,

Nu är det ca 9 veckor kvar tills det inte bara är Erik och längre. Ibland blir jag alldeles vimmelkantig av känslor som bara snurrar runt. Kommer jag att klara det här? Hur ska jag klara förlossningen? Hur blir det sedan? Och så grinar jag lite och fattar liksom inte att det är sant det som faktiskt snart ska hända. Går och tittar lite på bebisens säng, tar fram ultraljudsbilderna, lägger fram några av kläderna och inser då plötsligt att det här är på riktigt. Och då börjar jag grina för det...

Hur som helst, jag ska se till att de här veckorna som är kvar blir så bra som de bara kan, och därför har jag avlagt några löften till mig själv:

1. Slappna av mer än jag brukar "tillåta" mig att göra. Vill jag sitta och titta på TV en helg tänker jag göra det.
2. Inte ta tag i en massa onödiga saker som bara gör att jag stressar upp mig.
3. Lyssna på kroppens signaler. Säger den att jag ska sova en timme efter jobbet ska jag göra det.
4. Inte överarbeta på jobbet. Jag ska göra det jag måste och givetvis se till att göra ett bra jobb, men inget extra.
Vad gör det att det är lite dammigt, att sängen inte är bäddad eller att gårdagens disk får stå till dagen därpå? Nej, nu tänker jag bara njuta av det fakum att magen växer och att jag snart får träffa den som sprattlar omkring därinne.