,

Ikväll går Rainman på TV. Jag har sett den flera gånger men kommer kanske ändå titta en stund. Förutom den fantastiska skådespelarinsatsen av Dustin Hoffman är jag otroligt fascinerad av dessa märkliga människor, savanterna. Det övergår mitt förstånd hur hjärnan fungerar hos dem och kanske är det just det som gör det hela så spännande.

Här är ett klipp ur en dokumentär om denna fantastiska människa.

Som jag kunde konstatera förra veckan är teknik och jag ingen vidare kombo. Den där superfina datorn som jag var så lycklig över funkade ju inte. Och nu vet jag att det inte var något fel på mini-pc+mobilt bredband. Hur jag kan veta det? Jo, för det här skriver jag på min nya lilla karamell. Det är en rosa Samsung NC10. Hur läcker som helst. Jag älskar den redan. Så nu ska jag lära mig den här lilla maskinen som från och med nu kommer att bli min nya favoritleksak. Det är så himla kul att det numera finns lite färger att välja på när man ska köpa teknikprylar, inte bara svart eller grått, och som jag ju berättade för några dagar sedan är rosa en av favoritfärgerna...

Jag undrar om Picasso hade någon rosa period... Det hade i alla fall varit kul att se vad han hade gjort av denna ljuvliga färg. Rosa har alltid varit en av mina favoritfärger. Det är liksom en så glad färg, kanske speciellt nu på våren. När man tittar runt bland inredningsprylar i butikerna är det just nu mycket pastellfärg; rosa, gult, grönt, blått osv. Det tycker jag är jättekul och jag har tagit fasta på det nu när jag har gjort i ordning på balkongen. Jag lade ju ut några bilder förra veckan, men sedan dess har det hänt lite och nu känner jag mig faktiskt riktigt nöjd. 

         


         





         


Sakerna hittade jag på följande ställen:

Balkongmöbel: Ikea. Målade sedan om den i svart, blank lackfärg
Virkad duk: Indiska
Rosa ljushållare: Åhléns
Vit blomkruka: Asta blommor (Interflora)
Grönt ljus: Lagerhaus
Rosa pall: Inspiration
Bänk: Rusta. Målades i samma färg som bordet/stolarna
Dynor: Ikea
Fleecepläd: Lagerhaus
Vattenkanna: Inspiration
Plastmatta: Har tyvärr glömt namnet på butiken...









 

Idag hade jag min kusin Josefine på fika. Hon är glutenallergiker så jag har alltid lika svårt för att komma på vad jag ska bjuda henne på. Glass funkar alltid, men hur kul är det? Däremot tål hon havregryn så vad passar då bättre att göra än chokladbollar? Jag är inte så förtjust i "n---rbollar", inte alls faktiskt, utan föredrar choklad- eller kokosbollar.

Detta får mig att tänka på chokladbollsscenen i Sunes sommar. Jag garvar högt för mig själv när jag skriver detta för det är en vansinnigt rolig scen, åtminstone enligt min mening.




Hur som helst, chokladbollarna blev en succé och vi satte väl i oss sådär sex eller sju var.

Igår på svenskan hade jag boksamtal med några av eleverna i åttan. De har precis läst ut Sandor slash Ida så vi pratade både om detaljer och om boken i sin helhet, vad de tyckte om den osv. En kille kom med en synpunkt som jag tyckte var väldigt intressant. Han ifrågasatte varför författaren (eller vem det nu kan vara) har valt att sätta en glad smiley mellan varje kapitel, för han menade att en glad smiley symboliserar något positivt och att långt ifrån alla kapitel i boken är roliga.

Som ju alla som chattar, sms:ar, mailar osv (dvs. de allra flesta, kanske inte min pappa men det är en annan historia) vet, använder man olika symboler för att uttrycka olika känslor som annars är svåra att få fram i skrift (såvida man inte uttrycker det bokstavligen). Det jag tycker är svårt när jag sitter och skriver t.ex. här på bloggen är att få fram den rätta sinnesstämningen så att den som läser ska förstå hur man ska läsa det. När jag skriver hör jag min egen röst i huvudet. Den låter på ett sätt när jag skriver något glatt, ett annat när jag är ironisk, ett tredje när jag är upprörd osv. Det handlar givetvis inte bara om bloggen, utan även när jag skriver mail, kommentarer på elevarbeten, sms, formella brev, ja, ni fattar. När jag skriver hör jag i mitt huvud hur saklig, glad, ödmjuk, pessimistisk, orolig, pigg osv. jag låter, men det kommer ju inte fram. Okej, det är klart att man kan skriva exakt hur man känner sig, som i ett manus:

Elin (glad): Vilken underbar dag det var idag!

Elin (ironisk): Kul att man blivit sjuk lagom till helgen.

Elin (arg/upprörd): Fattar inte att grannarna inte bara kan slänga sina tomma sköljmedelsflaskor i plaståtervinningen.

Elin (saklig): Idag har jag bakat en jättegod kardemummakaka.

Elin (fundersam): Undrar vad jag ska äta ikväll.

Men samtidigt skulle det låta rätt konstigt... För det mesta lyckas man väl tolka hur det ska läsas utifrån sammanhanget, men kanske inte alltid, och då är det ändå den som läser som får avgöra hur han eller hon tolkar det. För det mesta bör detta dock inte vara några problem här, för jag kan säga att det mesta jag skriver gör jag med en positiv och saklig röst i huvudet. Jag älskar verkligen att skriva och det har jag alltid gjort, så det här med blogg är verkligen jätteroligt.  
 

Bilden kommer från http://priya15.files.wordpress.com/2008/08/smileys.jpg

Har du inte redan sett denna fantastiska film har jag bara en sak att säga: Gör det! Det är en sån film som inte är slut bara för att eftertexterna är det, utan den stannar kvar inne i huvudet jättelänge. Kortfattat handlar den om Jamal som växer upp i Bombays slumkvarter tillsammans med sin storebror Salim. Trots (eller kanske på grund av) tuffa levnadsvillkor lyckas han få medverka i Vem vill bli miljonär, och efter det blir ingenting längre som förut. Se den!


 

"Knäcket" som får det att vattnas i munnen

Jag minns när TV4 började sända analogt på Gotland. Det var på sommaren någon gång för jag vet att jag satt framför den svartvita TV:n i stugan. Ja, den visade bara svartvit bild. Ja, det gick bara att se två kanaler (som man växlade mellan med en spak som man tryckte in/drog ut). Ja, detta var i början av 90-talet. För att få in denna nya, magiska kanal fick man vrida på en ratt. Jag såg förresten en exakt kopia av denna TV i filmen Tillsammans, kändes riktigt nostalgiskt.

Det allra första programmet jag såg var Jeopardy. Jag älskar allmänbildning så detta var ju helt fantastiskt. Men sedan kom det verkligt häftiga: REKLAMEN. Tidigare hade jag bara sett reklam på Bio. "Ta det lugnt och tugga TOY", liksom, eller "Jave, Jave, Jave, Jave - och nu blir det mer reklam" (eller vad det nu är de säger). Men nu fick man det hemma i soffan. Tyvärr i svartvitt men ändå. Så himla coolt! Den allra första reklamen jag såg var Magnum, den där snygga kvinnan som för glasspinnen mot sina läppglansiga läppar och biter ett stort stycke med sin blekta, jämna tandrad. "Knäck!" så knäcks den hårda chokladytan och fram träder den lyxiga vaniljglassen.

Än idag blir jag precis lika sugen på Magnum när jag hör det där knäcket. Så idag cyklade jag förbi Pressbyrån på hemvägen och köpte varsin Magnum Temptation till mig och Erik. 23 kronor stycket! Vansinne för en glass, men den var väldigt god. Jag är egentligen inget större glassfan men den här gick ner. Shit, vad god! Mörk choklad (som jag älskar), browniebitar (egentligen mer smulor men ändå) och bitar av vit choklad (som jag också älskar).

Det är väl bäst att avsluta med att tillägga att jag inte alls är lika förtjust i reklam idag... Jag svär väl lika mycket som de flesta andra när en film eller ett program bryts för just detta. Men Magnumreklamen ligger mig varmt om hjärtat.   

För ett tag sedan skrev jag ett inlägg här som handlade om mina förvirrade "flytta-till- Gotland/stanna-i-Växjö-ett-tag-till"-tankar. Jag har fått en hel del kommentarer till detta, främst från familj/vänner på Gotland men även från andra som varit/är i liknande situation. Det hela handlar egentligen inte om huruvida jag ska flytta till Gotland utan snarare om när. Jag älskar Gotland och att bo här i Växjö resten av livet har liksom aldrig varit ett alternativ. Jag menar, se bara på de bilder jag har tagit på Gotland och lagt upp här, vem vill vara utan detta?

För fem och ett halvt år sedan sa jag upp min lägenhet i Visby och flyttade hit. Jag kände ingen i Växjö och visste nästan ingenting om stan. Första gångerna jag var här satt jag i en etta på Dalbo och ugglade hela dagarna för jag hittade ju ingenstans. Men så började jag plugga på universitet och det var där jag träffade Erika som idag är en av mina bästa väninnor. Sommaren 2004 sökte jag jobbet på KBS och fick det, vilket ju kändes helt fantastiskt med tanke på att lärarjobb inte växte på träd då heller och jag dessutom var helt grön. Allteftersom byggde jag upp mitt eget liv här; fick bra kontakt med kollegorna, började träna, fick upp ögonen för inredning och att pyssla hemma osv. Så småningom flyttade även lillasyster hit och helt plötsligt hade jag ju ett jättebra liv här, och det har jag fortfarande.

Jag läste på Hela Gotland senast idag om föräldraupproret mot nedskärningarna i skolan och demonstrationen som var i helgen, och som lärare oroar detta mig givetvis. Jag har en fast tjänst här på en skola med underbara kollegor och helt fantastiska elever och för mig känns det som ett främmande alternativ att ge upp detta för en just nu ganska oviss framtid på Gotland. Ungefär som att sälja sin bostad innan man har hittat en ny. Okej, vi bor i ett land där allt ordnar sig, vare sig man tar tag i det själv eller inte, men samtidigt är jag av den inställningen att man behöver känna trygghet i allt man gör för att man ska må bra. Annars fanns det väl ingen som ville ha fasta jobb? Hur "spännande" det är att gå till KBS varje morgon vet jag inte. Jag menar, schemat ser ut på samma sätt vecka efter vecka och eleverna är desamma, liksom klassrummen och böckerna. Men det känns ju tryggt att gå dit. 2000 jobbade jag ett halvår på ett bageri och jag förundrades över hur de kollegor som hade jobbat med att paketera bröd i samma lokal i 25 år stod ut. Men självklart handlade det om att de kände sig trygga där, de visste vad som väntade dem varje morgon (och att något faktiskt väntade på dem).

På ett av plakaten som en av demonstranterna i ovan nämnda demonstration höll upp stod det "Vem vågar föda barn på Gotland?" och detta är givetvis något jag har funderat över rätt länge. Jag vill inget hellre än att låta mina barn få växa upp i samma fantastiska miljö som jag själv fick (bortsett från i koskitlukten i Vall...). Visst vågar man föda barn där, det fattar väl jag med, men samtidigt förstår jag deras oro. Man måste, menar jag, se ett steg längre och det är det jag håller på med och som gör att det känns lite smått förvirrat ibland. Jag uppskattar verkligen alla varma ord från vänner på Gotland som vill att vi ska flytta hem eftersom de vill att vi ska kunna ses mer. Det värmer oerhört att få höra sånt och jag ser verkligen fram emot att kunna åka hem till mamma eller svärmor eller vem det nu kan vara efter jobbet en helt vanlig dag och snacka bort ett par timmar, för att sedan fortsätta hem till mitt. Och jag vet att det en dag kommer att vara just så.

Jag vet att en dag kommer det att stå en stor flyttbil här utanför porten på och att jag springer som ett skållat troll upp och ner för trapporna med flyttkartonger, kassar och påsar. Jag kommer att vara trött, irriterad och lättretlig, men framförallt kommer jag att vara glad. Glad för att det nu bär hem mot Gotland. Sedan kommer jag att sitta där i mitt hus i Lummelunda med fåglarna kvittrande utanför och en kopp nybryggt kaffe framför mig (och antagligen morgontidningen som jag ännu inte hunnit läsa) och tänka "Hur i hela friden kunde jag då våren 2009 över huvud taget fundera över om detta var vad jag ville?". Då kommer det kännas självklart. Och det gör det egentligen redan nu, bara att jag tar det i min egen takt. Det blir inte i år, kanske inte nästa heller, men kanske nästa eller nästa. Vem vet?

I tisdags var det dags för det första träningspasset inför Tjejmilen. Först tänkte jag satsa på 45 minuter men efter att pappa (som den gamla Maratonräv han är) förklarade att en förbättring på 30 sek/km är rätt mycket lade jag ner ribban till 50 minuter. På Marathon.se finns färdiga program som det bara är att följa. Jag har gett mig den på att köra på detta och känner mig just nu mer inspirerad än vad jag någonsin tidigare jar gjort när det gäller löpning. Första passet var alltså i tisdags (5 km), torsdagspasset bytte jag ut mot gruppträning på Nordic Club och igår körde jag långpasset på 8 km. Den här veckan står det fyra löppass och styrka på schemat. Tänkte dock skippa något löppass och köra ett High 2-pass (aerobics) på lördag.

Det känns knappt som man har börjat jobba förrän det är dags att vara ledig igen. Idag är det lördag och jag har haft en helt fantastisk helg hittills. Den började egentligen redan igår eftermiddag, sista lektionen. Det var svenska och jag skulle gå igenom Kronoberg Idol (vår egen version av Idol) och allt som ska ingå. Det var betygskriterier, tidsram och hur jag hade tänkt mig upplägget. Uppgiften är ett samarbete med musiken och går ut på att eleverna ska skriva en egen text till en befintlig melodi. Det jag alltså gjorde igår var att gå igenom vad texten ska innehålla i form av stilgrepp (rim, upprepningar, liknelser osv.). Först berättade jag vad de olika stilgreppen innebar och sedan fick eleverna själva komma med förslag. När det var dags att ge förslag på liknelser var det en kille som räckte upp handen. "Pissig som en gravid kvinna" (pissig = kissnödig), utbrast han och hela klassen bröt givetvis ihop av skratt. Så även jag. I och med detta hade han satt standarden för lektionen och resten gick i samma uppsluppna ton. Det är sådana tillfällen som gör det här jobbet så fantastiskt. Ibland känner man att man är världens sämsta lärare, men så kan det helt plötsligt vända och allt känns så himla bra.

Direkt efter jobbet hade jag stämt träff med en väninna på ett fik. Det blev en stor kopp kaffe och en budapestbakelse. Smarrigt! Hon är också lärare så det blev givetvis en del skolprat, men vi hann avverka mycket annat också.

Efter fikat gick jag en snabb sväng på stan eftersom jag bland annat hade lagt undan en matta på Indiska som jag skulle gå och hämta. Slet även åt mig två randiga stolsdynor på samma ställe. Inget av detta passade dock som jag hade tänkt mig så det får bli att lämna tillbaka det.

Idag tog jag med mig Erika till Blomsterlandet. Hon är så himla duktig på blommor vilket jag verkligen behöver, som har allt annat än gröna fingrar. Problemet med att köpa växter med henne är att jag blir så överinspirerad att jag helt plötsligt glömmer bort att jag inte alls lyckas få mina växter att blomma och frodas som hon får. Så när vi är där köper jag alltid en massa som jag sedan tar död på. Förutom att växterna måste vara lättskötta vill jag givetvis ha växter som jag kan ta hem till Gotland över sommaren, alt. som sköter sig mer eller mindre själva under semestern. Det är inte helt lätt att hitta en sådan kombination har jag märkt, vilket i och för sig är ett rätt angenämt problem.

Eftermiddagen ägnade jag sedan åt att plantera och göra fint på balkongen och nu känner jag mig riktigt nöjd. Bilder kommer senare för nu måste jag göra mig i ordning för att åka ut till Julia och Stefan. Ska bli kul att se hur de har fått det i huset. Jag har inte varit där på tre veckor.

      
Balkongen före...

... och efter

För ett par månader sedan skrev jag ett inlägg om tavlor och hur svårt jag tycker det är att hitta något snyggt att hänga på väggarna. Men en sak som jag i alla fall tycker är fint är att göra förstoringar av fotografier man själv tagit. Jag har gjort det med några bilder jag tagit på Gotland och de gillar jag skarpt. Nu blir bilderna dock inte jättebra med en vanlig digitalkamera, så av den anledningen bestämde jag mig för ett tag sedan för att försöka få tag på en enkel systemkamera för att på så sätt ta nästa steg i fotograferandets ädla konst.

Min faster som är fotograf tipsade mig om vad jag skulle titta efter och jag gav mig genast ut på kamerajakt, både på nätet och i de elektronikbutiker som finns här i stan. Valet föll till slut på en Sony med två objektiv, ett 55-75 och ett 75-300. Priset var 4990:- för hela paketet. Som hittat! Detta var på Elgiganten och jag fick hjälp av en man som sa sig vara amatör på området, men lovade göra sitt bästa. Tyvärr visade det sig att något PUCKO hade sålt objektiven (trots att dessa hörde till paketet där själva kamerahuset ingick). Men ingen fara på taket, han lovade beställa dem dagen därpå och skulle återkomma. Jag lämnade mitt nummer och skuttade glatt därifrån. Tror ni han ringde? Nej då.

Tio dagar senare åkte jag upp dit för att kolla hur det låg till med allt. Då fick jag hjälp av en tjej som inte visste någonting om något annat än tvättmaskiner (som tydligen var hennes specialområde...) men hon lovade säga till någon annan att höra av sig (han som tydligen hade hand om detta var på lunch - klockan halv fem). Jag fick lämna mitt nummer igen och sedan var det väl bara att vänta. När lunchrasten var över sådär en timme senare ringde den där karln och då visade det sig att grejerna inte skulle komma förrän onsdagen veckan därpå. Trist, tyckte jag med tanke på att jag skulle till Gotland en vecka och hade tänkt passa på att lära mig kameran då, när faster fanns till hands. Men det var väl inget att göra åt saken.

Så idag efter jobbet (sex dagar efter att kameran skulle ha kommit in - observera SKULLE HA) åkte jag upp dit igen och det var det märkligaste jag varit med om på mycket länge... När jag kom in i denna stora butik möts jag av dunkadunkamusik från en gigantisk högtalare som står mitt i lokalen och spyr ut Michael Bolton-låtar. Och inte nog med det, det var inte en käft i hela butiken - det var bara jag! Jag trodde först att de hade inventering eller något och att jag hade missat "Stängt p.g.a. inventering"-skylten eller något. Men nej då, till slut dök det upp någon kille med en namnskylt som det stod "Serviceansvarig" på. När jag meddelade mitt ärende började han knappa i datorn men hittade ingenting. Sedan fick han ringa någon annan typ (som antagligen var på lunch - klockan var trots allt 17.15) som påstod att objektiven var slut vid grossisten. Men vad fan, för två veckor sedan sa de att jag skulle komma och hämta det idag och ändå fanns det inte.

Jag brukar alltid vara väldigt trevlig mot servicepersonal för de har det säkert rätt tufft ibland som tvingas stå i skottlinjen när ursinniga kunder är missnöjda. Men idag rann det över och jag meddelade att jag inte har lust att åka upp dit en gång i veckan bara för att de inte har koll på sina saker, och om det nu är så att det ska dröja ännu längre tänker jag köpa en kamera någon annanstans. Vet ni vad han sa då, denna "serviceansvarige"? Jo, han bad om mitt nummer och lovade den ansvarige att ringa upp. Tror ni han har ringt? Just det, NEJ. Så nu får vi väl se hur detta slutar. Om det nu är något problem kan de väl bara säga det istället för att invagga mig i någon falsk förhoppning om att grejerna skulle vara på väg? Det hade känts mer rakryggat än att be mig lämna mitt nummer en massa gånger till synes helt i onödan.

Till saken hör att jag haft problem med detta ställe tidigare, och då var det en mobiltelefon. Efter typ två dagar sprack plasten runt knapparna helt oförklarligt (jag är alltid rädd om mina prylar, speciellt teknikprylar) så jag åkte iväg till butiken och visade upp det. Då konstaterade tjejen att det berodde på att jag hade tryckt för hårt, helt enkelt, och att det inte skulle täckas av garantin. Kul! Någon månad senare berättade Julia om en kompis som hade haft en precis likadan mobil där plasten också hade spruckit på samma sätt. När hon hade lämnat in den sa de att det var ett vanligt fel på den modellen och att det givetvis täcktes av garantin...

Summan av kardemumman: Jag ska aldrig mer gynna Elgiganten och nu ska jag ge mig ut på ny kamerajakt.

I förra inlägget konstaterade jag att det känns lite vemodigt att åka hem efter några underbara (alldeles för korta) dagar här, men så kom jag att tänka på allt trevligt som ligger framför mig den här veckan och då känns det plötsligt lite bättre:

Jag ska hämta min kamera i morgon.

Förhoppningsvis kommer sideboardet som jag beställde för någon månad sedan och då ska jag fixa i ordning lilla rummet så det blir lite mysigare (köpa nytt överdrag till dagbädden, klä om en gammal lampskärm och byta ut den som sitter där nu, möblera om lite).

På fredag ska jag fika med min gamla kollega Agneta på Skåres. Vi har inte suttit ner och pratat ordentligt sedan innan jul så det ska blir så himla roligt.

På lördag ska Erik och jag bygga en trätrall till balkongen istället för den där gräsliga gröna plastmattan som ligger där nu. Sedan ska jag göra vårfint där ute.

På söndag ska jag först åka till loppisen i Moheda i min fortsatta jakt på ett runt köksbord och på eftermiddagen ska jag till Julia (hon vet inte om det ännu, men har säkert inget emot det). Förhoppningsvis har inflyttningspresenten kommit, det hade varit kul.

Inte så tokig vecka, va?

Innan jag själv började blogga var jag inte ett dugg intresserad av att gå in på andra människors bloggar och läsa. Kanske att jag hamnade på någon då och då när jag googlade efter t.ex. tips på allehanda saker. Men när jag själv kom igång blev det även roligare att söka runt bland andra bloggar.

Vid ett tillfälle hamnade jag på en blogg som faktiskt fick mig att tappa hakan - rejält! Där var ju min bakgrundsbild, som jag hade tagit med min kamera på stranden här nedanför! På någon annans blogg! Hur är det möjligt?! Det visade sig att det bara var att kopiera en bakgrund och klistra in adressen i sin egen design. Jaha, ja... Min första tanke var att det var otroligt dålig stil, eftersom hon bara hade kunnat fråga om det var ok först. Jag är inte girig av mig och hade helt klart sagt ja.

Men sedan gick det en tid och jag började tänka om. Jag menar, hon skulle designa sin blogg och ville givetvis ha en passande bakgrund. Att hon valde att "låna" min bakgrund kan ju bara betyda att hon tyckte att den var perfekt. Och plötsligt känns det inte så konstigt längre, snarare smickrande. Så när jag då och då går in på hennes blogg och ser min bakgrundsbild känner jag mig faktiskt rätt stolt. Tack så mycket!

Allsång på Skansen
Det är väl ändå ett sommartecken som heter duga. Jag har dock aldrig drömt om att själv sitta där i publiken, av rädsla av att Anders Lundin ska komma och sticka upp micken i nyllet på mig och jag helt plötsligt glömmer bort allt vad musikkänsla jag ändå har förmånen att ha.

Blåbärspaj
Jag tror inte att någon närmare förklaring behövs. Vaniljvisp till är ett måste.

Coldplay
Att få vara en av 14000 i publiken på Globen och sjunga med i Viva la Vida var en obeskrivlig känsla. Helt klart bland det mäktigaste jag varit med om.

         

Fossil
En riktigt stor passion jag har. Det är så häftigt att hitta en sten som bär spår av ett djur eller en växt som levde för miljontals år sedan. 

 

         

"Gör det själv"-program på TV
Jag blir alltid lika inspirerad och längtar efter att själv få ta tag i nästa projekt. Vad jag dock aldrig har lyckats klura ut är hur Lulu Carter mäktar med at inreda (allt från att måla till att sy och piffa) i högklackat, tighta jeans, stora armband, urringat (kanske lockar en större manlig publik förstås...) och pärlemoskiftande läppstift.

Hembakat
Att baka är en otroligt avslappnande aktivitet och sedan blir resultatet för det mesta ljuvligt.

Jul
Jag älskar allt som har med julen att göra; maten (inte sill, skinka och rödbetssallad dock), godiset, paketen, granen, julmusiken och framförallt atmosfären som ligger över en hela december. Nu kanske någon funderar över om jag verkligen gillar julstressen också, men jag kan tala om att ajg blir aldrig stressad på julen. Jag njuter mig igenom den.

Lä
Sol och klarblå himmel i all ära, men blåser det är det ta mig tusan inte skönt. Fråga mig som är uppvuxen mitt i åkerbygden i Vall där det alltid (nästan) blåser.

Maj
En underbar månad då det känns som att det mesta går av sig självt. Sommaren närmar sig med stormsteg, det kan vara riktigt vackert väder ute och man har garanterat hängt undan alla vinterkläder/skor

Naturen
Tänk vilket förmån att få bo i ett land där man fpr vistas hur mycket man vill i naturen. Helt fantastiskt!

Picknick
En termos kaffe, några hembakta bullar och en filt. Härligt!

Q
Hm...

Roddbåt
När Julia och jag var små hade vi en liten roddbåt. När vi skulle ge oss ut med den var det flytvästarna på som gällde. Sedan tog pappa ett långt rep som han band mellan båten och bryggan, därefter var det bara att ro så långt repet räckte. Det är ett härligt barndomsminne som jag alltid mår så himla bra av att tänka på.  

Sol
Vad vore livet utan solen? Inte mycket kan jag säga. Jag var på Shetlandsöarna för några år sedan och där var det konstant regn och blåst och 12 grader varmt i juli. Brrr...

Tussilago
De ser ju ut som små solar där de tittar upp bland sten och torrt fjolårsgräs.  

Umgänge
Jag är en ganska privat person, som inte har jättemycket till övers för stora kalas med mycket folk. Att umgås med människor som jag trivs med däremot, fyller helt klart livet med mening.

Vänner
Hellre få som jag verkligen känner och tycker om än många ytliga bekantskaper.

X
?

Ylle
Jag gillar allt som kommer från lammen (utom allt det man äter, för lammkött är inte alls gott).

Z
Zoo gillar jag verkligen inte, zebror har jag inget förhållande till... Zink! Jag gillar zinkbyttor. Dem kan man plantera i och det blir fint.

Ärlighet
Är man ärlig vinner man mitt förtroende, annars kan man dra.

Ö
Gotland är en ö och jag älskar Gotland.

Den första januari 2009 började jag blogga här på Tribute to Creativity. Namnet på bloggen poppade snabbt upp i huvudet, så snart jag bestämt mig för vilket tema min blogg skulle ha. Jag älskar att skapa saker och att ha det fint omkring mig, så självklart skulle den handla om just detta. Men allt eftersom tiden har gått har jag märkt att jag mer och mer viker av på sidospår, som alla dock verkar leda mot samma tanke, nämligen sådant som gör livet lite härligare att leva. Av den anledningen har jag nu ändrat riktning och som den nya titeln antyder kommer jag fokusera mer på de saker som påminner mig om vilket fantastiskt liv jag lever.

Solen på nedgående vid Kinnervik, 10 april kl. 19.10

Som jag skrev igår älskar jag verkligen Gotland. Jag är så otroligt tacksam över att ha möjligheten att vara här och kunna ha det här som rektreationsmiljö. När man har hund (precis som med barn) bestämmer man ju inte riktigt själv när det är dags att gå upp på morgonen. Har Dogge (Douglas) bestämt sig för att han måste ut, är det liksom bara att lyda. Men vad gör väl egentligen det när man kliver rakt ut i paradiset? Idag började min dag klockan 07.15, och vilken började sedan. Solen hade gått upp och det började bli varmt, fåglarna var igång (bofink, koltrast och fasan känner jag igen, de andra vet jag inte vilka de är), men i övrigt var det helt tyst och stilla. Det var bara stillheten hunden och jag. Jag fick så mycket energi så jag vet redan nu att det här kommer bli en riktigt bra dag. 

Igår spenderade jag hela dagen (nåja, nästan i alla fall - först fyra timmar på färjan/bussen) i Stockholm tillsammans med mamma. Vi brukar göra det en gång om året eller så, åka upp bara över dagen. Det känns liksom lite lyxigt att bara slänga handväskan över axeln och sedan sticka. Inga väskor att kånka på som man sedan ska checka in, hämta ut osv.

Vi hade egentligen inga större planer på hur dagen skulle se ut, annat än att vi ville hinna med några second handbutiker. Först åkte vi till Söder, för där finns ju en hel del sådana. Det blev Myrorna, Emmaus, Kupan och en till som jag glömt namnet på. Jag är inte så förtjust i att köpa kläder och skor på second hand, däremot prylar till hemmet. Men ibland hittar man inget sådant heller, och igår var ett sådant tillfälle. Okej, ett par saker hittade jag: En bok för 30:- (jag älskar verkligen Kinsellas shopaholic-böcker - tyckte dock när jag började läsa den att jag kände igen handlingen, vilket visade sig vara fallet eftersom jag visst redan läst den, men då i en senare upplaga med ett annat namn, varför man nu byter namn på en bok...) och en supersnygg burk i porslin för 100:-. Den var lite tung att kånka på hela eftermiddagen, men vad gör man inte?

       

För ett tag sedan såg jag i ett nummer av Sköna Hem (jag vet att jag häcklade den för inte så länge sedan...) en serveringssked helt i porslin och blev blixtförälskad. Den var så himla fin! Jag gick direkt in och googlade men insåg till min förtvivlan att butiken, Cordon Bleu, inte har någon webbutik. Så givetvis blev nästa stopp på shoppingrundan just den butiken. Jag höll på att smälla av när jag kom in i butiken. Helt fantastiskt! Jag har aldrig i hela mitt liv sett så många fina husgeråd. Det var matlagningsredskap, bunkar, grytor, kakmått, ugnsformar överallt och längst in i butiken stod en helt underbar röd spis (som säkert kostade en årslön...). Jag hittade i alla fall min sked. Det fanns flera storlekar men jag tog den största eftersom den var absolut snyggast.

Nästa butik vi kom in i var en hantverksbutik där jag genast fastnade för ett betongskrin, designat (och tillverkat??) av den gotländska formgivaren Tove Adman. Den var på något erbjudande så jag slog till. Även den var rätt tung att bära på... Jag hade kunnat spendera en förmögenhet där inne, men man ska ju orka bära hem allt också. Jag vet att bilden är dålig och det är svårt att se hur fin den är, men det är faktiskt Elgigantens fel...

I vintras köpte jag ett änglaspel med snöflingor som jag tyckte så mycket om. Tyvärr passar väl inte snöflingor så jättebra i april så därför blev jag jätteglad när jag hittade en hel uppsjö andra modeller: Jordgubbar, midsommarstänger, stjärnor, blommor, fjärilar, flamingoer (heter det så i plural? flamingosar? flamingos?) och någon slags kvist. Jag valde de där kvistarna för de tycker jag är rätt neutrala, och framförallt fina.

När vi åkte hem igen var vi riktigt nöjda med vår dag. Mamma sa i alla fall att hon var det, trots att hon inte kom hem med annat är en påse kryddor samt några små marsipankycklingar till påsktårtan.  

Vissa saker är motigare att ta tag i än andra. Att åka till Stockholm och shoppa en hel dag med mamma (som jag ska göra i morgon) är inte ett dugg motigt, precis som att kliva upp klockan halv åtta och gå en långpromenad längs stranden. Inte det minsta motigt. Men så finns det andra saker som man gärna gör "lite senare". En sådan sak är det där med husgrunden... "Och nu har alla barn slutat lyssna" (McDonaldsreklamen för Happy Meal som numera kan fås enligt tallriksmodellen...).

Jag har hela vintern och våren sett den där urgrävda gropen framför mig. 117 kvm som ska fyllas med grus, som ska skyfflas ut. Men så vips! ringde Eriks telefon igår och i andra änden hör han morbror Lasses ljuva stämma som frågar om vi vill ha grus - idag (fast det här var igår). Och när han nu erbjuder sig att köra ut det (han jobbar på Storugns) kan man ju inte gärna säga nej. Problemet var bara att eftersom vi ska bygga ett s.k. passivhus får det inte finnas något organiskt material i stil med barr och pinnar i grunden eftersom det kommer att lukta sedan när huset är färdigt. Om man gjuter en platta i betong kapslar man ju in alla barr (nu låter jag som värsta experten, men det är bara som det låter...). Detta måste alltså BORT innan han kunde lasta av allt grus. Så det var bara att greppa tag i skyffeln och skrapa bort det översta lagret av jorden. Det tog väl sådär tre timmar. När det var klart var man aningens mör i armarna...

När Lasse sedan kom med singlet var det en skön känsla på något sätt, att veta att nu är vi faktiskt igång. Så även om detta betyder att vi kommer att få ägna hela dagen idag åt att skyffla och och jämna till, så kommer det att kännas riktigt bra ikväll, när det är jämnt och fint där ute och veta att vi har gjort det helt själva.