,

Igår kväll var det personalfest hos Pernilla och Andreas och det var verkligen SUPERTREVLIGT. De var de perfekta värdarna med en smart bordsplaceringslek där man fick en lapp med ett namn på och sedan skulle man hitta partnern till den man hade på sin lapp bland lapparna (någon som fattar vad jag svamlar om???) som var utplacerade på bordet. Det var t.ex.

Tristan - Isolde

Shrek - Fiona

Ronja - Birk

Romeo - Julia

Albert - Herbert

Orfeus - Eurydike

Bonnie - Clyde

Jag fick veckans snackis: Victoria  och Daniel! Det kändes mäktigt.

Maten bestod av allehanda småplock (därav tapastemat) som alla tagit med sig. Trots risken för att glömma något och få skämmas inför kollegorna tänker jag försöka skriva ner allt som fanns att inmundiga:

• Västerbottenpajer i miniformat
• Crostini
• Tapenade
• Tunnbrödsrullar
• Parmaskinka
• Fyllda paprikor
• Grissini
• Ostkuber
• Guacamole
• Nachos
• Oliver
• Frukt
• Varma mackor med mozarella och tomat
• Räkor och avokado på tandpetare
• Pastasallad

      

Det var så himla mycket mat och så himla gott!

Min tallrik...

Själv hade jag med mig pizzabitar. Gjorde en hel plåt och delade i småbitar. Det blev riktigt gott. Mycket enkelt med tomatsås, ost och pesto. 
 

06.45. Så dags vaknade jag i morse och kunde omöjligt somna om trots att det är lördag och jag har längtat efter sovmorgon hela veckan... Nu när det blivit ljusare på morgnarna är det ju inte bara ljust utomhus, utan även i sovrummet (ljuset lyckades på något sätt slingra sig in mellan fönsterkarmen och rullgardinen) så jag försökte somna om med hjälp av en ögonbindel. Men det gick inte. Dessutom hade Douglas bestämt sig för att han skulle ut, så klockan kvart i åtta var det bara att pallra sig upp. Men det blev riktigt bra ändå. Erik ville sova vidare så jag bestämde mig för att ta en promenad runt sjön. Det är ca 7 km och tar drygt 75 minuter att gå. Rätt lagom. Det var en fantastiskt härlig promenad. Solen strålade och snön, som så överraskande kom igår kväll, gnistrade och så var det sådär tre minus. Underbart!

      

      

Hm... Är det verkligen ett riktigt ord? Får kolla i SAOL... Nej, det var det tydligen inte. Pedanteri fanns däremot... Nåväl, det jag tänkte ägna en liten stund åt nu är det här med att vara pedant. Jag erkänner villigt: Jag är extremt pedantisk. Som exempel kan jag ge följande:

• Jag får panik när någon spiller på duken. Hur fan kan man vara så klantig!? Maten ska för tusan vara i munnen, ingen annanstans. Småbarn undantaget.
• För att inte tala om när gäster ställer droppande flaskor direkt på duken eller varma koppar direkt på bordsskivan (när det finns underlägg att ställa dem på...)
• Ångesten kommer krypande när det är damm på den högblanka, svarta TV-bänken (varför man just väljer detta dammvänliga material är en fråga som jag tyvärr inte funnit något svar på...).
• Prickar på spegeln i badrummet ger mig kalla kårar. För att inte tala om strumpludd på de vita badrumsmattorna...
• Jag blir stressad som bara den när det ligger saker utspridda överallt, trots att jag vet att det nästan alltid är mina egna grejer
• Allt måste matcha. Kläderna med stövlarna med kappan med halsduken, med handskarna, med väskan osv. Vår hund matchar t.ex. vårt vardagsrum och vårt hallgolv. Det känns bra, tycker jag.
• Tavlor får inte hänga snett!
• Det måste vara ett visst avstånd mellan blomkrukorna i fönstret.

En sak som är rätt jobbig är när jag ska köpa en sak och det finns typ tjugo stycken på hyllan. Jag måste gå igenom alla så jag inte råkar köpa en som är lite ojämn i formen, har lite avskavd färg osv. Det tar lite tid och jag misstänker att de som jobbar undrar vad jag håller på med, men det struntar jag blankt i. Nåväl, sådär håller det i alla fall på. Kanske är det mani, snarare än pedanteri, jag vet inte. Jag överlåter diagnostiserandet till någon annan.

Alltså, för att summera kan man säga att jag vill att allt ska vara tip top shape. MEN, och nu kommer det konstiga. När jag t.ex. syr något eller snickrar eller vad jag nu sätter tänderna i, är jag inte alls lika petig. Tvärtom. Jag vill bara att det ska bli färdigt - FORT! Det är därför jag oftast tar tag i projekt som inte är så jobbiga och tar tid. Jag har en kollega som är jätteduktig på textil. Hon har t.ex. sytt ett helt fantastiskt lapptäcke till sin ljuvliga dotter som jag är otroligt imponerad av. Men jag skulle aldrig ha tålamod. Jag vill att det ska bli klart NU. Detsamma gäller när jag får en idé om något jag vill göra, då måste det ske på stört. Jag är nog rätt impulsiv så. Får se hur det blir nu när det ska byggas hus. Det är ju inte precis något man gör på en fikarast...

Kuddfodral som tog typ en kvart att sy



Baksidan på en kudde från samma mönster



En väska som inte tog många minuter att sy ihop

Klockan 06.25 måndag till fredag ringer väckarklockan, jag snoozar ett par gånger (trots att jag VET att man inte ska snooza utan skutta upp direkt), men inser till slut att det bara är att kravla sig upp. Den första tanken jag tänker när jag vaknar (förutom "Var är väckarklockan?") är "Shit, vad mycket jag ännu ska göra idag innan jag får krypa ner i den här gosiga sängen igen". Jag vet att det är sjukt att tänka så, för om man har jobbiga saker som väntar blir det ännu kämpigare att gå upp, men jag rår inte för det. Det är väl någon tvångstanke. Nåväl, innan jag går in i badrummet tänder jag ett par lampor, vilket ju är ett helt normalt morgonbeteende. Men det är inte det jag ska skriva om nu, vad jag gör på morgnarna, för det tror jag inte så många är intresserade av. Däremot ska jag skriva om ljus - light, luz, lumière, luche, lux. Nu har det ju liksom vänt. Äntligen! Ikväll kunde jag konstatera att det fortfarande var någorlunda ljust klockan sex. Är inte det helt underbart? Ljuset är tillbaka! Okej, jag gillar hösten när mörkret kommer smygande och man tänder en massa ljus inomhus, men det finns inget som går upp mot det naturliga ljuset.

Vad har då detta med temat för min blogg att göra? Hm... Jo, jag läste i en tidning om en kvinna som köper lampor som andra kvinnor köper väskor och skor (inga stereotyper här inte) och då kom jag på att jag ju är lite så jag med. Eller, jag älskar ju skor och köper nog en och annan väska varje år, men lampor är liksom något speciellt. När jag åker till IKEA t.ex, kommer jag nästan alltid hem med en ny skärm eller fot. Det är inte alltid jag vet vad jag ska ha dem till men det brukar lösa sig. Det senaste lampinköpet var två tubliknande skapelser som jag gillar skarpt. Sedan har jag några andra här hemma som jag också tycker är fina. 

      

      

      

Tänkte bara slänga in ett litet tips om någon missat detta. På Extrafilm kan man göra en massa kul med sina bilder. Jag har bland annat förstorat två bilder på canvasdukar, som jag blev jättenöjd med. Det senaste jag gjorde var att ladda upp bilder på garaget och få ut det i en fotobok. Det är jättekul att ha kvar, istället för att ha alla bilder på datorn. Dessutom ser det väldigt proffsigt ut tycker jag, trots att det är så enkelt. Döm själv.

         

När jag är på Gotland försöker jag hinna med åtminstone en shoppingtur. När jag bodde här tyckte jag aldrig att jag hittade något i affärerna men nu är det tvärtom. Jag har vissa favoritställen som jag alltid går till:

Bertholdsson och Holm (fina inredningsprylar och kryddor)
Kustnära (inredning som lockar fram mitt ha-begär)
Kränku (hur många tesorter som helst och en fantastisk doft i hela butiken)
Toggas byggåtervinning (allt från toastolar och gamla dörrar till lampglas, möbler och plåtburkar)
Farbror fynd (antagligen Gotlands största loppis/prylbod)
Akantus (inredning med gotländsk prägel)

Resultatet av det här lovets shopping ser du här nedanför.
 

Korg från ICA Maxi, 69:-

 

Ihopvikbart brödgaller

       

99:- på Bertholdsson och Holm 

Sent igår kväll satt Erik och jag och skissade på olika planlösningar till vårt hus. Jag får ofta de bästa snilleblixtarna sent på kvällen. Vet ej varför. Igår blev vi dock inte särskilt mycket klokare, trots den sena timmen. Vi vet sedan länge hur själva huset ska se ut. Erik har ritat det och jag är faktiskt rätt imponerad, måste jag säga. Men när det gäller interiören är det mycket svårare för det finns ju otroligt många sätt att ha det på, samtidigt som ytan givetvis begränsar en del. Vi har ju vissa önskemål om vad vi vill ha på undervåningen (det är just nu just den som är aktuell, eftersom vi har tänkt göra som Urban och Robban och börja med en våning och sedan ta övervåningen lite pö om pö, när vi har flyttat in - dra ett djupt andetag, meningen blev väldigt lång...) och det är lite småklurigt att få in allt.

• Hall (som måste vara ganska rymlig, med gott om plats att hänga kläder och ställa skor)
• Sovrum (behöver inte vara alltför stort eftersom det stora sovrummet sedan ska ligga uppe)
• Kök (med allt som ska finnas där, plus en spis som man eldar i)
• Matplats (med plats för minst åtta personer)
• Vardagsrum (där soffan måste stå mot en vägg, eftersom jag är lite inne på feng shui och inte gillar tanken på att sitta i en soffa där ryggen är oskyddad, liksom TV:n)
• Litet badrum (men dusch, toa och handfat)
• Groventré/tvättstuga
• Arbetsrum/bibliotek

Det är arbetsrummet/biblioteket som just nu ligger i riskzonen för att inte rymmas. Jag måste ha ett bibliotek och plats för pianot! Men det löser vi nog. Det allra viktigaste är att allt är funktionellt och utrymmeseffektivt. Vi vill inte ha en massa skrymslen som man inte kan använda till något eller som riskerar att bli en samlingsplats för skräp.

Nåväl, här är i alla fall de ritningar vi jobbat med nu men vi kommer helt säkert ändra oss flera gånger innan det är dags att börja bygga.

Jag upplever mig som en ganska kreativ person och för mig är det oerhört viktigt att få skapa och se resultat som jag är nöjd med. Men det finns ändå begränsningar för hur mycket skapande en människa kan önska sig. 200 kvadratmeter hus i ett och ett halvt plan är sånt som känns lite väl mastigt att ta tag i. Och varför tar jag då upp det? Jo, givetvis för att jag under en längre tid befunnit mig i ett läge där det är just detta projekt som surrat ganska frenetiskt hemma på PLV 12f.

Erik har alltid haft en dröm om att bygga sitt eget hus. Har man dessutom vuxit upp med en pappa som har snickrat sig igenom livet och dessutom startat en byggfirma vore något annat egentligen ganska märkligt. Och icke att förglömma; hela släkten på Gotland är på ett eller annat sätt mitt inne i byggsvängen. Det är med andra ord svårt att inte smittas av denna bygghysteri, som jag skulle vilja kalla det.

Men så vid något tillfälle fick vi lite kalla fötter. Eftersom det i min bekantskapskrets finns flera par som håller på och bygger eget eller renoverar vet jag att det är ett gigantiskt projekt. För många är ett egenhändigt byggt hus en dröm som man är beredd att göra nästan vad som helst för att förverkliga. Och det är klart, för vissa är det enklare än för andra. Att kunna snickra är ju en fördel liksom att ha lite pengar på banken som man kan investera med. Men det som jag vill sätta som det allra viktigaste är TID. Jag vet en man som har byggt ett hus helt själv och det tog sådär tio år, och för en annan (som inte hållit på fullt så länge, men ändå väldigt länge) tog det tre år och då är det ännu inte helt klart. Vad är det svärfar säger, om två man bygger på heltid tar det 10 månader att bygga ett normalt hus? Men om man inte har möjlighet att anställa någon utan vill göra det mesta själv, då tar det mycket längre tid, och det är det som jag har funderat mycket på. Till skillnad från våra vänner som just nu håller på med byggprojekt av olika slag, bor vi faktiskt inte på Gotland. Det är liksom inte bara att snöra på sig arbetskängorna efter jobbet på KBS eller Kungsmad och slå i några spik på kvällen. Dessutom har vi ju redan byggt garaget och bara det lilla tog en hel del tid, eftersom vi som sagt inte bodde på Gotland då heller. Vartenda lov gick åt till att bygga och till slut ville jag nästan bara kräkas på alltihop.

    

    

Vi kom i alla fall så småningom till ett läge där ett egenhändigt byggt hus inte längre var det allra viktigaste. Så vi började gå in på Hemnet och kolla runt lite. Det finns en hel del fina hus i Visby och vi hittade väl ett par som vi skulle kunna tänka oss att bo i och började räkna lite på kostnader och så. Det vi kom fram till var att om vi skulle köpa ett hus, skulle det i sådana fall bli ett hus som var lite "billigare" (om det nu finns billiga hus i Visby...) där vi skulle behöva lägga en del tid och pengar på renovering istället. Jag menar, vi skulle knappast köpa ett relativt nyrenoverat hus som vi inte gillar till 100 procent, och därför skulle vilja göra om ändå.

Då fick vi kalla fötter igen... Och nu är vi tillbaka där vi var från början: Vi bygger vårt eget hus. Punkt. Som planen ser ut just nu (och den kan ändras många gånger ännu) kommer Erik att flytta hem till Gotland när skolan slutar och börja bygga. När höstterminen börjar åker jag hem till Växjö själv och jobbar vidare medan han blir kvar här. Då kan han jobba här (för honom är det lättar att få jobb än det är för mig) och jag kan vara kvar där jag är. Går det så går det, annars får vi göra något åt det.

Det känns rätt bra att vi har bestämt oss nu. Vi har ett gigantiskt projekt framför oss och jag kommer säkert att vilja kräkas på det också, men så småningom blir det ju klart och då kommer vi att glädjas otroligt åt det.

Grunden till vårt hus

Idag tog jag en promenad med Douglas nere vid stranden. Det var lite knepigt att ta sig ner för det var ganska mycket snö, och inte plogat eller så. Men det gjorde inget för oavsett hur mycket snö jag hade fått i skorna under promenaden, så glömde jag det när jag kom ner dit. Det var så himla vackert! Här och där stack det upp vissna rester av sommarens alla strandblommor. Det häftiga är att man, trots att de är bruna och vissna, ändå kan se precis vad det har varit för blommor. Nu tänker jag inte ge några exempel eftersom jag är ytterst dålig på blomnamn (tur att jag har Erika som kan hjälpa mig med skötselråd och annat användbart) men en sort var i alla fall hundkex och så var det tistlar och några grässtrån. Hur som helst, jag plockade med mig en bukett hem och det blev riktigt fint. Inte alls lika fina som de var för ett halvår sedan men det får duga nu. Om några månader står de ju där igen, i all sin färgprakt. Åh, vad jag kom att längta efter sommaren...

Sportlov! Underbart! Jag kom till Gotland inatt och har redan börjat fundera på vad jag ska pyssla med det här lovet. Jag menar, jag kan ju knappast sitta och rulla tummarna i en vecka?! Som det ser ut just nu finns det tre saker på min "to-do-list":

Måla om en byrå och sätta på nya knoppar
Skära till en skumgummibit till en dyna och köpa tyg som jag kan klä den med (ska bli en pall till hallen)
Sätta upp nattduksborden

Säkert kommer jag på annat med, men det är dessa projekt som ligger överst på listan.

Återkommer med resultatet i slutet på veckan.

Ps. Jag fick senaste numret av Sköna hem igår och det här numret tyckte inte jag var något vidare. Jag gillar inte det där überstylade... Däremot gillar jag tanken på att blanda gammalt och nytt. Just nu är jag rätt dålig på det, men det beror på att jag inte riktigt vet var jag kommer att hamna i framtiden och jag känner inte för att skaffa mig ett stort as till skåp eller något som sedan inte får plats...

När jag var liten ville jag bli flygvärdinna för då fick man ha fina kläder och så var alla flygvärdinnor så söta. Men sedan var det någon som sade att man måste vara typ 1,65 för att nå upp till de där bagagefacken över sätena, och då var det kört. Jag är ju bara 1,63... Nåväl, fina kläder kan jag ju ha ändå och det där med att vara söt är ju upp till betraktaren att avgöra.
Att bli lärare var i alla fall något som inte var aktuellt. Med en mamma som är lärare och som under alla år har varnat för jobbiga föräldrar, stökiga ungar, ett stressigt arbetsklimat osv. var det lätt att se läraryrket som något svårt. Nu är min mamma jätteduktig på sitt jobb och jag hoppas att alla hennes kollegor, elever och deras föräldrar fattar det. Hur som helst, jag blev till slut lärare och jag har inte ångrat det en sekund. Okej, det finns dagar då jag känner att jag inte räcker till för det läggs hela tiden till arbetsuppgifter till dem man redan har. Det är ytterst sällan någon arbetsuppgift plockas bort. Men sedan går det någon dag, jag kommer över det där jobbiga och så ser allt ljust ut igen. Det allra bästa med mitt yrke är att jag får vara så kreativ. Jag har kursplanen där det står var eleverna ska kunna på högstadiet men hur vi når dit är liksom upp till mig.

I åttan har vi precis avslutat ett uppskattat grupparbete som jag har döpt till Backpacker. Eleverna "får" en summa pengar som de sedan ska klara sig på under en veckas fiktiv resa i ett engelsktalande land. De måste ha med vissa saker, i övrigt är det upp till dem själva att lägga upp sitt arbete.

I nian har vi börjat med ett grupparbete där eleverna har fått i uppdrag av en engelsk resebyrå att skapa en resebroschyr om Sverige, på engelska givetvis.

Jag har med andra ord oändliga möjligheter att utforma min undervisning som jag vill att den ska se ut. Förutom större projekt får jag skapa egna mindre övningar, t.ex. korsord och spel av olika slag. Jag har massor av olika spel som tränar allt från oregelbundna verb till att berätta en historia utifrån bilder. Det är jättekul!

Att sitta på ett kontor och prata i telefon och jobba vid datorn hela dagen ger mig rysningar. Jag måste få skapa, annars blir dagarna för himla tråkiga.

Om man har läst de  inläggen här nedanför som handlar om dyra prylar kan man kanske få för sig att jag sätter likhetstecken mellan dyrt och snyggt och att jag skulle vara någon slags snobb som bara accepterar saker som är dyra, resten stuvar jag undan och glömmer bort. Men riktigt så illa är det inte. Visst önskar jag att jag vann en tävling där jag fick en timme på mig att plocka på mig så mycket jag bara hann hos Svenssons eller GAD (finns det sådana tävlingar, tro?) för de har ju så himla mycket fint, men samtidigt är det det enkla som gör ett hem personligt. Det enda som sätter gränser är fantasin och uppfinningsrikedomen, och jag tror att jag har ganska mycket av båda. Ta bara de där nattuksborden som jag skrev om för ett tag sedan. Det är klart att jag hade haft råd att köpa dem, men det hade känts så otroligt onödigt när jag kunde göra dem själv. Och det var ju inte alls svårt att spika ihop fyra brädbitar och stryka på lite färg. Okej, nu var det ju Erik som i slutändan fick göra det, men jag hade absolut fixat att göra det själv.

Handen på hjärtat, hur kul är det att köpa en svindyr sak som inte syns att den var dyr? Men det är klart man kan ju alltid göra som den där familjen i Nacka som en väninna till mig berättade om:

För några år sedan (typ 10) var hennes storasyster barnflicka i en familj i Nacka. Hennes uppgift var, förutom att passa barnen, att städa. En sak hon tyckte var märklig var att hon varje gång hon dammsög den stora mattan i vardagsrummet fick peta in prislappen som av någon konstig anledning alltid stack fram. Hon petade omsorgsfullt in den under mattan, och nästa gång hon kom in i vardagsrummet var den framme igen. Sådär höll det på tills hon kom på att mamman i familjen medvetet pillade fram lappen så alla som kom hem till dem skulle se att de hade en matta för 20000 kronor. Sjukt va! Till saken hör att mattan, enligt min väninnas syster, inte var alls vidare speciell. 

Sommaren 2007 skulle Erik få besök av sin tränare från Växjö med familj. De skulle få låna vårt hus några dagar som tack för att hjälp Erik fått av honom genom åren. När de kom fick vi en liten present. Mycket trevligt, tack så mycket. Det var två paket (så egentligen var det ju två presenter). I det ena låg två limegröna handdukar av märket Gant och i det andra en vit tvålpump. Det där med tvålpump har jag egentligen aldrig förstått mig på, inte förrän nu på senare tid. Jag har alltid köpt handtvål i en något sånär snygg flaska och låtit den stå framme och hade väl egentligen inga planer på att ändra på detta. Pumpen hamnade i garderoben, i en kasse bland annat bråte. När det var dags att åka tillbaka till fastlandet fick den följa med men blev hänvisad till vinden.

Lite senare på hösten skulle vi köpa en ny säng och hamnade bland annat på Svenssons i Lammhult. Med den budget vi avsatt för sänginköp skulle vi inte komma långt där insåg vi och kände oss ganska snabbt redo att leta vidare. Men... Vad är det där? Vår tvålpump? Minsann, tvålpumpen av märket Vipp stod där tillsammans med tillhörande toaborste och pedalhink. Priset? 795 kronor. Vem betalar 795 spänn för en tvålpump?! Shit! Jag har en tvålpump för 795 kronor!

Vad som hände när vi kom hem? Gissa. Jag skuttade med adrenalinet pumpande upp på vinden och rotade fram kartongen med tvålpumpen så snabbt jag bara kunde och sedan dess har den en central plats i vårt badrum. Det är utan tvekan det mest exklusiva man hittar i vårt badrum. Tyvärr har den börjat rosta lite och det känns surt. Summan av just den kardemumman är att dyra saker inte behöver innebära überkvalitet. 

Varje månad ger jag 100 kronor till UNICEF. Jag är sådan "Världsförälder", vilket innebär att jag inte ger pengar till ett speciellt barn (som när man är fadder) utan pengarna går dit de behövs. 100 kronor är kanske en droppe i havet men det är ändå bättre än ingenting. Jag känner mig så lyckligt lottad som får bo i Sverige och ha det så bra som jag har det, att det känns som en skyldighet från min sida att hjälpa de som har det svårt. När det är barn det handlar om känns det ännu viktigare. Många jag har pratat med som inte ger pengar till organisationer ger samma anledning till detta: Man har inte råd och/eller man vet aldrig var pengarna hamnar (att det är en så liten del som faktiskt kommer fram till barnen). Och så kan det kanske vara. Men betänk då, att om alla ger 100 kronor i månaden så blir förvisso intäkterna till administrationen ganska stora men samtidigt får barnen mer pengar. För handen på hjärtat, hur mycket är egentligen 100 kronor?

• 1,5 pizza (eller max 2)
• 2,5 paket cigaretter
• 7 cider (på Systemet alltså)
• 2 flaskor billigt vin
• 2 hyrfilmer
• 1 biobiljett
• 1,5 kg smågodis
• 5 påsar chips
• Knappt en enkelbiljett med gotlandsfärjan (om man har rabatt och bokar en ti)
• Knappt 10 liter bensin
• 0.25 besök hos frisören (damklippning)
• 4 trisslotter (som för det mesta ändå inte ger någon vinst)
• 10 tialotter (som ger ännu sämre utdelning)
• Knappt två menyer på McDonalds (ännu mindre om man tar Max)

Att jag väljer att ta upp detta här på min blogg, som egentligen inte alls handlar om välgörenhet, är för att det här med konsumtion ibland gör mig galen. Köp, köp, köp. Jag älskar att shoppa! Så är det bara. Jag älskar att köpa fina saker till mitt hem. Jag lägger ganska mycket pengar på inredningsprylar. Samtidigt som jag vet att många barn inte ens har något hem kommer jag ändå hem från en sväng på stan med en ny lampa, prydnadskudde, en fin burk osv. Nu menar jag inte att alla borde flytta ut i hyddor, men vad jag vill ha sagt är att jag saknar ödmjukhet hos många inför det faktum att vi i Sverige har det så jävla (ursäkta språket...) bra. Visst, många barn i Sverige far otroligt illa och de ska givetvis få det stöd de behöver (tack gode gud för BRIS, Majblomman osv.), men vi får ändå inte glömma att vi har ett skyddsnät här som många andra länder saknar. Ofta beklagar vi oss över alla orättvisor men då ska man ändå komma ihåg att vi på många områden ligger väldigt långt före många länder i världen. I senaste numret av det nyhetsblad jag får från UNICEF varje månad stod det bland annat att barnen i Togo nu ska få gratis skola, att 4000 av 5000 barn som kom ifrån sina föräldrar under jordbävningen i Kina nu återförenats med dem, att drygt 230 barnsoldater i Burundi har befriats... I Sverige beklagar vi oss över att bensinen är dyr, att skolmaten är dålig, att Destination Gotlands bokningssystem är värdelöst, att TV-licensen är idiotisk (vilket jag förvisso är beredd att skriva under på), att vintern är mörk, att hösten är grå, att sommaren är regning... Jag läste i en bok som heter "Det var inte mitt fel - Om konsten att ta ansvar" om en kvinna som hävdade att hon blivit kränkt för att några barn hade hoppat på en studsmatta nedanför hennes balkong. Hallå?! Kränkta blir de barn som faller offer för trafficking, som misshandlas, tvingas se på när deras mammor och systrar våldtas. Hm.. Nu håller jag på att bli alltför upprörd känner jag... Låt oss gå vidare.

Vad räcker då pengarna man skänker till t.ex. UNICEF till?

• 20 kronor räcker till 10 doser mässlingsvaccin
• 312 kronor räcker till en bebisvåg (tänk alla nyblivna föräldrar, far/morföräldrar osv. om ni inte fick veta hur mycket ert barn vägde p.g.a. att sjukhuset inte hade en våg)
• 585 kronor räcker till 150 påsar nötkräm för undernärda barn (i Sverige har vi ett ökat problem med barn som äter för mycket skitmat)
• 900 kronor räcker till att låta tre flickor gå i skolan i ett år (i Sverige gnäller många barn över att de måste gå i skolan)

(Källa: UNICEF's nyhetsbrev, februari -09 - dock inte kommentarerna i parantes som är helt mina egna)

Det känns fantastiskt bra att veta att jag kan vara en del av detta. Om du som läser det här också skulle vilja uppleva känslan av av att hjälpa ett barn som behöver det, gå in på UNICEF's hemsida och läs mer.

Tack för mig!

För några år sedan gick min farmor bort. Vi stod aldrig varandra så nära så när det var dags att gå igenom hennes saker och se om det var något särskilt vi barn och barnbarn ville ha fanns det egentligen inget av affektionsvärde som jag direkt kände att "det där måste jag ha". Men eftersom jag precis hade flyttat hemifrån och höll på att bygga upp ett eget hem hade jag givetvis behov av en del saker. När alla hade tagit vad de ville ha stod det kvar några prylar som ingen kände sig direkt lockad av, bland annat en vit vas med någon blå dekoration på. Den var hemskt ful och jag vet egentligen inte hur det kom sig att jag helt plötsligt stod som ägare till denna pjäs. Den hamnade tillsammans med en handväska i krokodilskinn (äkta - jätteäckligt, jag vet) och en lilablommig soppterrin i en flyttkartong hemma hos mamma och pappa.

Något år senare gick jag och botaniserade bland allt möjligt krimskrams på en loppis och döm om min förvåning när jag såg "min" vas på en av hyllorna för lite mer exklusiva saker. Jag kunde inte låta bli att titta på prislappen och höll på att kvävas av förvåning när jag kunde konstatera att gräsligheten kostade nästan 400 kronor och dessutom bara var hälften så stor som min.

Det första jag gjorde när jag kom hem till mamma och pappa nästa gång var att rota fram den där grunkan. Så nu står den på min badrumshylla i Lummelunda och ståtar med sitt hemska utseende men utsökta värde.

Feber, hostar som en trögstartad gammal bil, fryser, öm i hela kroppen, orkar inte hålla ögonen öppna... Och om en timme är det dags för  föräldramöte. Jippi! Nåväl (har insett att detta är ett vanligt förekommande ord i mina inlägg, men jag gillar sådana ord...), det innebär ju inte att man ska ligga på latsidan för det. Måste hitta på något. Så nu har jag flyttat om några lampor, dragit en skarvsladd, ställt fram en piedestal (ja jag vet att piedestaler inte är trendigt à la senaste snittet men den här är helt ok, 40 kronor på Östregårdsloppisen = FYND!) och ställde en gigantisk växt på den samt börjat drömma om allt jag skulle kunna göra i det där skrutthuset i Visby som jag hittat. Gissa om jag är full av idéer...

Sen fick jag ett hostanfall, febertårarna började rinna, och jag snorade till lite ynkligt... "Men gå å lägg di väl!" var kommentaren min sambo gav mig. Det är tacken det... Men jag tänker fortsätta fantisera om huset för det kan man, även om man inte är helt kry.

Måste förresten kolla med lillasyster hur det gick på visningen idag av huset de blivit förtjusta i. Hon har lovat att jag ska få inreda och det ser jag fram emot.