,

Det är precis såhär en söndag ska vara. Lugn, utan en massa saker att göra. Bara ligga i soffan och kika litegrann med ena ögat. Sedan är man laddad för en ny vecka...

Åtta veckor kvar... Behöver väl inte nämna att jag inte tänker på speciellt mycket annat??? Vaknar varje natt och ligger säkert en timme och grubblar på sånt jag måste fixa:

- Mjukisbyxor (helst sånna i plysch, för de är skönast). Ska kolla H&M i helgen.
- Morgonrock. En mjuk, inte i frotté för de är så hårda. 
- Köpa någon slags amnings-bh i "nät" på Apoteket som tydligen ska vara jättebra (enligt Emma).
- Kolla upp "snäckor", som man ska stoppa i bh:n när man ammar. De ska tydligen samla upp mjölk och när den reagerar med materialet i snäckan blir det som "balsam för såriga bröstvårtor" (som visst alla får...).
- Sätta mig in i försäkringsfrågor och sånt praktiskt.
- Köpa skötbordsunderlägg (heter det så? har iaf sett ett med Laban som jag gillar, och sånt uppblåsbart på IKEA)
- Sy draperier av det fina Tiny Zoo-tyget
- Tvätta igenom alla kläder och bäddgrejer eftersom det tydligen kan innehålla gifter som gör bebisen DÖDLIGT sjuk.*
- Skära till madrassen eftersom den är för stor för sängen

* Här måste jag lägga till en sak som jag INTE ska göra: Läsa boken "Gravid" av Anne Deans som bara gör att jag får vansinnig prestationsångest inför det här med att ta hand om spädbarn. "Såhär håller du ditt barn", "Såhär tvättar du ditt barn". "Såhär kammar du ditt barn". "Såhär klär du ditt barn". Shit! Jag kommer aldrig att klara det...

Nej, nu ska jag inte klanka ner på mig själv. Det är klart som tusan att jag fixar det. Hur svårt kan det vara? Det är ju inte precis så att jag är den första kvinna som ska föda barn...

"Badstol", 179:-

Filt, 69,95:-




Haklapp, 8,95:-




Baddräkt, 119:-




Klänning, 149,50:-

Igår kväll hamnade jag framför "Lyxfällan" på TV3. Det är egentligen ett rätt tragiskt program och jag fattar inte att folk väljer att ställa upp. Jag menar, att blotta sin ekonomi på det sättet som man gör där kan jag liksom inte förstå. Okej, nu hade min ekonomi inte varit speciellt intressant att göra TV av, men i alla fall...

Gårdagens program handlade om ett par i 25-årsåldern som verkligen hade noll koll på det här med pengar. Tjejen hade två jobb och jobbade 200% (arbetsdagarna sträckte sig från 08.00-03.00 - måndag-fredag!) medan killen levde på någon slags dröm att starta ett eget företag där han fått för sig att han skulle kunna plocka ut 40000 varje månad. Men fram tills dess drog han inte in en krona till hushållet. Tjejen stod alltså för alla kostnader, både sina egna, killens och de gemensamma. Lägenheten de bodde i (ett höghus i bästa/slitnaste 70-talsstil à la Gråbo) hade de renoverat så den var superfräsch, och alla möbler och teknikprylar var senaste stuket. När de gick igenom hur mycket pengar de gör av med varje månad landade det på 50000:-. Hon tjänade drygt 30000:- före skatt... 

Det som är så himla tragiskt är att de ju inte är ensamma om detta. En tjej på jobbet berättade om en väninna som jobbar på Kronofogdemyndigheten, där det ingår i hennes arbetsuppgifter att vräka hyresgäster som inte betalat hyran. Hon berättade att den största delen vräkningar utgörs av ungdomar födda 1985-1990, dvs. de som är runt 20 år. Anledningen är att man flyttar hemifrån utan att egentligen ha råd, köper dyra prylar på avbetalning och sedan inte har pengar kvar till det väsentliga, t.ex. hyra, elräkning osv.

Samtidigt är det inte så konstigt att det blir så. Dessa ungdomar (många av dem) har vuxit upp i hem där föräldrarna har jobbat och tjänat hyfsat, inte haft en massa skulder och helt enkelt har kunnat leva ett liv som passar in i vårt konsumtionssamhälle. Man har köpt teknikprylar, bytt bil då och då, åkt utomlands en gång om året... Man har sett till att barnen har fått trendiga kläder, den senaste mobilen, TV på rummet, en egen dator, iPod, moped... Har barnens fickpengar tagit slut har man stuckit till dem mer. Inte så konstigt att det går galet när dessa ungdomar, som vant sig vid en hög standard, ska flytta hemifrån. Det är klart att de vill ha en flashig TV, en dator med snabb internetuppkoppling, snygg mobil att impa på kompisarna med plus alla saker som man kanske tar för givet att ska finnas i ett hem, t.ex. kaffebryggare, brödrost, micro... Plötsligt ska man fixa allt detta själv och dessutom betala räkningar. Och så börjar man i den ände där man först åker till elektronikaffären och köper en 40-tums plasma-TV och en espressomaskin (för att kunna bjuda polarna på latte), sedan vidare till IKEA och köper ett helt nytt hem med allt från soffa och TV-bänk (viktigt till den nya TV:n) till smörknivar och latteglas. Vips! så är den lilla lönen slut, men då är det dels tre veckor kvar till nästa lön, dels sitter ännu räkningarna för hyra, mobil, bredband och el kvar hemma på kylen. Vem ska betala dessa? Äh, skit samma, det får vara. Jag måste ju faktiskt ha byta mobil och dessutom ordna inflyttningsfest med fri sprit också. Och så snurrar det på... Inte utan att man blir lite mörkrädd. 

Okej, vi har en annan livsstil idag jämfört med våra föräldrar och far/morföräldrar. Man använder inte alltid en sak tills den går sönder och inte går att laga mer utan byter ut med jämna mellanrum, som omväxling. Och det funkar ju så länge man har PENGAR, annars går det för tusan inte. Dessutom måste man ju prioritera. Vill man åka till Mallis en vecka går det kanske inte att i samma veva köpa en ny soffa och dessutom renovera köket. 

Jag fattar liksom inte riktigt hur det ska gå för dessa unga. De kan väl inte leva av sina föräldrar jämt? Kom att tänka på den där reklamen för någon slags pensionssparande, där föräldrarna tar för givet att sonen har koll på sitt pensionsspar och därför har sålt sommarstället (eller vad det nu är), medan han verkar ha planerat att ha framtiden säkrad just med tanke på att föräldrarna faktiskt sitter på ett sommarhus som antagligen är värt en del pengar. Märklig situation det där. 

Problemet är att många unga (och vissa äldre också för den delen) verkar tycka att det är en mänsklig rättighet att kunna leva ett lyxliv, oavsett om man har en inkomst som tillåter detta eller inte. Är det inte lite konstigt?
   

I höstas tipsade jag om boken "En sorts kärlek" av Ray Kluun (se mer här). Eftersom det ända sedan dess har varit så mycket annat att läsa med bokcirkeln har jag inte hunnit läsa uppföljaren, Änklingen, men till slut blev det i alla fall av och igår kväll läste jag ut den.

Boken utspelas efter att Stens fru Carmen har dött i bröstcancer. Kvar står han med ett förvirrat liv och den treåriga dottern Luna. Men istället för att ta vara på situationen, reflektera över sitt nya liv och bygga upp den hittills ganska vaga relationen med Luna dränker han sin sorger efter Carmen i sprit, knark och framför allt sex. 

Till slut inser han det ohållbara i situationen och bestämmer sig för att ta med sig Luna på en lång resa till Australien, en resa som Carmen gjorde innan de träffades. Detta får honom att se livet ur ett helt annat pespektiv och inse vad som verkligen är viktigt. 

I början av boken beter sig Sten som ett riktigt jävla SVIN, och man borde inte sympatisera med honom för fem öre. Ändå kan jag inte låta bli att tycka synd om honom och på något sätt "förlåta" honom för allt skit han utsätter sig själv och sin omgivning för. 

Jag tycker den är helt klart läsvärd, men man bör läsa "En sorts kärlek" först så man får hela bakgrundshistorien. 

Betyg: 4/6 (slutet är lite "mossigt" skrivet och vissa av sexsekvenserna känns onödigt detaljerade).

 

... hörde jag på TV att hade dött i Haiti. Vet inte vad de där 200 000 var. Kanske hemlösa? Shit the same, katastrofen är i alla fall ett faktum. Såg ikväll hur läkare tvingades amputera armar, ben och tår på små barn, mitt ute på gatan i gassande sol... Man kan skänka pengar till Röda Korset direkt via sin internetbank. Det har jag gjort. Gör det du med.

Känner mig som en riktig gourmand som numera vågar mig på bakverk med svåra namn... Igår kväll var Julia och Stefan här på lite kalas och eftersom vi alla älskar vit choklad fick det bli denna ljuvliga dessert.

Recept för 8 pers

2 msk råsocker
5 msk vatten
300 g vit choklad
3 ägg, separerade
3 dl grädde (ta "the real thing", dvs. inte någon lightvariant)

1. Klä en brödform med plastfolie.
2. Häll sockret och vatten i en kastrull och värm under omrörning tills sockret har smällt. Koka 1-2 minuter och ta sedan kastrullen från plattan.
3. Bryt chokladen i bitar och rör ner några bitar i taget i sockerlagen. Rör tills chokladen har smällt och blanda väl med sockerlagen. Ställ åt sidan och låt svalna en liten stund.
4. Vispa ner äggulorna i chokladsmeten och låt blandningen kallna.
5. Vispa grädden och vänd ner i chokladsmeten.
6. Vispa äggvitorna i en ren skål till hårt skum. Vänd försiktigt ner i chokladsmeten. Häll över blandningen i formen och ställ terrinen i frysen över natten.
7. Ta ur terrinen ur frysen 10-15 minuter innan den ska serveras så den hinner smälta litegrann. Stjälp upp den ur formen och servera skuren i skivor.

Eftersom detta blir en väldigt söt dessert är det gott med något lite syrligt till, t.ex frysta bär med lite socker, balsamvinäger med hallon eller jordgubbar osv.

Nej, det är ju inte vår ännu, men nu när jag plockat bort alla julsaker ville jag få in något i köket som inte var juligt. Hittade denna duk på Indiska och blev helförtjust. Tillsammans med skålen jag fick av Erika i lördags fick mitt vinterkök ett enkelt lyft. 

Idag fick jag ett paket med saker jag beställt till bebisen, bland annat ett fantastiskt tyg och en ljuvlig yllefilt. Tyget ska jag sy ett draperi och kuddfodral av och filten ska jag linda in underverket i när vi sitter i soffan och gosar.

Filt i ekologisk ylle från Klippans Yllefabrik

Tiny Zoo, från Mairo

Onsdag morgon, klockan är 07.45. Anländer till jobbet, loggar in på datorn, kollar mailen, strosar bort till biblioteket för att hämta något att läsa på läsgruppen (obligatorisk läsning för alla, 20 min. varje morgon), väljer "Anhörig" av Katerina Janousch, sätter mig vid datorn några minuter, surfar in på expressen.se, bläddrar slött igenom dagens planering... Sjuorna ska skriva pjäser på engelskan och niorna ska... SHIT! Sidan är nästan helt blank. Har inte planerat ett dugg, vet bara att det är dags att börja på nytt kapitel... Vad göra? Kapitlet handlar om media och jag måste hitta något bra sätt att introducera det. Hur? Slänger ett öga på datorn där expressen.se fortfarande ligger uppe. Och då ser jag henne. Som en räddande ängel i ljust hår, med en tandrad lika vit som snövits hy och ett leende lika äkta som min Fendiväska från Hurghada. Anna Anka! Jag skummar snabbt igenom artikeln och kan konstatera att hon utsetts till "Årets kändis 2009". Perfekt! Googlar fram en snyggare (?!) bild, skriver ut den på OH och vips! är min lektion räddad.

Det blir en kanonlektion (om jag får skryta, och det får jag ju). Jag lägger på bilden på OH:n först utan att säga något om denna kvinna. Sedan får eleverna själva skriva ner sina tankar om henne. Utifrån det de har skrivit får de sedan diskutera vad de tror det beror på att hon hamnat på första plats, före t.ex. kronprinsessan Victoria och Zlatan. Se hela listan här Det blir en jättebra diskussion och eleverna har många intressanta synpunkter. 

Innan vi går vidare får eleverna gissa vem de tror ligger tvåa på samma lista. En kille räcker försiktigt upp handen, som om han tycker det är pinsamt att han faktiskt vet det (ungefär som det faktum att det tar emot hos många att erkänna att man visst läser Svensk Damtidning och Hänt Extra hos frissan...), och levererar det helt korrekta svaret: Ullareds-Morgan!

Sedan går liksom lektionen av sig självt. Vi pratar om paparazzis, fördelar och nackdelar med att vara känd och ingen ger ifrån sig ens en liten suck i protest. Tack Anna Anka! Du räddade min dag.

Ett av mina älsklingsbakverk är morotskaka. Inte för sött men ändå så himla gott. Och så glasyren... Mmmm!  När jag är på fik tar jag ofta morotskaka. Är den god, gillar jag stället, annars får det vara. Den äckligaste morotskakan jag någonsin ätit var på Waynes. Den var torr, dyr och smakade syntetisk. Inget med kakan (förutom möjligtvis färgen) hade något med riktig morotskaka att göra. Blä!

Jag har hittat ett recept som är ljuvligt gott och nog det godaste jag har smakat. Dessutom är det rätt "nyttigt" för det innehåller, förutom morötter, ananas, kokos och valnötter. Det är väl bra?

Här är receptet:

 

1. Sätt ugnen på 175 grader och smöra+mjöla en bakform som är ca 23*30 cm.
2. Blanda mjöl, bikarbonat, kanel, vaniljsocker och salt i en skål.
3. Rör ihop socker, olja och ägg i en annan skål med elvisp. Tillsätt mjölblandningen lite i taget och blanda väl. Häll sedan i morötterna, ananas, kokos och valnötter. 
4. Häll smeten i formen och grädda 60-75 min. Testa med provsticka så den inte är kladdig när du tar ut den. Låt kakan svalna och stjälp sedan upp den.
5. När kakan har svalnat, vispa samman ingredienserna till glasyren med elvisp till en jämn smet och bred på. 

Man kan även göra muffins istället, men då ska de inte gräddas lika länge. 

Ungefär såhär ser den ut, fast detta är förra årets modell.

När jag var 16 fanns det två saker som jag verkligen önskade mig: En saxofon och en hund. När pappa helt plötsligt en dag sa att jag fick välja vilket jag helst ville ha var valet inte så svårt. Det föll direkt på hunden. En av de första dagarna på sommarlovet efter nian åkte så pappa och jag till Vänersborg för att hämta hem det nya tillskottet i familjen. Jag var eld och lågor. Hur kan en bilresa gå så långsamt?! Till slut var vi i alla fall framme och det var dags att träffa valparna. Jag minns att jag satt mitt på köksgolvet hemma hos uppfödaren. I ett rum stod pappan och skällde som en dåre och i ett annat gjorde mamman samma sak. Men det tänkte jag inte så mycket på, för runt mig surrade sex bedårande lurvbollar omkring, två aprikosfärgade och fyra svarta storpudlar. Jag fäste mig snabbt vid den minsta av de två aprikosa och det var med lätt darrande hand som jag fick skriva på ägarpapprena. Den lilla ulltussen hette Blåshörnas aprikos Bimbo. Lite i krångligaste laget, tyckte jag, och bestämde mig för att döpa om honom till Totte. Särskilt aprikos var han inte heller, utan mest vit.

Han följde snällt med oss i bilen och det tog inte många sekunder innan vi insåg att han älskade att åka bil. Han stod på bakbenen på baksätet med ett framben på förarsätets ryggstöd och den andra på passagerarsätets. På det viset hade han full koll på vad som hände på vägen. Vid ett tillfälle (av många) när vi stannade till för att rasta honom blev han överfallen av en livsfarlig myra som bet sig fast i hans underläpp. Oj, vad han gnydde... Men det gick snabbt över och när vi åkte vidare intog han genast sin spanarposition och såg så himla nöjd ut.

Detta var drygt 14 år sedan, men jag kommer aldrig glömma den där känslan av att sitta där bland alla busande valpar och veta att en av dem skulle bli min. Totte fann sig väl tillrätta i familjen, och hade en god läromästare i gammelhunden Pontus som då var 13 år. 

Tyvärr var inte alla lika förtjusta i Totte som jag var. Vid något tillfälle var det någon idiot ute på storgården som kastade snöbollar på honom när han stod inne i trädgården och skällde. Detta gjorde att han blev lite nervös av sig och inte var alltför förtjust i män. Så jävla onödigt! Men oss i familjen gillade han skarpt, framför allt pappa... 

Förra våren fyllde han 14, och det är klart att ålderskrämporna började smyga sig på. Han började höra lite sämre, magrade av, hade svårt att ta sig upp när han hade legat och sovit på golvet osv. Men han var ändå hur pigg som helst. Han älskade verkligen att åka bil och då kunde man inte för en sekund tro att han var så gammal. Han satt på helspänn hela tiden, oavsett hur långt han skulle åka. Han kunde ju faktiskt missa något viktigt annars... Och så älskade han att gå ut och gå. Bara man närmade sig kroken där kopplet hängde blev han heltokig. Man låtsades bli irriterad, men samtidigt var det ju bara så mysigt. 

Under senhösten blev han srabbigare och skrabbigare. Han var fortfarande alert och så, men blev till slut så mager att man såg skelettet, trots att pälsen var ganska lång. Nu under julen orkade han inte äta heller, vilket ju är ett klart tecken på att det inte är så långt kvar. Samtidigt vill man ju så gärna att han ska hänga kvar ett tag till. Men så småningom kommer man ju till ett läge då det inte är någon idé längre. Så i lördags fick han somna in. Det är skitsorgligt, och de som påstår att "det är ju bara ett djur" kan dra åt...

Men han har det nog rätt bra där i sin hundhimmel tillsammans med Pontus, Alfons, kaninerna (t.o.m. Malte som han faktiskt slickade ihjäl...) och marsvinen, vår lilla Totte.

Som jag konstaterade för ett par veckor sedan glömde jag mitt lösenord till bredbandet i Växjö så det har varit ett jullov i princip helt utan Internet. Ska jag vara helt ärlig har det varit rätt skönt faktiskt. Jag menar, den tid som jag (och Erik) lägger på att surfa har vi lagt på helt andra saker och det är egentligen först då som man inser hur mycket tid man faktiskt lägger på surfandet.

Men nu är vi i alla fall tillbaka i Växjö och till Internet. Jag får alltid lite lätt ångest när jag ska åka tillbaka, men den här gången kändes det helt ok. Om bara några månder är vi ju tillbaka och då för att stanna ett bra tag. Sedan är det faktiskt rätt skönt att vara tillbaka för det här har varit det mest intensiva jullov på mycket länge, antagligen någonsin.

De första fyra dagarna ägnade vi åt att tapetsera sovrummet/vardagsrummet. Det tar ju lite tid sånt där när man vill vara noggrann. Dessutom blir det lite pilligt när det är snedväggar, små prång och inte helt vinkelrätt i hörnen. Men resultatet blev kanon och jag fattar inte varför vi inte tog tag i det tidigare... Från början hade vi tänkt göra det tråkiga förarbetet innan jul och spara tapetseringen till efter helgen, men vi fick snabbt tänka om då vi insåg att det inte skulle funka rent praktiskt att bo en vecka i ett kök på fyra kvadrat... Så klockan halv tio den 23/12 var det första gången vi faktiskt satte oss ner i soffan och kunde slappna av. Då var allt färdigt; tapetseringen, städningen, möbleringen och julpyntningen.

Julhelgen var precis lika mysig som vanligt. På julafton var vi inne hös svärföräldrarna i stan. Vi kom till lunch och då stod julmaten framdukad. Bara att hugga in. Precis som tidigare år var det helt lagom mycket mat. Efter maten var det dags för julklappar. Vi hade bestämt att inte köpa några julklappar till oss vuxna, utan köpa till tjejerna istället men det blev dock rätt många klappar i alla fall... Precis som det ska vara när det finns barn. Och så godis förstås...

Juldagen firade vi som vanligt i Vall. Först "lite" fika. Mamma, som bara skulle baka litegrann, hade slagit till på tio sorters kakor:

Saffranslängd med mandelmassa
Pepparkakor
Struvor
Gorån
Rullrån
Chokladsnittar
Nötkakor
Smörkringlor
Marängkakor
Jitterbuggare

Efter denna sockerchock rullade vi vidare till soffan och julklapparna. Vi har alltid öppnat julklappar från familjen på juldagen. En tradition som blivit kvar sedan vi var små, för att dela upp det hela lite (då firade vi julafton med våra kusiner). På kvällen åt vi kalkon. Detta är en ny tradition (med tre år på nacken tror jag) som är rätt trevlig. Julmat är allra bäst i måttlig mängd, så det är gott att äta något annat.







På annandagen träffade vi hela Eriks släkt i en kvarterslokal i stan. Det är kul att träffa alla sådär samlat, för det händer inte så ofta. Speciellt inte med tanke på att det är en stor släkt. Nu kunde tyvärr inte alla vara med ändå, men när det är så många blir det ju ofta svårt för alla att få ihop det.

Det var julhelgen det, och den gick lika fort som vanligt. Vips, så är den slut och med den försvinner (åtminstone enligt mig) det mesta av julkänslorna. Inte så jag får panik att städa undan allt julpynt och så, men jag tycker inte längre att glögg är lika fantastiskt gott som det är då i början av december. Och så orkar jag inte med julmusik.

Mellandagarna gick av bara farten kändes det som. Vi var hos mamma som fyllde år den 29/12, käkade pizza hos Christina en kväll, var hos Johnny och Johanna i Tofta (vilket fantastiskt hus de har!), köpte en ny kyl/frys till garaget och ägnade övrig tid åt lite småfix hemma. Allt sånt som har funkat nästan bra har vi fixat till så det numera funkar bra eller jättebra...

Exempel på småfix:

Sytt en gardin till badrummet
Rensat i lilla rummet
Satt upp en stång över diskbänken där man kan hänga olika saker
Rensat i köksskåpen
Köpt en ny taklampa till köket (75:- hos Farbror Fynd), eftersom Erik hade sönder den gamla (som faktiskt var rätt ful)

Det känns liksom viktigt att få i ordning sånt nu innan bebisen kommer. Då vill jag att allt ska vara så perfekt i som det bara kan bli. Den ska liksom inte komma till världen och började fundera över vad det är för slarviga föräldrar den har fått...

Förutom att fixa hemma har vi hunnit träffa i princip alla släktingar och kompisar. Det blir ett rejält farande men det är det ju värt. Det är klart att det blir intensivt när man inte är här så ofta. Annat blir det säkert sedan när vi kommer vara här under en längre period.

Nu när vi är hemma i Växjö igen går plötsligt livet ner på lågvarv igen, och det känns rätt skönt. Jag har dessutom tre lediga dagar kvar, och har inte planerat att göra någonting. Ta det lugnt och ladda för en ny termin.