Höstläsning
Just nu har jag två böcker på gång. Den ena heter "Allt är upplyst" av Jonathan Safran Foer och ska läsas till nästa bokträff. Jag har dock så vansinnigt svårt att komma in i den. Tydligen ska den vara otroligt bra, men det har jag inte märkt av ännu... Eftersom den ska vara utläst till nästa lördag då det är dags för träff nummer tre (hos Camilla) kan jag ju inte bara strunta i att läsa den heller... Suck... Får ta tag i den nästa vecka.
Vad som däremot är riktigt bra är Dan Browns nya "Den förlorade symbolen". Förhandsbeställde den på Adlibris så snart jag fick att höra att den var på väg, och när den sedan damp ner i brevlådan (eller, jag fick hämta den på ICA Kvantum, men vaddå...) kunde jag inte göra annat än slänga mig över den. Har läst 80 sidor och ska ägna resten av eftermiddagen åt att läsa vidare. Återkommer med recension.
Vad som däremot är riktigt bra är Dan Browns nya "Den förlorade symbolen". Förhandsbeställde den på Adlibris så snart jag fick att höra att den var på väg, och när den sedan damp ner i brevlådan (eller, jag fick hämta den på ICA Kvantum, men vaddå...) kunde jag inte göra annat än slänga mig över den. Har läst 80 sidor och ska ägna resten av eftermiddagen åt att läsa vidare. Återkommer med recension.
Höstlov
Många som inte är lärare tycker att vi har det så himla bra med alla lov. Och jag är beredd att hålla med... Jag tänker på alla som har sina fyra-fem veckor på sommaren och sedan sliter hela året fram till det blir sommar igen, kanske med något avbrott på någon enstaka utplockad semesterdag hit och dit. För mig är höstlovet alltid lika välkommet när det dyker upp i v. 44. Man har jobbat 11 veckor, har haft en tuff topp precis innan och har ca sju veckor kvar till jul. Att få ett break och kunna vila upp sig är verkligen guld värt och det är det jag försöker tänka på när man kommer in i de där tuffa perioderna med prov som ska rättas, betyg ska sättas, utvecklingssamtal, åtgärdsprogram som ska skrivas osv.
Idag är det torsdag och jag har varit ledig sex dagar. De första dagarna jobbade jag faktiskt en del, för hur det än är finns det alltid saker att göra. Och gör man det inte nu är det ju inte precis så att någon annan gör det åt en... Men igår och idag har kag varit helt ledig. Njuter!
Igår tog Erik, jag och hunden en promenad ner till stranden. Skulle gå vår vanliga runda men det var så otroligt mycket vatten överallt så det fick bli att trassla sig fram bland ris, taggbuskar, våta löv och hala grenar. Sånt hatar jag. Jag vill gå på vägar! Nu befinner jag mig dessutom i ett speciellt "tillstånd" så viss form av exersis straffar sig med vansinnig värk = foglossning (ok, det var första gången jag nämner något om detta i bloggen...). Fick lida för det resten av dagen. Men, men, jag klagar inte. Tvärtom! Ge mig en massa foglossning bara skrutten där inne mår bra. Låt mig gärna gå upp 20 kilo också, vakna hundra gånger per natt och vara kissnödig, inte kunna ha annat på fötterna än gummistövlar... Bara den får må bra och komma ut som en liten frisk person.
Hur som helst, dagen fortsatte med en date på stan med Angelica. Åh, vad jag är glad att jag har henne. Hon är en sån person som man liksom inte behöver ha kontakt med en gång i veckan eller ens varje månad. Vi ses när vi båda är på Gotland och då känns det som att vi sågs för bara några dagar sedan. Vi lunchade på crêperiet (Monsieur hette pannkakan jag åt - skinka, ost, tomat och dijonsenap- MUMS!) och gick sedan en sväng på stan. Köpte mitt favoritte på Kränku (Världsarvste) som jag nu sitter och smuttar på. Vi fortsatte till gallerian med G.A.D, Bertholdsson & Holm och Visby chokladaffär. Jag hittade en superfin korg på G.A.D som jag sett på nätet men inte hittat i någon butik tidigare, så den ska jag nog slå till på innan jag åker hem. Vi tog sedan en fika på Siesta innan vi skiljdes åt. Nästa gång vi ses blir på jullovet och jag längtar redan.
På kvällen åkte vi hem till Aron och Christina och käkade tacos tillsammans med barnen, Monica, Stig, Åsa och Yngve (Arons pappa). De håller på att bygga tills sitt hus så det var jättekul att se hur långt de har kommit. Det kommer bli så fint när de är klara.
Idag har vi haft en hemmadag. Gick en promenad runt Kanalen i morse och kunde konstatera att Lummelunda verkligen kommer att växa till invånarantal de närmsta åren. Det är hur många tomter som helst här ute som håller på att göras i ordning för att säljas och byggas på. Sedan blev det en lång frukost innan vi tog tag i att röja nere i garaget. Innan vi åkte efter sommaren ställde vi bara in trädgårdsmöblerna hur som helst, så det knappt gick att komma in, men det är åtgärdat nu. Mycket fint blev det. Därefter gick vi in till Kattis och lånade ketchup. Hade glömt att köpa och tanken på makaroner och grillad korv (vi hade inget att steka i, så det var bara att rota fram grill och kol) utan ketchup var inte speciellt lockande. Tur att man har snälla grannar!
Nu sitter jag här och sörplar te (tänker fullständigt ignorera tre koppar kaffe/koffein om dagenrekommendationen, och bälga i mig bäst jag vill!) och väntar på att det ska bli dags att åka in mot stan. Fick plötsligt ett vansinnigt sug efter att titta in till Farbror Fynd på väg ut till Vall.
I morgon ska jag ta tag i lite fotograferande och lägga in lite fina bilder här. Det var ju ett tag sedan om man säger så.
En bild kan ni i alla fall få redan nu:
Idag är det torsdag och jag har varit ledig sex dagar. De första dagarna jobbade jag faktiskt en del, för hur det än är finns det alltid saker att göra. Och gör man det inte nu är det ju inte precis så att någon annan gör det åt en... Men igår och idag har kag varit helt ledig. Njuter!
Igår tog Erik, jag och hunden en promenad ner till stranden. Skulle gå vår vanliga runda men det var så otroligt mycket vatten överallt så det fick bli att trassla sig fram bland ris, taggbuskar, våta löv och hala grenar. Sånt hatar jag. Jag vill gå på vägar! Nu befinner jag mig dessutom i ett speciellt "tillstånd" så viss form av exersis straffar sig med vansinnig värk = foglossning (ok, det var första gången jag nämner något om detta i bloggen...). Fick lida för det resten av dagen. Men, men, jag klagar inte. Tvärtom! Ge mig en massa foglossning bara skrutten där inne mår bra. Låt mig gärna gå upp 20 kilo också, vakna hundra gånger per natt och vara kissnödig, inte kunna ha annat på fötterna än gummistövlar... Bara den får må bra och komma ut som en liten frisk person.
Hur som helst, dagen fortsatte med en date på stan med Angelica. Åh, vad jag är glad att jag har henne. Hon är en sån person som man liksom inte behöver ha kontakt med en gång i veckan eller ens varje månad. Vi ses när vi båda är på Gotland och då känns det som att vi sågs för bara några dagar sedan. Vi lunchade på crêperiet (Monsieur hette pannkakan jag åt - skinka, ost, tomat och dijonsenap- MUMS!) och gick sedan en sväng på stan. Köpte mitt favoritte på Kränku (Världsarvste) som jag nu sitter och smuttar på. Vi fortsatte till gallerian med G.A.D, Bertholdsson & Holm och Visby chokladaffär. Jag hittade en superfin korg på G.A.D som jag sett på nätet men inte hittat i någon butik tidigare, så den ska jag nog slå till på innan jag åker hem. Vi tog sedan en fika på Siesta innan vi skiljdes åt. Nästa gång vi ses blir på jullovet och jag längtar redan.
På kvällen åkte vi hem till Aron och Christina och käkade tacos tillsammans med barnen, Monica, Stig, Åsa och Yngve (Arons pappa). De håller på att bygga tills sitt hus så det var jättekul att se hur långt de har kommit. Det kommer bli så fint när de är klara.
Idag har vi haft en hemmadag. Gick en promenad runt Kanalen i morse och kunde konstatera att Lummelunda verkligen kommer att växa till invånarantal de närmsta åren. Det är hur många tomter som helst här ute som håller på att göras i ordning för att säljas och byggas på. Sedan blev det en lång frukost innan vi tog tag i att röja nere i garaget. Innan vi åkte efter sommaren ställde vi bara in trädgårdsmöblerna hur som helst, så det knappt gick att komma in, men det är åtgärdat nu. Mycket fint blev det. Därefter gick vi in till Kattis och lånade ketchup. Hade glömt att köpa och tanken på makaroner och grillad korv (vi hade inget att steka i, så det var bara att rota fram grill och kol) utan ketchup var inte speciellt lockande. Tur att man har snälla grannar!
Nu sitter jag här och sörplar te (tänker fullständigt ignorera tre koppar kaffe/koffein om dagenrekommendationen, och bälga i mig bäst jag vill!) och väntar på att det ska bli dags att åka in mot stan. Fick plötsligt ett vansinnigt sug efter att titta in till Farbror Fynd på väg ut till Vall.
I morgon ska jag ta tag i lite fotograferande och lägga in lite fina bilder här. Det var ju ett tag sedan om man säger så.
En bild kan ni i alla fall få redan nu:
18+5
Boktips: En flicka som kallas Alice
Jag fick låna denna hemska/spännande/sorgliga bok av en kollega och kan bara säga en sak: Läs den!
Boken handlar om en flicka som plötsligt dyker upp i en mindre amerikansk stad. Med sig har hon en vargunge som hon håller hårt i famnen. Ingen vet vem hon är, varifrån hon kommer eller vad som har hänt henne. Det enda man kan vara säker på är att hon har varit utsatt för något traumatiskt. Hon kan inte tala utan kommunicerar med djurläten. Flickan blir placerad hemma hos en barnterapeut som sakta med säkert hjälper henne förstå allt det nya omkring henne.
En dag dyker det plötsligt upp en man som säger sig vara flickans pappa. Han har de senaste åren suttit i fängelse, dömd för att ha mördat sin familj, men vill nu ha tillbaka dottern. Och lagen säger att de biologiska föräldrarna alltid har rätt till sina barn...
Boken är otroligt gripande och när jag läste de sista två kapitlen rann tårarna. Det är inte ofta jag blir så berörd av en bok.
Som sagt, har du inte redan läst den och inte ryggar tillbaka för böcker som berör djupt; läs den.
Boken handlar om en flicka som plötsligt dyker upp i en mindre amerikansk stad. Med sig har hon en vargunge som hon håller hårt i famnen. Ingen vet vem hon är, varifrån hon kommer eller vad som har hänt henne. Det enda man kan vara säker på är att hon har varit utsatt för något traumatiskt. Hon kan inte tala utan kommunicerar med djurläten. Flickan blir placerad hemma hos en barnterapeut som sakta med säkert hjälper henne förstå allt det nya omkring henne.
En dag dyker det plötsligt upp en man som säger sig vara flickans pappa. Han har de senaste åren suttit i fängelse, dömd för att ha mördat sin familj, men vill nu ha tillbaka dottern. Och lagen säger att de biologiska föräldrarna alltid har rätt till sina barn...
Boken är otroligt gripande och när jag läste de sista två kapitlen rann tårarna. Det är inte ofta jag blir så berörd av en bok.
Som sagt, har du inte redan läst den och inte ryggar tillbaka för böcker som berör djupt; läs den.
Seansen
Jag skrev ju för ett tag sedan att jag skulle på seans i helgen och nu är det gjort. Jag har aldrig varit skeptisk till de som påstår sig kunna kontakta "andra sidan" men heller inte känt mig speciellt lockad av det. När Pernilla på jobbet berättade om en seans hon varit på blev jag dock rätt nyfiken, och hängde självklart på nu när tillfälle gavs. Jag ångrar inget kan jag säga...
När vi kom fick vi börja med att lägga fram varsitt föremål. Det kunde vara ett smycke, ett lypsyl eller vad som helst. Huvudsaken var att det inte används av andra än en själv för då kunde den personens energier komma ivägen och störa. Under tiden vi lade fram våra saker gick mediumet iväg så hon inte såg vem som lade fram vad. Eftersom jag inte har ring på fingret och sällan bär smycken annat än örhängen fick det bli något annat: ett lipgloss från MakeUp Store. Kände mig aningens ytlig med tanke på alla vigselringar som de andra lade fram... Sedan kom mediumet tillbaka och vi satte oss i en ring. Hon tog därefter upp ett föremål i taget och beskrev personen som ägde det. Om mig sa hon att jag bor eller har bott vid havet (Gotland ligger ju vid havet, så det stämde), att jag är estetiskt lagd och gillar att inreda mitt hem i naturmaterial (är rätt musikalisk och har lägenheten full av stenar och pinnar), har ont i höger fot (och har så haft sedan i somras då jag fastnade med ena nageln på insidan av skon så det slets rakt upp - gör jävligt ont ibland) och är mån om mitt privatliv (huvudet på spiken). Jag riktigt såg hur de andra log när hon beskrev mig, för de känner mig väl och vet att det stämde. Själv kände jag ett obeskrivligt lugn och även om jag hade velat tror jag inte att jag skulle kunna hitta en logisk förklaring till att hon visste så mycket. Jag menar, jag har ju aldrig träffat människan tidigare.
Efter att alla hade fått höra vilka de är var det dags för det mest spännande; kontakta andevärlden. Är man skeptisk kan man sluta läsa nu eller så fortsätter man. Mediumet började med att berätta att det var ganska många andar som var intresserade av att få kontakt med oss och började sedan beskriva en äldre kvinna. Hon hade grått lockigt hår som tidigare i livet varit mörkt och rakare. Det lockiga gjorde hon antingen med locktång eller permanent. Hon var ca 165 cm lång och 65-70 år (ålder är tydligen svårt att bedöma) och hon gick bort för ca fem år sedan. Sedan beskrev hon att kvinnan hade en hätta över papiljotterna och att hon tyckte om att gå både i kjol och byxor och att hon hade på sig en brun kofta. Kvinnan nämnde namnet Birgitta eller Birgit. Sedan beskrev hon kvinnans kök. Det var först en diskbänk, sedan en spis och därefter ett fönster. Köksluckorna var gröna... SHIT!!! MORMOR! Det var min mormor! Mormor Ruth som dog i september 2003. Jag blev helt skakig. Eftersom jag kände igen henne fortsatte mediumet beskriva och det blev bara mer och mer detaljerat. I köket var det orangea färger (tapeterna och golvet var gula), framför fönstret stod ett bord med två stolar och vid ena platsen var en tidning uppslagen. Köket var det centrala i hemmet, där man möttes och umgicks. Allt stämde verkligen. Det kan inte ha varit någon annan. Vem den där Birgitta/Birgit var vissta jag inte, men när jag frågade mamma berättade hon att mormors väninna hette Birgitta. Det där med kjol och byxor stämde verkligen, för mormor brukade ha båda samtidigt när hon frös. Den bruna koftan hade hon ofta på sig och hättan över papiljotterna vet jag precis hur den såg ut. Den var tunn med en liten knut framme i pannan. När vi nu kunde konstatera att det var mormor som ville ha kontakt med mig fick jag ett meddelande. Tänkte dock behålla det för mig själv. När jag kommer till Gotland nästa gång måste jag dock åka ut till kyrkogården i Hangvar och prata mer med henne. Enligt mediumet vet mormor att jag är där ibland. Hon trivdes med livet och trivs även där hon är nu.
Som sagt, man får tro vad man vill men jag vet i alla fall vad jag tror...
När vi kom fick vi börja med att lägga fram varsitt föremål. Det kunde vara ett smycke, ett lypsyl eller vad som helst. Huvudsaken var att det inte används av andra än en själv för då kunde den personens energier komma ivägen och störa. Under tiden vi lade fram våra saker gick mediumet iväg så hon inte såg vem som lade fram vad. Eftersom jag inte har ring på fingret och sällan bär smycken annat än örhängen fick det bli något annat: ett lipgloss från MakeUp Store. Kände mig aningens ytlig med tanke på alla vigselringar som de andra lade fram... Sedan kom mediumet tillbaka och vi satte oss i en ring. Hon tog därefter upp ett föremål i taget och beskrev personen som ägde det. Om mig sa hon att jag bor eller har bott vid havet (Gotland ligger ju vid havet, så det stämde), att jag är estetiskt lagd och gillar att inreda mitt hem i naturmaterial (är rätt musikalisk och har lägenheten full av stenar och pinnar), har ont i höger fot (och har så haft sedan i somras då jag fastnade med ena nageln på insidan av skon så det slets rakt upp - gör jävligt ont ibland) och är mån om mitt privatliv (huvudet på spiken). Jag riktigt såg hur de andra log när hon beskrev mig, för de känner mig väl och vet att det stämde. Själv kände jag ett obeskrivligt lugn och även om jag hade velat tror jag inte att jag skulle kunna hitta en logisk förklaring till att hon visste så mycket. Jag menar, jag har ju aldrig träffat människan tidigare.
Efter att alla hade fått höra vilka de är var det dags för det mest spännande; kontakta andevärlden. Är man skeptisk kan man sluta läsa nu eller så fortsätter man. Mediumet började med att berätta att det var ganska många andar som var intresserade av att få kontakt med oss och började sedan beskriva en äldre kvinna. Hon hade grått lockigt hår som tidigare i livet varit mörkt och rakare. Det lockiga gjorde hon antingen med locktång eller permanent. Hon var ca 165 cm lång och 65-70 år (ålder är tydligen svårt att bedöma) och hon gick bort för ca fem år sedan. Sedan beskrev hon att kvinnan hade en hätta över papiljotterna och att hon tyckte om att gå både i kjol och byxor och att hon hade på sig en brun kofta. Kvinnan nämnde namnet Birgitta eller Birgit. Sedan beskrev hon kvinnans kök. Det var först en diskbänk, sedan en spis och därefter ett fönster. Köksluckorna var gröna... SHIT!!! MORMOR! Det var min mormor! Mormor Ruth som dog i september 2003. Jag blev helt skakig. Eftersom jag kände igen henne fortsatte mediumet beskriva och det blev bara mer och mer detaljerat. I köket var det orangea färger (tapeterna och golvet var gula), framför fönstret stod ett bord med två stolar och vid ena platsen var en tidning uppslagen. Köket var det centrala i hemmet, där man möttes och umgicks. Allt stämde verkligen. Det kan inte ha varit någon annan. Vem den där Birgitta/Birgit var vissta jag inte, men när jag frågade mamma berättade hon att mormors väninna hette Birgitta. Det där med kjol och byxor stämde verkligen, för mormor brukade ha båda samtidigt när hon frös. Den bruna koftan hade hon ofta på sig och hättan över papiljotterna vet jag precis hur den såg ut. Den var tunn med en liten knut framme i pannan. När vi nu kunde konstatera att det var mormor som ville ha kontakt med mig fick jag ett meddelande. Tänkte dock behålla det för mig själv. När jag kommer till Gotland nästa gång måste jag dock åka ut till kyrkogården i Hangvar och prata mer med henne. Enligt mediumet vet mormor att jag är där ibland. Hon trivdes med livet och trivs även där hon är nu.
Som sagt, man får tro vad man vill men jag vet i alla fall vad jag tror...
Mest blaj...
Det går inget vidare för mig, bloggandet... Äh, lika bra att inse att jag kanske borde lägga ner det. Samtidigt kan jag inte låta bli att fundera lite då och då över vad jag eventuellt kanske möjligtvis skulle kunna skriva. Men så kommer jag på mig själv med att säga "äh, vad fan" (högt) och logga ut... Det var länge sedan jag fotade också... Säkert en månad. Kommer liksom inte på vad jag ska föreviga...
Just nu räknar jag ner dagarna till:
1. Helgen (en dag kvar). Ska nog åka till Svenssons i Lammhult och införskaffa en fåtölj.
2. Mamma kommer (sju dagar kvar)
3. Seansen - hoppas jag får kontakt med min mormor, det hade varit jättekul (10 dagar kvar)
4. Ladies night i Tipshallen (åtta dagar kvar)
5. Höstlovet (15 dagar kvar)
6. Jag åker till Gotland (18 dagar kvar)
Mycket trevligt att se fram emot alltså.
Gotland saknar jag mycket, liksom mamma och pappa. Är en mammagris, har jag insett... Ibland kan jag nästan börja grina efter mamma - min mamma. Ska bli så kul att träffa dem igen. Det var ju liksom två månader sedan, drygt. Alldeles för lång tid.
Nej, nu börjar den där "äh, vad fan"-känslan komma krypande så nu publicerar vi detta... Tjing!
