,

Just nu sitter jag vid mitt köksbord och tittar ut på ett vitt landskap, där solen gnistrar i snön och det inte blåser en sekundcentimeter. Det är väldigt vackert, måste jag säga. Och så bloggar jag och surfar runt lite. Hamnade på expressen.se där man kan konstatera att ett tak på centralstationen i Götebord tydligen har rasat in och att människor är vansinniga på tågen... Jag kan inte låta bli att förundras. Inte så att jag inte har förståelse för dem som ska iväg och blir stående på en iskall perrong där snön yr omkring och man inte har en aning om hur länge man ska bli stående. Stackars dem, verkligen. MEN, vad jag inte gillar är vår benägenhet att alltid försöka hitta syndabockar. Vems fel är det att tågen står stilla? Vem ska vi skälla på? Som om det finns någon liten man eller kvinna som sitter på sitt fina kontor och skadeglatt gnider händerna över all snö som faller och gläds åt att människor tvingas spendera timmer efter timme på en tågstation. Jag menar, jag tror inte att det är någon som njuter av att tåg och flyg är försenade och som sitter och gottar sig åt eländet. Det är klart att man blir frustrerad när man inte kommer iväg som man har tänkt, men samtidigt måste man väl ändå fatta att när det kommer flera decimeter snö varje dygn går det liksom inte att få allt att flyta på som vanligt. Kan man verkligen förvänta sig att Banverket, eller vem det nu är som är ansvarig för alla spår, ska komma skuttade med borste och isskrapa så fort det kommit några centimeter till? Det känns ju lite orealistiskt... Och alla stackars snöröjare, tror folk inte att de gör så gott de kan?

På nyheterna i morse var det infrastrukturministern som fick svara på en massa frågor om vad HON kan göra åt vädersituationen. Hallå? Jag tror inte hon kan göra speciellt mycket annat än se till att hennes underhuggare sköter sina jobb.

Men det här är så typiskt Sverige. Vi är så ovana vid situationer som denna, att när det väl inträffar blir vi helt handlingsförlamade och MÅSTE hitta någon att skylla på. Som sagt, det är jäkligt försmädligt att inte komma iväg på sin skidsemester, att bli försenad till jobbet eller att tvingas stå och huttra i snöstorm och minusgrader i nylonstrumpbyxor och klackstövlar. Visst är det så, men samtidigt måste man nog försöka acceptera situationen.

När vi åkte till Oskarshamn i fredagskväll hamnade vi mitt i ett snöoväder och det gick inte att se många meter framför sig. Maxfart vi vågade hålla var 50 km och det är klart att det kändes lite nervöst att veta att om vi blev tvungna att hålla samma fart hela vägen skulle vi missa båten. Samtidigt kunde vi ju inte skylla på någon annan än oss själva eftersom vi kom iväg hemifrån i princip samma tid som vi brukar...Vi ska köra från Oskarshamn till Växjö ikväll och vet att det mycket väl kan komma snö (och lär antagligen göra det också). Då får jag ju se till att jag är så förberedd som möjligt; ha några filtar i bilen, ha med en termos te/kaffe, klä mig varmt (klackstövlarna ligger nerpackade...) och framförallt räkna med att jag antagligen kommer att komma hem senare än vanligt.

Hörde ett kul uttalande från Ola Skinnarmo (han äventyraren ni vet) i samband med att den första kylan kom då i december. Han sa att svenskarna är usla på att klä sig efter väder: Vi klär oss som om vi ska till Nordpolen på överkroppen och till Hawaii på underkroppen. Så sant! 

Nu kom jag lite ifrån ämnet om de stackare (jag tycker verkligen det, den är inte alls något försök från min sida att hånas) som hamnar mitt i allt det trafikkaos som snön för med sig. Men vad jag vill ha sagt är att det inte går att skylla allt som händer på någon annan. Tyvärr alltså...