,

... på min mage som då och då liksom rör på sig. Det böljar liksom till, ibland ovanför naveln, ibland nedanför, till höger, till vänster... Och så blir det plötsligt alldeles stilla, för att sedan sätta igång igen. Och där inne är det någon som lever rövare.

Jag såg en dokumentär igår som handlade om för tidigt födda barn. Det var oerhört sorgligt när läkarna tvingades fatta beslutet att ett nyfött barns liv inte gick att rädda, och sedan hur otroligt starka föräldrarna var. Jag vet inte om jag någonsin hade klarat av det, men det gör man nog. Man måste ju... Sedan fanns det en riktig solskenshistoria också om en tjej som föddes i v 29 och som ett år senare var som vilken liten pigg ettåring som helst. Det häftiga var att veta att vår lilla/e skrutt faktiskt är äldre än så, och om den nu skulle få för sig att den tröttnar på livet där inne, skulle den faktiskt med största sannolikhet klara sig. Häftigt och otroligt skönt att veta.  

Nu är det ca 9 veckor kvar tills det inte bara är Erik och längre. Ibland blir jag alldeles vimmelkantig av känslor som bara snurrar runt. Kommer jag att klara det här? Hur ska jag klara förlossningen? Hur blir det sedan? Och så grinar jag lite och fattar liksom inte att det är sant det som faktiskt snart ska hända. Går och tittar lite på bebisens säng, tar fram ultraljudsbilderna, lägger fram några av kläderna och inser då plötsligt att det här är på riktigt. Och då börjar jag grina för det...

Hur som helst, jag ska se till att de här veckorna som är kvar blir så bra som de bara kan, och därför har jag avlagt några löften till mig själv:

1. Slappna av mer än jag brukar "tillåta" mig att göra. Vill jag sitta och titta på TV en helg tänker jag göra det.
2. Inte ta tag i en massa onödiga saker som bara gör att jag stressar upp mig.
3. Lyssna på kroppens signaler. Säger den att jag ska sova en timme efter jobbet ska jag göra det.
4. Inte överarbeta på jobbet. Jag ska göra det jag måste och givetvis se till att göra ett bra jobb, men inget extra.
Vad gör det att det är lite dammigt, att sängen inte är bäddad eller att gårdagens disk får stå till dagen därpå? Nej, nu tänker jag bara njuta av det fakum att magen växer och att jag snart får träffa den som sprattlar omkring därinne.

Idag fick jag ett paket med saker jag beställt till bebisen, bland annat ett fantastiskt tyg och en ljuvlig yllefilt. Tyget ska jag sy ett draperi och kuddfodral av och filten ska jag linda in underverket i när vi sitter i soffan och gosar.

Filt i ekologisk ylle från Klippans Yllefabrik

Tiny Zoo, från Mairo

För någon månad sedan tog jag mina första trevande steg mot att införskaffa en barnvagn. Hade väl inte reflekterat så himla mycket över det innan och blev därför näst intill chockad när jag insåg vilken djungel det faktiskt är. Inte nog med att det finns sådär 30 olika modeller och märken. Sedan kan man välja olika typer av hjul, liftar, färger och hur mycket tillbehör som helst... Jag var helt virrig och kände bara att det fick ligga på is ett tag. Sedan läste jag någonstans att den kan ta upp till tre månader att få sin vagn levererad och med tanke på att jag gärna vill ha min vagn när bebisen kommer var det liksom bara att ta tag i det igen.

En av lovdagarna åkte Erik och jag in till Babyproffsen i Visby och började botanisera bland alla modeller. Som sagt, varför måste det finns så många??? Vi hade en del önskemål med oss, bland annat det där med svängbara framhjul. Tjejen i butiken rekommenderade oss dock att ta fasta hjul eftersom vi kommer att köra en del i terräng samt på Visbys kullerstenar, och då är tydligen de där svängbara hjulen inte så bra.

Valet föll till slut på en svart Brio med fyra fasta hjul (pumpfria) och hårdlift. Den blir nog bra. Ser fram emot att få hem den så jag kan börja övningsköra lite...

Men gud vad det känns bra att ha hittat ut ur den där barnvagnsdjungeln. Som en tung sten som lättat från mina axlar... Lite melodramatiskt sådär...

Ungefär såhär ser den ut, fast detta är förra årets modell.

Idag var vi på MVC. Vår barnmorska heter Karin och är BÄST. Inte för att jag har haft så många andra, men jag kan ju gissa. Hon är liksom så himla proffsig. Inte en massa duttande utan rakt på sak. "Jaha, och här har vi ätit lite julmat", sa hon när hon kände på min mage... Vissa hade säkert gått i taket över en sån kommentar och menat på att den personliga integriteten hade kränkts (fy tusan vad jag är trött på det där tjafset, men det är en annan diskussion) men vaddå det är ju sant. Jag har glufsat i mig godis och kakor i jul och det är klart att med tanke på hur lite jag motionerar nu, jämfört med tidigare, måste det ju sätta sig någonstans. En graviditet kräver inte mer än ca 200 extrakalorier där jag befinner mig just nu (har jag läst), och jag antar att man snabbt kommer upp i detta efter några knäck, ischokladbitar och smörkringlor...

Hon klämde och kände och allt var helt i sin ordning. Hjärtfrekvensen har gått ner från 153 till 146 och magen följer kurvan. Fick lite information om amning och pratade lite allmänt om BB och hur det funkar där. Lite pirrigt känns det allt, trots att det ännu är många dagar kvar...

Erik är lika förtjust i Karin som jag. Han gillar också det där raka. Dessutom är hon lugn på samma gång.

Det här med att vara gravid har helt klart sina fördelar - och nackdelar. Jag har hittills inte gnällt ett endaste litet gnäll över det som just nu håller på att hända i min kropp, men idag är det dags. Jag håller fortfarande fast vid att gravidkrämpor är ett angenämt problem. Man har ju själv satt sig i situationen och det är dessutom något som pågår under en begränsad tid av ens liv. Det är ungefär som att proppa i sig en massa julmat och sedan stånka och stöna över att man har gått upp i vikt. "Lätt för dig att säga", tycker kanske någon som har haft en för jävlig graviditet med allt från konstant illamående, halsbränna och foglossning till att ha gått upp 30 kg... Ja, det är klart att jag kanske har svårt att sätta mig in i hur det är att ha nio jäkligt tuffa månader, men jag håller ändå fast vid att det i det allra flesta fallen resulterar i någon helt fantastiskt. Då går det att stå ut. 

Men idag behöver jag, som sagt, så gnälla lite. Jag är just nu i slutet av v. 28, vilket känns helt fantastiskt. När jag ser tillbaka på de månader som har gått har tiden gått riktigt fort och jag försöker verkligen njuta av varenda dag med magen. Men ibland blir det lite jobbigt... Natten till idag t.ex. Jag vaknade flera gånger av att det lektes rövare där inne. Den matade på med sparkar och slag och det spelade liksom ingen roll hur jag vände på mig i sängen. Vad jag än gjorde fick jag en snyting... Det var inte så skönt. Så när Eriks klocka ringde kändes det otroligt skönt att kunna ligga kvar i sängen en stund. Det var det första. Det andra är att magen till och från har varit hård som en basketboll och så fort jag har böjt mig ner har det tagit emot. Det trycker och spänner... Obekvämt, skulle jag vilja säga. "Och än är det långt kvar", som någon vänlig uppmuntrande själ sa till mig härom dagen...=) Jaja, jag ska väl härda ut.  I morgon ska jag till MVC och bl.a. lyssna på hjärtat och efter det kommer allt antagligen kännas bättre igen.  

Dessutom står bebisens säng numera här och väntar på den. Det är en "släktsäng" som farfar byggde till pappa
(1943) och som min faster, kusiner, Julia och jag låg i. Det känns lite speciellt. Och så fick vi en massa fina bebisprylar i julklapp. Sånt gör liksom att man glömmer krämporna.

  

Idag går jag in i v. 24 vilket känns helt fantastiskt. Har gått upp ett kilo sedan förra veckan, vilket dock känns mindre fantastiskt... Härom kvällen kände jag mig som en begynnande val av något slag - inte kul. Men, men... Skit samma. Det är ju ett tecken på att den där inne (vem det nu är) växer och förhoppningsvis mår rätt bra. Ska till MVC på fredag och det ser jag fram emot.

Jag hör inte till typen som köper en massa veckotidningar. Tycker de innehåller mest skit faktiskt. Men gravidtidningar är kul att köpa. Jag frossar i gravidläsning, speciellt sånt som handlar om att göra det fint för bebben. I en tidning läste jag om begreppet "boa", dvs. att just göra detta, vilket jag har tagit fasta på och börjat med. Jag har skrivit en lista på sånt som jag "måste" skaffa innan den kommer. Har bl.a. designat ett skötbord som jag ska försöka få ihop under jullovet tänkte jag. Lika bra att börja i tid. Och så har jag gett mig ut på nätet och börjat botanisera bland alla underbara bebisgrejer som finns. Måste nog göra en bebisbudget, annars är risken stor att vi får leva på luft och kärlek en tid framöver... Har hittat en butik som har helt fantastiska bebissaker. Den heter russinnet.se och jag skulle utan problem kunna bränna en mindre förmögenhet där. De har så himla många fina saker, så jag vet inte riktigt i vilken ände jag ska börja. Frågade Erik om det är ok att lägga 450 kronor på ett påslakan. Han var tveksam, men vaddå, hur många gånger i livet får man sitt första barn? Jag får väl säga att jag köpte det på IKEA eller nåt... Som en släkting till Erik som var i Ullared och handlade kläder till sin högst märkesmedvetne man. Eftersom hon visste att han aldrig skulle ta på sig något som kommer därifrån la hon tröjorna i en kasse från Julia Hultgren och vips blev det ett helt annat ljud i skällan. Uppenbarligen funkade det.

På jullovet ska vi, förutom fixa det där skötbordet, tapetsera om på garaget, putsa upp sängen som den blivande prinsen/prinsessan ska sova i och bygga en hylla till vardagsrummet i Lummelunda. Vill bara ta tag i det NU.

Men men, som min kära mamma brukar säga: "Det är väntan som är det bästa". Hm... Vet inte riktigt vad jag tycker om det, men samtidigt har jag ju inget val liksom...

Idag var Camilla på jobbet och hälsade på med Lova, 3 månader, och jag bara älskar Åsas kommentar: "Det är ju inte utan att det kliar lite i äggstockarna". Det härligaste är (förutom att det är mysigt att träffa mammalediga kollegor) att jag vet att jag om bara några månader liksom har en egen. Något kli i äggstockarna känner jag givetvis inte av just nu, däremot är det svårt att inte lägga märke till de akrobatiska övningar som någon just nu har för sig innanför naveln ungefär... Hihi.

Idag har jag tagit det första steget mot införskaffandet av barnvagn. Ansträngde mig dock inte överdrivet mycket eftersom det ännu är låååång tid kvar, men man måste ju börja någonstans. Begav mig till Babyproffsen (den enda bebisbutik jag som amatör känner till här i stan) tillsammans med Erik. Shit, vad grejer! Skulle man köpa allt man tyckte om där inne hade man för tusan blivit ruinerad... Okej, sak samma, mot barnvagnarna. Varför måste allt vara så jäkla avancerat så fort man ska välja något? Kan det inte bara finnas sådär tre alternativ? Nej då, minst tjugo fanns det och alla var ju bra på sitt sätt. Vissa var estetiskt tilltalande medan andra var mer funktionella. Vi vet ju vad vi vill ha så egentligen ska det väl inte vara så svårt att hitta en sån eller?

Våra krav är följande:

Lätt (det är ju jag som kommer att lyfta den i och ur bilen för det mesta)
Tre hjul, alt. fyra där de två främre kan svänga
Justerbart handtag (36 cm längdskillnad mellan Erik och mig)
Lättkörd så Erik kan springa med den
Ska vara smidig både i stan och i skogen
Den ska hålla länge för jag har inga planer på att gå och köpa en ny om några månader
Inga pumphjul, för jag hatar punka

Vi får väl se vad det blir. Har ju, som sagt, tid på oss att hitta den perfekta vagnen.

Dessförinnan var jag på Erikshjälpen och hittade några små plagg som var nästan gratis. Att de ynka slantarna dessutom går till något bra är ju kanon. Erik och jag har bestämt att vi inte ska köpa speciellt mycket nytt i början. De växer ju fort de där små. Det där med bebiskläder/tillbehör är verkligen big business, och säkert kommer jag trilla dit både en och två och tre och hundra gånger... Men målet är i alla fall att börja småskaligt.

Har hittills samlat på mig några plagg:

Fem bodys
En sparkdräkt (heter det så?)
En pyjamas
En mössa
Tre par strumpor
En mjukisjacka
Ett par byxor
Ett par jättetuffa skor i bästa USA-stil, som dock får ligga och vänta till våren 2011 (kunde liksom inte låtar bli när jag hittade dem på Tradera)
Ett randigt PO.P-set med body, byxor och strumpor

Så den ska nog inte behöva frysa när den väl bestämmer sig för att det får vara nog med jacuzzilivet där inne...

50,4% avklarade. 139 dagar kvar till BF. Så himla härligt! Det känns fantastiskt att veta att man avverkat mer än vad som är kvar. Inte för att jag var medveten om det lilla fröet därinne förrän sådär en månad in i graviditeten, men ändå...

Det mesta av min vakna tid går åt till att tänka på den lilla/lille och hur allt kommer att bli. Hur kommer jag bli? Och Erik? Och vad är det för en filur som växer i mig? Hur kommer den se ut? Vilken personlighet kommer den få? Vem blir den lik? I helgen ska vi åka och kika på vagnar. Har ju ingen aning om hur de ska se ut eller vad man ska titta efter.

Hittills har jag köpt två plagg. Det lär bli fler... Ibland tar jag fram dem bara för att påminna mig om att detta faktiskt är sant. För det är det! Jag ska bli mamma!

 

 

Finns det något jag har svårt för är det fötter, i synnerhet gubbfötter. Ni vet sånna med spruckna hälar, svamp och gula hårda naglar. Äckligt! Nu på vintern går det väl an, men på sommaren med alla som envisas med att gå i sandaler är det värre. Fattar inte tjusningen med att jobba som pedikyrist (eller vad det heter när man jobbar med att fila bort förhårdnader dagarna i ända...). Själv försöker jag ta vara på mina fötter under hela året och jag tycker de är helt ok. En gång dök det upp en stor färgbild av en gubbfot i kopieringsapparaten på jobbet. Urk, vad äckligt! Någon som tyckte att han ville föreviga sin fotsvamp antagligen... Nej, nu slutar vi med äckelprat.

Hur som helst, som tur är är ju inte alla fötter lika äckliga. De här till exempel, som jag fick se för första gången i måndags. Helt plötsligt fick innebörden av fötter liksom en helt annan betydelse...