,

I morse när jag gick in på aftonbladet.se var det första jag läste att Mona Sahlin hade en Louis Vuitton-väska värd 6000:-, därefter debattörernas åsikter om huruvida det är etiskt korrekt av en person med Sahlins ställning som predikar vikten av att minska klassklyftan i samhället att gå omkring med en väska värd en halv månadslön för ett vårdbiträde. Jisses! Jag blir så otroligt provocerad av sånt. Jag menar, om hon tjänar hur många tusen det nu kan vara i månaden har hon för tusan råd att ha en sån väska, på samma sätt som hon har råd att göra pytt i panna på oxfilé och sova sin skönhetssömn (eller, sömn i alla fall...) i en Hästens. Det är väl klart att det sticker i ögonen på många att vissa i samhället kan leva lyxliv medan andra får vända på varenda krona för att få allt att gå ihop. Men samtidigt får man inte glömma att Mona antagligen ha kämpat ganska hårt för att komma dit hon är idag och jag tror inte att det funkar att ligga på latsidan om man ska leda ett av Sveriges största partier och dessutom försöka göra det framgångsrikt. 

Varje dag ser jag hur eleverna på skolan slänger tiotals kilo helt felfri mat, mat som hade räckt för att mätta flera fattiga familjers magar i t.ex. Haiti, Afganistan, Somalia osv. Det kan tyckas för jävligt att det är så, men det är ju så det ser ut i Sverige idag. De svältande barnen i Sudan blir inte mindre hungriga om tonåringarna på KBS och ProCivitas slänger mindre mat... Klyftorna mellan rika och fattiga blir inte mindre av att de rika köper kläder på H&M istället för på NK... Jag bidrar inte till att människorna som bor i slummen i Calcutta får det bättre genom att själv bygga mig ett skjul av plåt och papp och flytta in där... Ta jordbävningskatastrofen i Haiti nu t.ex. Jag, precis som många andra, har skänkt vad vi tycker är en "lagom" summa pengar till hjälparbetet där nere, och kan sedan luta oss tillbaka i vår sköna soffa, klappa oss själva på huvudet och säga "Det var generöst av mig". Men samtidigt vet jag att jag mycket väl skulle kunna skänka tio gånger så mycket som jag nu har gjort. Vad spelar det egentligen för roll att jag får leva på makaroner från ÖB och bíllig tysk falukorv från Lidl några dagar? Jag har ju allt jag behöver. Men så funkar det ju inte. Världen ser inte ut så. Tyvärr. Och att reta upp sig på vad Monas handväska har kostat tycker jag bara känns tragiskt. Man borde kanske ta och kolla igenom alla politikers garderober och slänga ut alla Armanikostymer, Rolexklockor och pradaskor? Det finns nog en och annan godbit där som säkert skulle göra vem som helst grön av avund...