,

Om man har läst de  inläggen här nedanför som handlar om dyra prylar kan man kanske få för sig att jag sätter likhetstecken mellan dyrt och snyggt och att jag skulle vara någon slags snobb som bara accepterar saker som är dyra, resten stuvar jag undan och glömmer bort. Men riktigt så illa är det inte. Visst önskar jag att jag vann en tävling där jag fick en timme på mig att plocka på mig så mycket jag bara hann hos Svenssons eller GAD (finns det sådana tävlingar, tro?) för de har ju så himla mycket fint, men samtidigt är det det enkla som gör ett hem personligt. Det enda som sätter gränser är fantasin och uppfinningsrikedomen, och jag tror att jag har ganska mycket av båda. Ta bara de där nattuksborden som jag skrev om för ett tag sedan. Det är klart att jag hade haft råd att köpa dem, men det hade känts så otroligt onödigt när jag kunde göra dem själv. Och det var ju inte alls svårt att spika ihop fyra brädbitar och stryka på lite färg. Okej, nu var det ju Erik som i slutändan fick göra det, men jag hade absolut fixat att göra det själv.

Handen på hjärtat, hur kul är det att köpa en svindyr sak som inte syns att den var dyr? Men det är klart man kan ju alltid göra som den där familjen i Nacka som en väninna till mig berättade om:

För några år sedan (typ 10) var hennes storasyster barnflicka i en familj i Nacka. Hennes uppgift var, förutom att passa barnen, att städa. En sak hon tyckte var märklig var att hon varje gång hon dammsög den stora mattan i vardagsrummet fick peta in prislappen som av någon konstig anledning alltid stack fram. Hon petade omsorgsfullt in den under mattan, och nästa gång hon kom in i vardagsrummet var den framme igen. Sådär höll det på tills hon kom på att mamman i familjen medvetet pillade fram lappen så alla som kom hem till dem skulle se att de hade en matta för 20000 kronor. Sjukt va! Till saken hör att mattan, enligt min väninnas syster, inte var alls vidare speciell.