det), man får barnbidrag, kan man inte betala sin hyra får man hjälp med det, barn upp till 18 får gratis tandvård, vi har gratis skola för alla (jaja, Sverige har världens högsta skatt, men det är ju inte alla som betalar skatt och får ändå ta del av detta) inkl. skollunch (som man sedan gör TV-program om eftersom det tydligen är så dålig på vissa håll), vi har rätt att vara mamma/pappalediga i sådär ett år, alla har rätt till fri sjukvård...
Listan kan göras lång. Vill bara göra ett statement liksom: Vi har det rätt bra här.
Mest blaj...
Det går inget vidare för mig, bloggandet... Äh, lika bra att inse att jag kanske borde lägga ner det. Samtidigt kan jag inte låta bli att fundera lite då och då över vad jag eventuellt kanske möjligtvis skulle kunna skriva. Men så kommer jag på mig själv med att säga "äh, vad fan" (högt) och logga ut... Det var länge sedan jag fotade också... Säkert en månad. Kommer liksom inte på vad jag ska föreviga...
Just nu räknar jag ner dagarna till:
1. Helgen (en dag kvar). Ska nog åka till Svenssons i Lammhult och införskaffa en fåtölj.
2. Mamma kommer (sju dagar kvar)
3. Seansen - hoppas jag får kontakt med min mormor, det hade varit jättekul (10 dagar kvar)
4. Ladies night i Tipshallen (åtta dagar kvar)
5. Höstlovet (15 dagar kvar)
6. Jag åker till Gotland (18 dagar kvar)
Mycket trevligt att se fram emot alltså.
Gotland saknar jag mycket, liksom mamma och pappa. Är en mammagris, har jag insett... Ibland kan jag nästan börja grina efter mamma - min mamma. Ska bli så kul att träffa dem igen. Det var ju liksom två månader sedan, drygt. Alldeles för lång tid.
Nej, nu börjar den där "äh, vad fan"-känslan komma krypande så nu publicerar vi detta... Tjing!
Död...
Fick ett så himla tänkvärt mail från min mor idag som jag känner att jag måste dela med mig av. Ibland kan man undra hur en del människor tänker. Jag tänker inte bekänna politisk färg här, även om säkert många redan känner till den, men jag kan inte annat än reagera över hur sann denna "minnesruna" faktiskt är.
I dag sörjer vi en gammal kär vän som gått hädan, Sunt Förnuft, som levt med oss i många år. Ingen är helt säker på hur gammal Sunt Förnuft egentligen var eftersom födelsedata sedan länge förlorats i en byråkratisk
utrensning.
Sunt Förnuft kommer att bli ihågkommen för att ha skapat sådana värdefulla uttryck som: "Det är klokt att gå in när det regnar", "Det är tidiga fåglar som får den bästa masken", "Livet är inte alltid rättvist, och det KAN
vara mitt fel".
Sunt Förnuft levde efter enkla, sunda ekonomiska regler: "Gör inte av med mer pengar än du tjänar!" och trovärdiga stadgar: "Vuxna – inte barn – har ansvaret."
Sunt Förnufts hälsa började försämras snabbt när välmenande men betungande regler sattes i system. "Rapportering av att en 6-årig pojke anklagats för sexuellt ofredande när han pussade en klasskamrat".
"Tonåringar relegerade från skolan när de använde munvatten efter lunchen".
"En lärare förlorade arbetet för att ha gett en bångstyrig elev en reprimand"
Allt detta försämrade Sunt Förnuft.
Sunt Förnuft tappade fotfästet när föräldrar attackerade lärare för att de gjorde det jobb som de själva misslyckats med för att skapa disciplin hos stökiga elever. Läget förvärrades när skolan tvingades ha föräldrars tillstånd för att ge en elev solkräm eller huvudvärkstablett men förvägrades att meddela föräldrar när en elev blev gravid och önskade abort.
Sunt Förnuft förlorade livsviljan när kyrkorna blev affärsdrivande och kriminella blev bättre omhändertagna än deras offer.
Sunt Förnuft blev helt ställd när du inte får försvara dig mot en inbrottstjuv i ditt eget hem och tjuven kan stämma dig för övervåld.
Sunt Förnuft gav slutligen upp och ville inte leva mer när en person inte kunde förstå att en ångande kopp kaffe var het – spillde den i knäet – och fick ett enormt skadestånd.
Sunt Förnuft föregicks i döden av sina föräldrar, SANNING och FÖRTROENDE- sin livspartner GOTT OMDÖME, dottern ANSVAR och sonen FÖRNUFT.
Sunt Förnuft överlevdes av 4 styvbröder: "JAG VET MINA RÄTTIGHETER", "JAG VILL HA DET NU!", "DET ÄR NÅ'N ANNANS FEL" och "JAG ÄR ETT OFFER"
Det var inte så många som deltog vid begravningen eftersom få förstod att
Sunt Förnuft var borta för alltid.
Ich bin eine Gotlänning ja, und ich spreche swedish mit deutche Munrörelsen!
MVG i spanska, franska och engelska samt ett starkt VG i latin på gymnasiet, dvs. inte en lektion tyska, därav denna improviserade germanska inslag i mitt bloggande. Men en dag som denna går det liksom inte att bara låta tyskan gå obemärkt förbi.
Ända sedan Mari Jungstedt debuterade med Den du inte ser har jag slukat allt hon skrivit (med blandad förtjusning) med hull och hår. Det är enkelt, både intrigen och språket, men det är samtidigt det som gör henne så skön att läsa. Dessutom behöver man inte vara Leif GW för att lyckas lista ut vem mördaren är innan Anders Knutas gjort det. Att böckerna därtill utspelas på Gotland gör det inte mindre läsvärt, speciellt när man nu befinner sig på fastlandet.
Av den anledningen blev jag mycket glad när jag såg att 4:an skulle visa en serie filmer baserade på fyra av hennes böcker. Såg trailern för den första och gladdes åt att flera kända svenska skådisar skulle vara med. Men döm om min förvåning, och besvikelse, när jag inser att det är något tyskt skit, med tyska skådisar dubbade till svenska. De svenska skådespelarna fick förvisso prata svenska, åtminstone till slutscenen då mördaren och skolfröken plötsligt pratar engelska (såg man på munrörelserna)... Fattade ingenting. En hel film uppbyggd på samma sätt som han i Beck som av någon märklig anledning är dubbad från tyska (tror jag) till svenska. Finns det verkligen inga svenska skådisar som skulle kunna spela hans roll?! Tydligen inte... När man dubbar går det liksom inte att få dialogen att låta trovärdig, det blir istället alldeles stelt och konstigt.
Sedan fattar jag inte varför de hade bytt namn på Anders Knutas. Jag menar, heter man en sak heter man väl det? Som om Gunvald Larsson helt plötsligt skulle heta Krister... Vad är syftet?
Nej, nästa söndag är det jag som bojkottar detta skämt.
Dessutom fick vi tysk potatissallad idag i skolan, så jag har fått nog av tyska influenser för ett tag framöver...
