,

För några år sedan läste jag en artikel i någon tidning som handlade om renlighet. I den artikeln kom man fram till att singeltjejer är klart sämst när det gäller att hålla rent i sitt hem, jämfört med motsvarande killar. Tjejerna var med andra ord mycket snuskigare än killarna. Vad det beror på stod säkert i artikeln, jag minns inte, men det intressanta är att jag faktiskt är beredd att hålla med. Åtminstone om jag tittar mig omkring där jag befinner mig just nu... Nu handlar det inte om huruvida jag hade varit en kandidat för Rent hus (det där städprogrammet i TV4 som är så extremt äckligt och stressande att jag knappt orkar se det) - verkligen inte! - men jag kan ändå konstatera att jag har visat en ny mindre renlig sida av mig själv för mig själv de här dagarna då jag har bott ensam på garaget.

Jag är en pedant ut i fingerspetsarna och hatar när det är dammigt, smutsigt och rörigt. Hemma i Växjö kan jag gå en hel dag och bara plocka och fixa, så det ska se fint ut. Men nu, de senaste dagarna, har jag inte brytt mig ett dugg om något av detta och det har varit så himla skönt. Jag diskar kanske varannan dag, dammsög för första gången på en och en halv vecka igår (hade det varit i Växjö hade jag redan hunnit med minst tre varv med dammsugaren), har kläder utspridda överallt, köksbordet är belamrat med prylar (just nu ett gäng pennor, en betald räkning, solglasögon, en tidning, två nektariner, en plastpåse, tre prydnadsäpplen på ett fat, skattemärke till bilen, kameran, en bankdosa, en påse med extraknappar till nåt plagg som jag inte har en aning om vilket det är, hörlurar till mp3-spelaren, några enkronor) och mitt i allt sitter jag själv och luktar svett.

Erik och jag filosoferade om detta härom kvällen, då han "erkände" att det var väldigt stökigt i lägenheten och loooovade att städa innan jag kommer nästa vecka. Då var det ju inte mer än rätt att även jag erkände att garaget ser ut som en svinstia. Det vi kom fram till var att det inte alls är lika kul att hålla ordning när det bara är man själv som ser det. Man vill liksom ha det rent och fint för att man ska kunna njuta av det tillsammans.

Samtidigt är det nog rätt nyttigt för en städoman som jag att få släppa loss lite ibland och inte vara så jäkla präktig hela tiden. Jag menar, vad spelar det egentligen för roll att det står två dagars disk på bänken eller att soffan svämmar över av byxor och tröjor? Just det, ingen alls. Over and out.

Idag läste jag ut "Skumtimmen" som jag skrev helt kort om härom dagen. Fick tipset av en kollega på jobbet som precis som jag läser ganska mycket och tydligen har en boksmak som stämmer överens med min. "Skumtimmen" var verkligen jättebra. Den utspelas på Öland och handlar om en 6-årig pojke som försvinner spårlöst en dimmig kväll i början av 70-talet. 20 år senare dyker pojkens ena sko upp och pojkens mamma och morfar börjar nysta i vad som egentligen hände den där kvällen. Mer berättar jag inte. Du får läsa den istället. Inte bara ett tips utan en uppmaning. 

Grader alltså! Helt sjukt vilken värme. För bara någon vecka sedan var det bara drygt 20 och sedan har det bara blivit varmare och varmare. OBS! Jag klagar INTE. Jag älskar värmen. Ju varmare desto bättre. En rejäl kanna vatten, solskyddsfaktor 20 (minst!), en tunn långärmad tröja att dra på sig och en bra bok, sedan är jag redo att möta hettan.

Jag är en ganska frusen person och min kropp brukar inte tina upp helt förrän i mitten av maj. Jag hatar att frysa! Värst är det om händerna. Jag fryser alltid om händerna (kanske inte just nu då...). Många som kommer och hälsar på oss i Växjö slås av hur varmt det är i vår lägenhet. Vet inte vad det beror på, men det går inte att göra nåt åt det. Jag mår givetvis jättebra av det, men Erik plågas och går i shorts inomhus året runt. Som jag skrev för ett tag sedan var jag ju au pair i Florida och efter det var det hopplöst att bli varm igen. Jag tror det tog ett år innan jag inte längre frös. Om jag inte minns helt fel var det dessutom en ganska kass sommar då också, så inte heller då fick jag chansen att tina upp...

Men nu sitter jag i alla fall här och fryser inte ett dugg. Har tagit en paus i solandet. Termometern visar just nu drygt 35 grader i solen och det har varit som i en gryta här på tomten idag. Jag har njutit för fullt i min solstol med "Skumtimmen" (mycket läsvärd om man gillar deckare med oväntade slut) men stackars Douglas har inte varit fullt så förtjust. Han har mest legat och flämtat i skuggan... Tyvärr gör det ju varken från eller till när det ändå är 28 grader...

Nu hoppas jag bara att detta ska stå sig, åtminstone över v. 29 så Erik får njuta av sol och värme när han kommer till Gotland.

I lördags förmiddag åkte jag ut till stugan i Valleviken och kom hem nu ikväll. Det har varit en underbar helg. Förutom att vädret har varit helt fantastiskt, har jag fått njuta av den fullständiga frid som jag känner när jag är där. 

Stugan och Valleviken har alltid varit mitt paradis. Hela året längtar jag till sommaren, då man kan vara där ute igen. Eftersom det inte är vinterbonat och inte finns varken el eller rinnande vatten inomhus blir säsongen ganska kort. För mig som dessutom inte bor här annat än på just sommaren blir den ju extra kort. Mamma och pappa brukar börja vara här ute på helgerna i maj, om vädret är så pass ok, och är det till mitten av september.

Många gånger får man frågan "Men hur får ni tiden att gå där ute?" För mig är detta en helt obegriplig fråga. Ok, jag förstår om vissa tycker det verkar konstigt att man kan leva utan TV (men det finns faktiskt bilbatterier...), dagliga långduschar (campingduschen funkar precis lika bra, eller havet), elektricitet (på vissa områden är gasol mycket bättre - man slipper t.ex. strömavbrott) osv. Men då är min fråga: Varför skulle man vilja att tiden ska gå fort när man är ledig? Är det inte då man vill att den ska gå så långsamt som möjligt? Jag tänker på alla som har jobbat och slitit ett helt år och när semestern äntligen kommer har hundratals projekt som de ska ta tag i:

• Laga/måla staket
• Renovera köket
• Måla om sommarstugan
• Bygga garage/lekstuga/gäststuga osv.
• Lägga om taket
• Renovera fönster
• Bygga uteplats
• Anlägga pool
• Åka och hälsa på släktingar och vänner
• Rensa i rabatterna
• Plocka bär som sedan ska syltas och saftas

Listan kan göras hur lång som helst...

Semestern är väl till för att man ska vila upp sig så man orkar jobba ett år till? Nu menar jag inte att man behöver ligga på stranden fyra veckor i streck och inte göra ett jota, men samtidigt tror jag det är superviktigt att man faktiskt tar det lite lugnt. Man behöver kanske inte spara alla stora projekt till semestern? Vissa saker kan man säkert ta tag i under våren, eller spara till hösten. För många innebär sommaren/semestern inte avkoppling, utan blir istället en tid fyllt av "måsten". Sedan finns det givetvis de som faktiskt kopplar av när de målar staket eller kittar fönster och som blir rastlösa av blotta tanken på att inte göra någonting. Det förstår jag helt klart. Jag blir själv rastlös efter alltför lång tid av "ingenting", och precis som jag skrev tidigare likställer jag inte vila med att sitta och glo.

För mig är det dock viktigt att få vila ordentligt och göra sånt som inte är alltför prestationsfyllt. Därför är jag så glad att stugan finns, och att det är en plats där det faktiskt inte finns speciellt mycket att göra. Jag läser ganska mycket när jag är där, promenerar vid stranden och i skogen, löser korsord eller bara njuter av lugnet. Det är helt underbart!

Den här helgen fotograferade jag en hel del. Tog cykeln till Lergrav och lät den stå modell. 

 

The king is dead... Long live the king! Lite så känns det faktiskt en dag som denna, när det första man hörde på nyheterna i morse var att Michael Jackson är död. Först kändes det overkligt, som det alltid gör när någon "storhet" går bort, och det tar säker ett tag att smälta det. Så är det alltii för mig när någon känd person dör. Vissa personer känns nästan som att de ska leva för alltid, som att de inte bara är hur kända som helst men också odödliga. Och till viss del stämmer det. Visst Michael Jackson kommer inte att kunna göra sina 48 (eller hur många det nu var) avskedskonserter som han ju skulle inleda nu i juli, men han lär ju knappast bli bortglömd för det.

Jag har i ärlighetens namn aldrig varit något Michael Jackson-fan. Har haft några favoritlåtar, t.ex. "Billy Jean" och jag har Dangerous-skivan på LP. Men det går inte att komma ifrån att han gjorde en intryck på mig.

När jag gick på högstadiet gick det en tjej året över mig som var fullkomligt galen i Michael Jackson. På skolavslutningarna hade hon dansuppvisning till några av hans låtar, klädd i svart och vitt, med en vit handske och hatt. Hon var jätteduktig, men just då var det liksom ingen som riktigt vågade stå för att man faktisk beundrade henne. Istället tyckte många att hon var mesig och töntig och att Michael Jackson var ett pucko. Förlåt Teresia! Du var skitbra! Jag undrar hur hon känner idag...

Mitt allra bästa minne som har med Michael Jackson att göra är från när jag spelade i Ö-bandet 1996-98. I vår repertoar hade vi bland annat ett Michael Jackson-medley som var så himla bra. Vi hade även ett arr av "We are the world" som var hur mäktigt som helst, speciellt när vi spelade det i kyrkan med superhäftig akustik. 

Det är riktigt jäkla sorgligt att han är död. Samtidigt är jag övertygad om att han kommer att leva vidare på samma sätt som t.ex. Elvis, för så stor var han - The king of pop.   

Igår kväll var det alltså dags för en av sommarens höjdpunkter: Romateatern och Shakespeare. Jag har gått varje år sedan 2000 (förutom förra sommaren som jag bojkottade det pga. att de fick för sig att inte spela Shakespeare då) och jag blir lika tagen varje gång. Det är svårt att säga vilken pjäs som varit bäst, för både pjäserna och ensemblerna varierar ju, men En midsommarnattsdröm var fantastisk (en av mina Shakespearefavoriter) och Hamlet liksaå. Sedan finns det visserligen inte så många likeheter mellan de båda... Richard III var kanske inte den bästa, men det beror nog främst på att jag har lite svårt att ta till mig de historiska dramerna. Det var den första Erik såg och han gillade den skarpt, vilket gör det ännu mer troligt att det var mig det berodde på och inte själva föreställningen.

Årets föreställning är "Som ni vill ha det", en komedi med rappa repliker, mycket kärlek och en ganska enkel intrig. Mer utförligt om pjäsen han du läsa i GT's recension. Mina tankar om den är enbart positiva. Skådespelarinsatserna var imponerande. Jag har aldrig gått såhär tidigt på säsongen förut eftersom jag har fått för mig att det blir bättre ju fler föreställningar som har spelats. Kanske är det så, men jag tycker ändå att det var kanon. Dessutom är ju miljön som gjord för teater. Det är så himla häftigt vad de lyckas göra år efter år med den gamla klosterruinen och parken bakom. Att sedan sitta där på läktaren insvept i en varm filt och småfrysa lite är också något som hör till, även om det igår var kallt som sa***... Som tur var hade mamma packat med fika så det var skönt att värma sig med lite kaffe i pausen...

      

Ett av mina absoluta favoritcitat kommer från just den här pjäsen: "Hela världen är en scen och alla män och kvinnor är bara aktörer". Det är så himla rätt om man tänker efter. Tänk alla olika roller man tar beroende på vilket socialt sammanhang man befinner sig i. Man är på ett sätt på jobbet, ett annat med vännerna och ett tredje hemma med familjen. Hela tiden anpassar vi oss, och tar (eller får, bestäm själv) roller som vi sedan spelar inför varandra. Rätt cool tanke faktiskt.

Jag har varit ett stort Shakespearefan sedan jag var på Romateatern första gången och såg Othello. Jag blir så fascinerad av språket, intrigerna, karaktärerna - allt. Trots att pjäserna skrevs för mer än 400 år sedan känns de ännu högst aktuella, antagligen är det därför det aldrig blir "ute" att sätta upp Shakespeare. En aspekt som jag tycker är intressant är hur han valde att porträttera kvinnorna. Jag har en bok som heter "Shakesperare's heroines" som handlar om just detta. De är liksom inga mespottor precis, och ofta är det männen som ställs i mindre fördelaktig dager. Ta t.ex. Botten i En midsommarnattsdröm, han som får gå omkring med ett åsnehuvud. När jag läste en sommarkurs för några år sedan om Shakespeare skrev jag ett paper om Miranda i Stormen och hennes syn på sex (hon var minsann ingen liten godtrogen tös, trots att hon spenderat så många år på den där ön tillsammans med sin pappa, häxan Sycorax och hennes son Caliban), och hur hon när båten förliste utanför ön och tog med sig ett gäng ynlingar dit inte var sen att utnyttja situationen till sin egen fördel. Detta är intressant tycker jag (och läraren som bedömde mitt paper höll med...).

När man diskuterar Shakespeare går det ju inte att komma ifrån frågan om huruvida det verkligen var denne William som skrev alla dessa dramer, han som kom den lilla byn Stratford upon Avon och inte var speciellt välutbildad. Hur skulle han ha kunskapen att skriva allt detta? Många av hans pjäser baseras ju på verkligen historiska händelser som det krävs att man har rätt bra koll på för att kunna göra pjäs av. Det finns en bok som heter Täcknamn Shakespeare där författarna behandlar detta "problem", och tvivellöst konstaterar att det inte är rimligt att William Shakespeare skrev pjäserna. Istället driver de teorin om att det avr en viss Edward De Veer som var den verkligen pjäsförfattaren. Det kan väl säkert vara så, men jag väljer att leva i tron att det är Shakespeare som har skrivit det. Det är ungefär som att en person som tror på Jesus väljer att tro att han verkligen kunde göra vin av vatten eller ge blinda synen tillbaka. Man vet att sannolikheten är högst minimal, men ändå vill man inte överge tanken på att det visst var så. Precis så känner jag inför Shakespeare. Jag vill tro att hans liv var som i Shakespeare in love och det tänker jag fortsätta med.
 

Ikväll blev det pannkakor med keso och gotländska jordgubbar till kvällsmat. Kan inte bli bättre. Hur gott som helst!

Igår, efter att ha varit på stan med mamma ett par timmar, åkte jag förbi Willys för att handla lite. Jag har inte riktigt kommit in i de rutiner som krävs för att man ska fungera som allra bäst när det är såhär varmt ute, dvs. dricka mycket och inte tillbringa alltför många timmar i direkt sol, vilket resulterade i att jag var oskapligt törstig. Allt som gick att dricka fullkomligt skrek på mig, vilket i sin tur bl.a. resulterade i att en flaska Brämhults färskpressade apelsiner åkte ner i korgen (vilket idag känns rätt obegripligt eftersom jag inte är ett dugg sugen på apelsinjuice och heller inte brukar bli det så ofta). Jag fortsatte mitt handlande och hamnade tills slut vid läsk/öl/vatten. Det kändes som en oas! Måste ha nåt att dricka! Valet föll på ett 12-pack Loka med päronsmak. 36.90 + pant. Kanon! Det tar jag. Eller, kanske inte... För just då, när jag stod där med famnen full av buteljerat vatten, kom jag att tänka på intervjun med Jan Eliasson som jag såg igår morse. Han var dagens sommargäst på Nyhetsmorgon och som alla andra sommargäster hade han blivit ombedd att ta med sig en personlig sak som betydde mycket för honom. När han skulle presentera sin sak höll han upp vattenglaset han hade framför sig och konstaterade att vi i Sverige är väldigt lyckligt lottade som har världens bästa dricksvatten. Han fortsatte sedan med att berätta att ungefär en miljard (!) människor i världen tvingas dricka och laga mat i skitigt vatten. Och varje dag dör tusentals barn som en följd av detta. Detta gör mig så förbannad! Där står jag på Willys, har precis lagt ner en liter juice för 26 spänn i korgen, och funderar på huruvida 12 flaskor Loka päron är ett bra köp. Det är ju ett värdelöst köp! Ännu värre blir det om man istället för Loka (som trots allt kommer från en svensk brunn) väljer vatten från Danmark eller Tyskland. Som om eskimåerna skulle börja importera snö eller kineserna ris. Vad är logiken? Jag fattar det i alla fall inte.

Här kommer jag in på vad Nina skrev i ett av sina senaste inlägg. Hon berättade om deras fadderbarn, något som jag tycker är hedervärt. Det är ju helt fantastiskt att vi som lever i ett land som Sverige, faktiskt med ganska enkla medel (någon hundralapp i månaden)  kan hjälpa och stötta barn i andra länder, som är mindre lyckligt lottade. Därför skäms jag när jag hör oss svenskar gnälla över alla orättvisor vi utsätts för. Jag menar, stackars föräldrar som måste skicka med matsäck till sina barn när de ska på utflykt (skolan ska ju vara gratis!!), eller arbetslösa 25-åringar som inte får nåt jobb och hellre går arbetslösa och lever på bidrag än att plocka ur piercingen i läppen/ögonbrynet/näsan/tungan/ och färga håret i en lite naturligare nyans än blå ("Det här är ju jag!". Eller en kille som alltid kommer för sent på morgnarna för han anser att det är för tidigt att börja klockan 8.10. Hallå?! Han är 13 år! Han får för tusan gå i skolan och lära sig en massa saker, vilket är mer än många andra barn får.
 

Förra veckan var specialpedagogen på jobbet och pratade med oss som ska jobba med specialundervisning i höst. Vi började diskutera normalitet, och vad som egentligen klassas som normalt. Vi kom fram till att det normala i en klass är elever som är lagom smarta, räcker upp handen lagom ofta, kommer i tid, har med sig det de ska ha med, kort sagt; de utmärker sig inte speciellt mycket. Sorgligt och tragiskt? Ja, det kan man tycka, men så ser verkligheten ut. Bland dessa "normala" finns dock subgrupper, och det är dessa som är verkligt intressanta. Det är där vi bl.a. hittar elever som i skolsammanhang klassas om normala, men som hemma har det rent ut sagt för jävligt med t.ex. missbrukande och/eller misshandlande föräldrar. Men bland dessa finns även den grupp som fullkomligt går mig på nerverna, och det är de elever som kommer från hem där de blir konstant servade av sina föräldrar, som i sin tur skäller ut parkeringsvakter, gnäller på att de får vänta på sin hamburgare på McDonalds (en BigMac med McFeast-sås, utan lök, med tomat, med glutenfritt bröd) och med bestämdhet hävdar att "kunden har alltid rätt" (hur fel de egentligen har). På samma sätt som man ställer krav på samhället och hur det ska uppfylla varje individs högst personliga önskemål (annars blir det gnäll och insändare i GT) har man krav (både uttalade och outtalade) på skolan. "Jag betalar skatt, så då ska jag minsann ha rätt att tycka till", känns rätt bekant faktiskt. Jag skulle kunna göra en lista så du får ser lite hur jag menar.

• Man kommer för sent till föräldramöten och utvecklingssamtal (vissa kommer inte alls...)
• Barnen har inte frukt med sig till fruktstunden ("Vaddå, skolan har väl extra?!")
• Eleverna har inte med sig penna, sudd, böcker (Till läraren:"Har du inga extra?" Läraren: Visst har jag det, varsågod lilla vän" - jäkla daltande)
• Det är skolans fel att det gick dåligt på provet eftersom maten var så äcklig så man inte åt nåt och därför är vrålhungrig sista lektionen. Dessutom är schemat värdelöst!
• Föräldrar anser att skolan ska skicka sms till barnen när det blir schemaändringar, så de t.ex. får sovmorgon en halvtimme.
• När man ska åka skridskor har man med sig skridskor med bara ett snöre och när de är utflykt har man inga regnkläder trots att det ösregnar ("Jaha, jag trodde att någon lärare skulle vara kvar på skolan med de barn som inte kan följa med på utflykten...")
• "Jag visste inte att vi hade läxa för jag har varit i Thailand" (Hallå, det ligger på skolans hemsida, du kan gå in där och läsa, datorer och Internet finns över hela världen)
• "Det är ingen som har sagt det till mig" (Nehej, men har du själv tagit initiativet och frågat?)

Ett problem som jag kan se är att många av de som är unga idag, låt säga 13-20 någonstans, är så vana vid att "allt ordnar sig" och att allt hela tiden ska vara så himla lustfyllt. Man ska bara göra det man tycker är roligt och till sin egen fördel, och är det inte det struntar man helt enkelt i det. Mamma bereättade om ett tillfälle på stan då hon hade stått bakom två tjejer i 20-årsåldern. Den ena av dem basunerade högt och tydligt ut att hennes arbetsförmedlare minsann var en "jävla kärring" för att hon tvingats komma dit på möte klockan 9.30, och menade att detta var alldeles för tidigt. Elva hade tydligen varit bättre, för hon behövde ju få sin skönhetssömn... Jag blir så arg!! Hur fan (ursäkta, men här blir jag upprörd) har hon tänkt att hon ska klara ett jobb om hon inte kan börja förrän kl.11?! Snacka om att begränsa sina möjligheter ytterligare, för i hennes läge borde hon egentligen inte kunna ha några större krav alls.

Det jag vill komma fram till är det här med att ta eget ansvar. I Sverige är vi så jäkla duktiga på att skylla ifrån oss och mena att allt är någon annans fel, inte vårt eget. Okej, det finns människor som har en vansinnig otur och som det också går riktigt illa för, (hörde på nyheterna om en barnfamilj som levt i riktig misär på en campingplats utanför Göteborg någonstans och det är självklart för jävligt) men majoriteten har ändå det oförskämt bra. Vi har rätt att gå i skolan och senare möjlighet att vidareutbilda oss, det finns ett socialt skyddsnät som hjälper oss när det behövs, vi har reglerad arbetstid, rätt till semester, ingen behöver svälta, vi har barnbidrag, det finns fri hälsovård för barn och unga osv. Det tycker i alla fall jag låter rätt bra. Sedan är det givetvis så att om man har varit utsatt för någon orättvisa är det kanske svårt att se förbi detta, det fattar jag med, och jag blev givetvis illa berörd när jag hörde om en kvinna någonstans i Sverige som tvingats leva utan el sedan i mars eftersom hon inte kan betala räkningarna, och inte har råd att gå till tandläkaren fast hon verkligen skulle behöva det. Det känns konstigt att detta kan hända i Sverige 2009.

För mig som på många sätt är väldigt priviligerad (vilket jag i mångt och mycket kämpat hårt för, vill jag tillägga) är det kanske svårt att tänka mig in i hur det kan vara när det mesta tycks gå emot en, men jag är bara så himla trött på allt gnäll. Vi är ofta så insnöade i vår egen värld att vi glömmer att se livet ur ett vidare perspektiv. Det handlar inte om att försöka ingjuta dåligt samvete i barnen när de tycker maten är äcklig ("tänk på de stackars svältande barnen i Afrika..."), men att ändå stanna upp och reflektera över hur bra vi har det här.

Tack för ordet.

Efter en fantastisk dag med frukostfika hos Nina och Ville, promenad från Kinner till Kanalen, någon timme i solsängen med Marian Keyes senaste och  en löprunda (varmt som tusan) till Nyhamn avslutade jag gårdagen med en promenad ner till stranden. Känslan när man kommer ner där går liksom inte att beskriva. Hela jag fylls av ett lugn och det går inte att tänka annat än positiva tankar. Tänk vad lyckligt lottad man är som har möjligheten att ta del av detta.

Idag har jag fått Photo shop, så nu ska jag med detta briljanta verktyg förhoppningsvis kunna fixa och trixa lite med mina bilder. Men det är inte helt enkelt ska jag be att få tala om... Fick en snabblektion av Nina så jag ska kunna göra det allra enklaste. Problemet är ju bara det att jag vill kunna ALLT - NU! Och så blir jag frustrerad när jag knappt kommer ihåg hur man sparar en bild. En av de bästa finesserna jag har lärt mig hittills är att spara bilder i ett format så det går snabbare att ladda upp dem här på bloggen. Jag menar, tidigare har det tagit typ en minut att ladda upp en bild, trots att jag minskat storleken i kameran... Detta rimmar illa med mitt effektivitetstänk... 

Igår la jag ju upp en bild på årets första glass. Den har jag nu fixat lite med. Syns det någon skillnad?

Oredigerad bild

Redigerad bild

Och nu kommer en bekännelse (men jag vågar nästan inte säga det...): Jag hoppas att det snart kommer en (observera EN) lite mindre solig och varm dag då jag kan sitta inne och med gott samvete pula med detta. Med Photo shop öppnar sig liksom en helt ny värld, och det är typ bara fantasin som sätter gränser för vad man kan göra. Sånt är coolt, tycker jag.

Bättre sent än aldrig... En kort resumé av midsommarhelgen. Skäms egentligen lite över att erkänna det men varken Erik eller jag hade orkat ta tag i någon speciellt inför midsommarafton. Det blir lätt så när man inte befinner sig på hemmaplan ("bortaplan?" "hemmahemmaplan?") och inte kommer hem förrän sent kvällen innan. Därför var det jättekul att Robban och Nina bjöd ut oss till Kyllaj.  Det blev en supermysig kväll. Vädret var kanon, maten var god och sällskapet superbt. Tack för en toppenkväll, Ruthströms! Vi ska se till att bjuda tillbaka så fort vi bara kan.

      

      

Måste bara göra ett kort inlägg om det roligaste jag sett på bra länge. Säger kanske en del om mina krav på rolighet... Hur som helst, i eftermiddags var jag på väg ut till Lummelunda efter att bl.a. varit i stan och ätit mat hos svärmor (jättegod kycklinggryta!). Helt plötsligt ser jag någon som står och vevar med ett plakat vid vägkanten. Hm?? När vi kommer närmare ser jag att det är en tjej på 8-10 år någonting som då fattar ett ännu hårdare grepp om sin skylt och vevar som en tok så vi absolut inte ska missa henne (vilket var omöjligt att göra...). På den där skylten stod det "SÄLJER SPIK" och bredvid sig hade hon ett litet campingbord med flera lådor spik uppradade. Hm igen... Jag undrar vem som kommer på sådär på söndagseftermiddagen att man behöver en låda spik, framförallt när man kör i minst 90 på en rätt tungt trafikerad väg... Men vem vet, i dessa hysteriska husbyggartider är spik kanske ett vinnande koncept? Undrar hur många askar hon fick sålt... Ett roligt inslag denna söndag var det i alla fall.

Läste en artikel i tidningen Femina som handlade om alla val vi gör och hur de påverkar resten av våra liv. Och visst har man funderat både en och två och tusen gånger över hur livet hade sett ut om man hade valt att göra på ett annat sätt. Jag menar, hör här: 

Jag träffade Erik på Gutekällaren på juldagen 2002. Men egentligen hade jag inte alls nån lust att gå ut, utan blev mer eller mindre övertalad av mamma och Julia. Hade jag inte träffat honom hade jag med största sannolikhet inte bott i Växjö och haft det så här bra som jag har det nu. Inte heller hade Julia träffat Stefan, och de hade inte flyttat hit.

När jag var au pair ville familjen att jag skulle stanna ett år till. Just då var jag rätt trött på det och ville bara hem, men tänk om jag hade bestämt mig för att stanna, hur hade mitt liv sett ut nu då? Kanske hade jag blivit kvar där borta?

Författaren till artikeln skriver att "Livet är inget matteprov där du ska ha alla rätt" och det är så himla bra skrivet. Det finns liksom inget recept på hur ett perfekt liv ska se ut och vad som är rätt eller fel.  Det som är bra för någon är hemskt för någon annan. När jag gick på gymnasiet drömde jag om att leva ett VVV-liv (villa, Volvo, vovve), men just då kändes det hopplöst "fel". Det man skulle göra då var att "se världen" - plocka apelsiner i Israel, vara volontär i Indien, slira omkring i geggan på Roskildefestivalen, åka till Norge och rensa fisk och sedan luffa runt i Asien i ett halvår, flytta till Stockholm, säsonga i Åre osv. Jag som då ville ha det där "Svenssonlivet" vågade knappt andas ett ord som påminde om "trygghet", "stabilitet" osv... Nu sitter jag dock här, och lever ett liv som är så nära detta VVV-liv man kan komma. Jag äger ingen villa, men har fritidshus.

Ofta ställer man dessutom helt orimliga krav på sig själv, som är jättesvåra att leva upp till (såvida man inte vill ta kål på sig själv på kuppen). Det är ju så in i vassen mycket man måste göra: Bo fint, hålla sig i form, köra tjusig bil, kunna allt från att baka petit choux-bakelser till att lägga golv och sy kläder, ha ett stort socialt nätverk, resa, ha ett stimulerande jobb, skaffa välartade barn, osv... Och ja, jag vill också ha allt det där, men ibland måste man välja och det är inte helt enkelt. Eller så får man göra som Ingrid Bergman sa och "Lita på den lilla rösten inom dig som berättar precis vad du ska säga och vad du ska välja".

Hur ska man då hantera dessa valsituationer? Ja, artikelförfattaren ger tre tips:

1. Begränsa inte valen. Istället för att säga "Men så kan jag inte göra" ska man ställa sig motfrågan "Säger vem då?"
2. Inse att ett "nej" till en sak är ett "ja" till nåt annat. 
3. Man kan ändra sig!  

Det är ju inte precis så att livet är nåt statiskt som aldrig förändras (såvida man inte väljer det själv) och är man missnöjd med något får man se till att göra det bästa för att ändra på detta. Man är ju sin egen lyckas smed, liksom, och kan inte skylla på någon annan för att det gick på ett eller annat sätt.

Så, nu har jag filosoferat färdigt för idag och ska fortsätta njuta av min första semesterkväll. Kram till dig!

• Läsa
• Vara i Valleviken
• Åka till Fjaugen och fika
• Bada
• Åka ut med Reinhold
• Gå på Romateatern och se Shakespeare
• Fotografera
• Grilla
• Åka vattenskidor
• Äta glass på hamnen
• Samla fossil
• Sola
• Cabba med mamma
• Cruisa med pappa
• Njuta av ledigheten i Lummelunda
• Träffa släkt och vänner

      

      

Förra sommaren satt jag och bläddrade i nån inredningstidning och fick plötsligt se det coolaste sideboardet jag någonsin sett. Detta måste jag få tag på! Tyvärr fanns den inte att köpa ännu, så jag fick snällt vänta till mars... Men så fort jag såg att det gick att beställa det gjorde jag det. Detta var som sagt i mitter av mars. Sedan hände ingenting... Jag väntade och väntade och väntade, och så plötsligt nu i måndags ringde en kille från en budbil och var på väg hit med mitt bord. Åh, vad det började pirra i magen.

Så nu står det här och är bara så himla snyggt. Någon gång i framtiden, när jag får mitt efterlängtade bibliotek, ska det ha en given plats där. Men tills dess får det stå vid soffan i vardagsrummet.

Ja, det är sant! Nu är det äntligen sommarlov! Okej, vi lärare får snällt jobba tre dagar till men det känns ändå som att man mer eller mindre gått på ledighet alla redan.

Igår kväll var det traditionsenlig skolavslutning i domkyrkan med betygsutdelning, stipendier, elevuppträdanden och "I denna ljuva sommartid". Jösses, vilken gåshud jag får när jag hör den. Helt klart min favoritpsalm. Efter programmet i kyrkan träffades vi klassvis utanför för det obligatoriska kramkalaset där niorna gråter ögonen ur sig och resten inte kan vänta tills de får försvinna iväg på tio veckor underbar ledighet.

När nästan alla elever och föräldrar hade åkt hem fortsatte vi lärare till Harrys där det stod två bord och väntade på oss. Det var supertrevligt. Vi åt och drack och tiden flög iväg (som den ju brukar när man har trevligt). Vid elva fortsatte vi hem till Lina och hennes jättefina femma på Ulriksbergspromenaden. Där partade vi vidare till halv tre ungefär. Det rann ner en och annan drink (Bacardi Razz och fruktsoda - MUMS!), så idag är jag ganska trött...

Det är dock inte bara den sena gårdagen som gör att jag är trött. Det var varit en av de mest intensiva veckorna på mycket länge, främst känslomässigt. En av mammorna i klassen gick nämligen bort natten till måndagen, helt plötsligt. Så otroligt sorgligt. Jag hade träffat henne flera gånger och hon var en sån där färgstark kvinna som verkligen sprider positiv energi omkring sig. Så tisdag-onsdag gick åt till att bearbeta detta, både för oss klassföreståndare men givetvis för eleverna också, där många hade en nära relation med henne. Man är alltså ganska mentalt trött... Dock ingenting mot hur hennes familj måste ha det. Fy fan, rent ut sagt.

1998 åkte jag som en osäker och blyg 19-åring till Florida för att jobba som au pair ett år. Jag minns att jag grät som ett litet barn när flyget lyfte från Visby flygplats och jag såg mamma och pappa försvinna allt längre bort.

Det där med att åka som au pair var inget jag hade drömt om eller så, utan var egentligen bara något infall, och helt plötsligt hade jag anmält mig till ett program med EurAuPair. Det första som hände var att jag fick gå på en intervju på Södervärnsskolan där jag fick prata engelska med en gotländsk kvinna som inte verkade veta så mycket, varken om att vara au pair eller att prata engelska... Jag fick även svara på frågor typ "Brukar du stjäla?" "Brukar du slå barn?". Sedan fick jag sätta ihop ett collage med bilder och skriva ett brev om mig själv. En kväll ringde en kvinna och presenterade sig som Deborah från Sarasota, Florida. Hon och hennes man hade läst mitt brev och tyckte att jag verkade vara en trevlig typ. Familjen hade två barn, två pojkar på fyra och sju år.. Nu var jag verkligen på väg och det var egentligen först nu som jag började inse vad jag hade gett mig in på.

Efter en fyra dagar lång förberedelsekurs i New York där vi bland annat fick lära oss att schamponera bebisar var det dags att säga hej då till de andra tjejerna och åka vidare mot det som skulle bli mitt hem det närmsta året. Jag var minst sagt nervös... Lilla jag från lilla Vall, ensam i stora världen.

Under dagarna i New York hade jag haft kontakt med Deborah så jag visste vad jag skulle titta efter på flygplatsen i Tampa; en gul halmhatt. Och visst, där stod hon i sin gula hatt, med en matchande gul dräkt och guldskor, och bredvid henne stod James, eller J som han kort och gott kallas. Han var en decimeter kortare, klädd i shorts, tenniströja och typ seglarskor, utan strumpor. Själv kom jag direkt från novemberkylan i NY, så den fuktiga Floridaluften fick mig att svettas ännu mer än vad nervositeten redan fick mig att göra, iklädd kängor, vinterjacka och halsduk... Denna outfit hamnade ganska snabbt längst in i garderoben och blev hängande där ganska precis ett år.

Året i Florida var utan tvekan det bästa året hittills i mitt liv. Det är klart att allt inte var perfekt hela tiden, för visst hade jag hemlängtan i början och kände mig ibland ensammast i världen. Dessutom var det så mycket nytt som jag var tvungen att lära mig. Bara att ge sig ut i trafiken var ett äventyr. För mig som bara hade kört på motorväg i teorin på körskolan var 6-filiga vägar inte helt lätt, men jag klarade det, det och hur mycket annat som helst som jag innan jag åkte aldrig hade trott att jag skulle klara.

Här bodde jag!
Bilden lånad från http://www.rentalandvacationhomes.com

Vips! så var året slut och det var dags att åka hem igen. Jag blev erbjuden att stanna ett år till, men samtidigt som jag trivdes fantastiskt bra och visste att jag skulle sakna ihjäl mig efter barnen (som vid det laget hade fått tillökning av en liten tjej på fem månader) och mycket annat av det som mitt nya liv kommit att innehålla, kändes ett år rätt lagom. Det var ett minst sagt tårfyllt farväl på flygplatsen när jag skulle hem. Jag grät, Deborah grät och barnen grät.

Det är snart tio år sedan jag åkte hem men det går inte många dagar utan att jag tänker tillbaka på USA-året. Jag har hela tiden haft kontakt med familjen, mer eller mindre sporadiskt, och det känns jättebra. De senaste åren har de bott utomlands, men nu är de tillbaka i Florida och jag fick så sent som igår en fråga från J om när jag kommer över. Sist jag var där var 2001, så det börjar bli dags. Kollade faktiskt runt lite på nätet om hur det ser ut med resor i höst och är lite sugen på att åka på höstlovet... Dessutom läste jag i någon av kvällstidningarna en lista över USA's 10 bästa stränder, och där låg Siesta Beach i just Sarasota på andra plats. Jag förstår att den hamnade där, för det är en riktig paradisstrand med vit sand, turkost vatten och höga palmer som skuggar lite lätt... Det hade varit så roligt att ta med Erik och visa honom allt, och självklart får träffa dessa fantastiska människor igen. J och Deborah var i Stockholm 2002, men sedan dess har vi inte träffats. Så vi får väl se, kanske gör jag så småningom ett blogginlägg just därifrån?

Under tiden de bott utomlands har de haft huset uthyrt och jag hittade av en slump bilder därifrån på nätet:

Nu har det skett. Jag har sett min första tennismatch. Givetvis var det Söderling-Federer och det enda jag kan säga att jag hade 100% koll på under matchen var att Söderling är svensk... I övrigt fattar jag ingenting av tennis. Okej, nu ska jag inte överdriva min brist på tenniskunskap för jag vet faktiskt en hel del:

Man spelar med racket
Bollen är gul
Nätet är lågt
Det är streck på banan som man ska hålla sig innanför
Banan kallas "Centercourt"

Resten fattar jag inte ett dugg av. Det är bara en himla massa termer hela tiden som för mig är helt obegripliga. Vad är game? För mig är det detsamma som "spel", men i tennis har det inget med match att göra för match är ju match... Och så är det breakboll. Vad tusan är det?! Och poängräkningen sedan, 0-15-30-40-45. Hallå?! Förklara för mig. Varför inte bara räkna som i fotboll och hockey - ett poäng för varje boll man vinner?

Men det är väl som med pärk och fortplantningen, vissa saker ska man helt enkelt inte förstå sig på.

När det gäller "Änglar och demoner" är jag dock helt på det klara med vad jag tycker: BOKEN. Men så brukar det oftast vara för mig. Efter att ha skjutit på det ett tag nu (aldrig orkat komma iväg liksom) var Erik och jag och såg filmen igår. Jag har läst blandade recensioner, så jag hade egentligen ett rätt öppet sinne när jag satte mig tillrätta i biofåtöljen. Godiset var inhadlat, liksom dricka. Nu kunde äventyret börja. Men det blev liksom ett antiklimax tyckte jag. Blev rätt besviken faktiskt. Det kändes som att alla händelser packades på varandra och man hann liksom inte ta in vad som hände innan det var dags för nästa ledtråd till att hitta den stulna antimaterian. Nu är dock Tom Hanks min absoluta favorit bland manliga skådisar, och Ewan McGregor var snygg som tusan, så det vägde väl upp betyget lite. Men förutom detta blir det nog bara 3/5. 

Böcker, gardiner, bäddset, sideboard... Snart kommer de!

Ikväll blev det hemgjorda hamburgare, hemgjorda bröd och bortgjorda pommes till middag. Kändes lite nyttigare än motsvarigheten hos McD... Burgarna gjorde jag dessutom i OBH Nordica Quick Grill Easy Clean, en matgrill typ. Den är hur smidig som helst. Man lägger i vad man vill grilla, ställer in rätt temp och tid och sedan är det bara att vänta. Osar som tusan bara... Jaja, gott blir det i alla fall.

Recept på burgare:

600 g köttfärs
1 gul lök (finhackad)
2 vitlöksklyftor (pressade)
1 ägg
1 dl havregryn (brukar använda fiberberikade)
3 msk tomatpuré
1 tsk oregano, basilika, timjan, peppar (en tsk av varje)
Några droppar tabasco

Rör ihop allt och forma lagom stora burgare. Det räcker åtminstone till sju st. Självklart kan man steka dem i vanlig stekpanna eller på vanlig grill, men har man en OBH Nordica Quick Grill Easy Clean ska man givetvis använda den =).

Recept på hamburgerbröd

25 g jäst
2,5 dl mjölk
2,5 dl vatten
1 msk flingsalt
10-12 dl vetemjöl

Värm vätskan till 37 grader och lös jästen däri. Blanda i salt och mjöl. När degen är smidig, inte kladdig, är den lagom. Lägg över ett lock eller en duk och låt jäsa ca 30 min. 

Dela upp degen i 12 bitar och rulla till bullar. Lägg bullarna på bakplåtspappar och låt jäsa ca 50 min. Efter ca 15 min kan man trycka till bröden lite försiktigt med t.ex. en plåt så alla blir lika platta. Sedan låter man dem jäsa vidare.

Pensla bröden med vatten (eller spruta med blomspruta) och grädda ca 10 minuter i 250 grader. 

Nu är det gjort, det som jag har gått och gruvat mig för den senaste månaden. Jag är, som jag skrivit tidigare, mycket glad över mitt yrkesval och det är inte ofta som jag känner att jag skulle vilja ägna mig åt något annat. Men det finns dock moment i detta yrke som inte är lika roliga som att undervisa. Betygssättning är ett sånt.

Varje terminsslut är det likadant. För mig började det väl i april någon gång, efter att de nationella proven var avklarade. Vissa betyg är helt självklara (de flesta ska jag väl egentligen tillägga) men sedan finns det de som inte är fullt så givna och det är dessa som får det att knyta sig i magen på en. Varför är det då så? Ja, det handlar inte om att jag inte kan sätta betyg, för det kan jag. Efter ca 1500 satta betyg har jag liksom den där magkänslan som säger mig att eleven ska ha det eller det betyget. Jag har givetvis mina kriterier som jag måste följa, men eftersom de är så luddiga och det är svårt att sätta fingret på vad som exakt menas med t.ex. "viss kännedom om..."är det ofta just denna magkänsla som får styra. Detta kan dock vara lite småknepigt att förklara för elever/föräldrar som ifrågasätter betygen. Alla vill ju ha VG och MVG (för många elever är G inget ok betyg), men är inte alltid införstådda med vad som faktiskt krävs för att nå dit. Det är dessa fall som jag gruvar mig för. Det är inte så kul att dagen efter skolavslutningen få ett mail eller ett telefonsamtal från en upprörd förälder som vill veta exakt varför barnet "bara" fick det betyg han/hon fick. Det jag vill säga är att "jag har gjort en professionell bedömning, baserad på elevens visade kunskaper, som just visar det ena eller andra betyget" (det lät väl myndigt?). Men nej då, det kan man ju inte. Istället går jag redan nu och funderar på hur jag ska "försvara" min bedömning inför elever som jag redan nu vet att inte kommer att bli nöjda med sitt betyg.

Samtidigt fattar jag inte varför jag gruvar mig så, för bedömningen görs ju utifrån vad eleven har visat att han/hon kan. Resten kan jag ju inte ta någon hänsyn till. Jag har exempelvis en elev i nian som förra veckan kom och frågade vad som krävdes för ett VG. Jag blev helt stum eftersom det dels bara var drygt en vecka till betygen skulle sättas, dels har eleven i fråga haft IG varje termin sedan åttan. Jag menar, back to reality my friend, liksom. Men jag är inte den som är den, så eftersom de tidigare ickebetygen grundat sig på att eleven inte har visat tillräckliga kunskaper för att få ett betyg, fick eleven veckan ut på sig att lämna in de uppgifter som jag saknade. Tror du att uppgifterna kom in? Nej då, inte alls. Jag har lite svårt att inte fundera över hur den här eleven har tänkt under sina tre högstadieår. Strunta i allt i två år och nio månader och sedan förvänta sig det näst högsta betyget? Märkligt...

Jag läste på Hela Gotland idag om en betygsundersökning och där var det någon som menade att betygssättning faktiskt är en form av myndighetsutövning och att det då gäller att det blir rätt. Det håller jag helt och hållet med om. Det jag dock känner är att eleverna ibland verkar se låga betyg (dvs. betyg som är lägre än de själva förväntat sig) som ett sätt för lärarna att jävlas på. Det är ju tråkigt, med tanke på att det bakom varje betyg finns en väl genomtänkt tanke.

Nåväl, nu är det i alla fall gjort och det är en skön känsla. Så nu är jag i princip redo att gå på sommarlov. Har bara 56 skriftliga omdömen att sätta kvar...

Idag gick jag igenom ett nytt kapitel i engelskboken med åttorna. Temat för kapitlet var (är) "Inventions" så eleverna fick börja med att skriva ner de fem enligt dem viktigaste uppfinningarna. Idérikedomen var stor; många fastnade i sin egen omedelbara värld med TV-spel, tennisrack och glass, medan andra gick ett steg längre och föreslog glödlampan, batteriet och penicillinet. Vi kom sedan in på den tekniska utvecklingen och jag kunde inte låta bli att provocera dem genom att påstå att man får hög status bland kompisarna om man har de senaste tekniska prylarna, t.ex. mobiltelefoner. Först protesterade de högljutt (vilket var tanken, för det betyder ju att de reagerar) men sedan flikade en kille in en intressant kommentar: "Men hallå, det finns ju mobiler för 300 spänn, men vem köper sånna?!" Då höll de andra med. Och jag menar, helt seriöst, vilket praktiskt behov har man som 14-åring av en iphone, eller någon annan av de 5000-kronorsmobiler som många av dem har?

Nåväl, detta fick mig att börja tänka på när jag gick 1:an på gymnasiet, någonstans 1995/96. I samma skåpskorridor som jag fanns det en kille som gick i 3:an (antagligen något tekniskt program) som ansågs lite nördig. Varför? Jo, han hade en mobil, en av Nokias allra första modeller minns jag att det var. Dessutom hade han den i ett litet fodral hängande i skärpet. Detta var ju töntvarning som hette duga. Samtidigt fick han en del uppmärksamhet från impade killar som tyckte det var coolt med mobil. Själv fattade jag inte syftet, med tanke på att det fanns två telefonautomater i kafeterian. Dessutom var det asdyrt att ringa mobilsamtal då...

"Mobilkillen" var den allra första jag visste som hade en egen mobil, åtminstone vad vi kallar mobil idag. Pappa hade sedan länge haft mobil, men hur mobil den verkligen var kan diskuteras. Batteriet var gigantiskt, luren satt fast i en sladd och apparaten vägde säkert tio kilo. Som sagt, särskilt mobil var den inte... Det här var i slutet på åttio- början på nittiotalet och han hade köpt den dels för att ha den när han var ute på sjön, dels i stugan. Av någon anledning kommer jag fortfarande ihåg numret: 010-2394892 Jag tror inte ens att de där 010- numrena existerar längre. Förutom att vara vansinnigt tung och otymplig var den modellen dessutom vansinnigt dyr. Jag får många flashiga mobiler idag för samma pris, kan jag säga...

Man känner sig rätt gammal faktiskt när man berättar för eleverna om de tekniska prylarna som man själv hade när man var liten: Freestyle (min var ROSA), Nintento 8 bits (som man blåste i när det hakade upp sig), hyrvideobox, vinylspelare, TV utan fjärrkontroll...

Det är intressant det där med teknisk utveckling tycker jag, speciellt med tanke på att det inte verkar finnas något slut och man inte har en aning om vilka prylar man själv kommer att vara "beroende" av om bara något år. Jag tänker på den där politikern som någon gång på 90-talet sa att Internet bara var en fluga... Undrar hur hon tänker idag... Samtididigt är det intressant att fundera över vad det beror på att vissa tekniska prylar faktiskt floppar. Ta t.ex. MD-skivorna/spelarna. Vad hände med dem?