,

Ja, jag lärde mig nog en läxa när jag insåg att kroppen tog stryk av mina kanske alltför ambitiösa ansträngningar att fixa och dona i helgen. Man bär trots allt på 12 extra kilon och visst gör det sitt till. Men nu var det nog inte bara de där trådbackarna som ställde till det, utan antagligen något annat också. Vad vet jag ej, men får förhoppningsvis svar på det i morgon. Fick nämligen ringa MVC i morse eftersom ryggvärken var helt vansinnig och fick en tid hos Karin i morgon förmiddag. Det sitter liksom i vänster ländrygg och strålar ut på sidan och ibland även fram i magen. Natten till idag sov jag i alla fall lite bättre - tack och lov! Ikväll blir det ingen föräldragrupp för jag kommer inte kunna sitta så länge. Nu får jag sitta en liten stund, sedan ställa mig, gå lite, ligga och sedan börja om igen... Tog ett par Alvedon förut och det hjälpte.  

v 35

I morse när jag kom till jobbet mötte jag Emma i korridoren som så omtänksamt gjorde pingvinen och på så sätt påminde mig om att jag inte längre är så smärt och smidig som jag vanligtvis är. Eller, inte så att jag någonsin befunnit mig i kategorin ”kinesisk gymnast” men jag har i alla fall varit mycket mer rörlig än vad jag är just nu (och kommer att vara ytterligare några veckor).

De största besvären just nu är:

• Hitta en bekväm sovställning (en kudde mellan benen, men då tippar man ju liksom över...)

• Ta på sig skorna (i alla fall knyta dem)

• Kravla sig ur bilen (får slänga ut benen först och sedan liksom glida ut)

• Ta sig ur badkaret (får klänga mig fast i badkarskanten, sedan sitta på huk och därefter resa mig och kravla ur)

• Raka benen (tja, vad ska man säga...)

I övrigt känns det mesta som förut. Jag har gått upp 11 kg men det verkar som att det mesta är magen. Kan i alla fall ha alla kläder som jag köpte i början av graviditeten och det känns ju bra. Ska jag tippa skulle jag tro att det landar på +15 kg. Såvida jag inte drar på mig en massa vatten, men det ska förhoppningsvis försvinna rätt snabbt. Det har jag i alla fall läst... Vaggar väl fram ibland, men för det mesta kan jag traska på som vanligt utan att bli alltför anfådd.

Fick frågan på föräldragruppen förra veckan hur man tycker att man har förändrats de här åtta månaderna och det är klart att man har förändrats (”det är ju bara att se sig i spegeln”, som Karin sa) men så mycket tycker jag ändå inte det är. Okej, jag bär omkring på ett bowlingklot (som dessutom sparkar och bökar omkring), är konstant kissnödig och är extremt hungrig på morgonen. I övrigt är det som vanligt. Idag var det dessutom en elev som sa att jag var så "himla fin" och det värmde verkligen. Ibland känner man ju sig bara stor och klumpig, men så får man en sån kommentar och då kan man stolt sträcka på sig och klappa sig på magen. Tack gulliga Elin (eleven alltså).  

Igår kväll bar vi in sängen i vårt sovrum. Så nu står den där och väntar på att någon ska komma och sova i den. Nu kanske någon förstå-sig-påare är snabb att påpeka att det inte finns några spjälor runt sängen, och det vet jag väl. Men det finns spjälor, kan jag lugna den orolige med. Men dem sätter man inte i förrän bebisen börjar sätta sig upp och riskerar att trilla ur. Det blir tredje generationen som sover i den (farfar snickrade den till pappa när han föddes 1943) och alla har klarat sig från att ramla ur och bryta nacken...

Det känns väldigt overkligt bara att den står där inne nu. Måste då och då gå in i sovrummet bara för att kolla så den verkligen står där, och sedan nypa mig själv lite i armen för att vara helt säker. Och ja, den står faktiskt där, och om sådär sju veckor finns det även något däri...

Åtta veckor kvar... Behöver väl inte nämna att jag inte tänker på speciellt mycket annat??? Vaknar varje natt och ligger säkert en timme och grubblar på sånt jag måste fixa:

- Mjukisbyxor (helst sånna i plysch, för de är skönast). Ska kolla H&M i helgen.
- Morgonrock. En mjuk, inte i frotté för de är så hårda. 
- Köpa någon slags amnings-bh i "nät" på Apoteket som tydligen ska vara jättebra (enligt Emma).
- Kolla upp "snäckor", som man ska stoppa i bh:n när man ammar. De ska tydligen samla upp mjölk och när den reagerar med materialet i snäckan blir det som "balsam för såriga bröstvårtor" (som visst alla får...).
- Sätta mig in i försäkringsfrågor och sånt praktiskt.
- Köpa skötbordsunderlägg (heter det så? har iaf sett ett med Laban som jag gillar, och sånt uppblåsbart på IKEA)
- Sy draperier av det fina Tiny Zoo-tyget
- Tvätta igenom alla kläder och bäddgrejer eftersom det tydligen kan innehålla gifter som gör bebisen DÖDLIGT sjuk.*
- Skära till madrassen eftersom den är för stor för sängen

* Här måste jag lägga till en sak som jag INTE ska göra: Läsa boken "Gravid" av Anne Deans som bara gör att jag får vansinnig prestationsångest inför det här med att ta hand om spädbarn. "Såhär håller du ditt barn", "Såhär tvättar du ditt barn". "Såhär kammar du ditt barn". "Såhär klär du ditt barn". Shit! Jag kommer aldrig att klara det...

Nej, nu ska jag inte klanka ner på mig själv. Det är klart som tusan att jag fixar det. Hur svårt kan det vara? Det är ju inte precis så att jag är den första kvinna som ska föda barn...