,

Igår kväll var det alltså dags för en av sommarens höjdpunkter: Romateatern och Shakespeare. Jag har gått varje år sedan 2000 (förutom förra sommaren som jag bojkottade det pga. att de fick för sig att inte spela Shakespeare då) och jag blir lika tagen varje gång. Det är svårt att säga vilken pjäs som varit bäst, för både pjäserna och ensemblerna varierar ju, men En midsommarnattsdröm var fantastisk (en av mina Shakespearefavoriter) och Hamlet liksaå. Sedan finns det visserligen inte så många likeheter mellan de båda... Richard III var kanske inte den bästa, men det beror nog främst på att jag har lite svårt att ta till mig de historiska dramerna. Det var den första Erik såg och han gillade den skarpt, vilket gör det ännu mer troligt att det var mig det berodde på och inte själva föreställningen.

Årets föreställning är "Som ni vill ha det", en komedi med rappa repliker, mycket kärlek och en ganska enkel intrig. Mer utförligt om pjäsen han du läsa i GT's recension. Mina tankar om den är enbart positiva. Skådespelarinsatserna var imponerande. Jag har aldrig gått såhär tidigt på säsongen förut eftersom jag har fått för mig att det blir bättre ju fler föreställningar som har spelats. Kanske är det så, men jag tycker ändå att det var kanon. Dessutom är ju miljön som gjord för teater. Det är så himla häftigt vad de lyckas göra år efter år med den gamla klosterruinen och parken bakom. Att sedan sitta där på läktaren insvept i en varm filt och småfrysa lite är också något som hör till, även om det igår var kallt som sa***... Som tur var hade mamma packat med fika så det var skönt att värma sig med lite kaffe i pausen...

      

Ett av mina absoluta favoritcitat kommer från just den här pjäsen: "Hela världen är en scen och alla män och kvinnor är bara aktörer". Det är så himla rätt om man tänker efter. Tänk alla olika roller man tar beroende på vilket socialt sammanhang man befinner sig i. Man är på ett sätt på jobbet, ett annat med vännerna och ett tredje hemma med familjen. Hela tiden anpassar vi oss, och tar (eller får, bestäm själv) roller som vi sedan spelar inför varandra. Rätt cool tanke faktiskt.

Jag har varit ett stort Shakespearefan sedan jag var på Romateatern första gången och såg Othello. Jag blir så fascinerad av språket, intrigerna, karaktärerna - allt. Trots att pjäserna skrevs för mer än 400 år sedan känns de ännu högst aktuella, antagligen är det därför det aldrig blir "ute" att sätta upp Shakespeare. En aspekt som jag tycker är intressant är hur han valde att porträttera kvinnorna. Jag har en bok som heter "Shakesperare's heroines" som handlar om just detta. De är liksom inga mespottor precis, och ofta är det männen som ställs i mindre fördelaktig dager. Ta t.ex. Botten i En midsommarnattsdröm, han som får gå omkring med ett åsnehuvud. När jag läste en sommarkurs för några år sedan om Shakespeare skrev jag ett paper om Miranda i Stormen och hennes syn på sex (hon var minsann ingen liten godtrogen tös, trots att hon spenderat så många år på den där ön tillsammans med sin pappa, häxan Sycorax och hennes son Caliban), och hur hon när båten förliste utanför ön och tog med sig ett gäng ynlingar dit inte var sen att utnyttja situationen till sin egen fördel. Detta är intressant tycker jag (och läraren som bedömde mitt paper höll med...).

När man diskuterar Shakespeare går det ju inte att komma ifrån frågan om huruvida det verkligen var denne William som skrev alla dessa dramer, han som kom den lilla byn Stratford upon Avon och inte var speciellt välutbildad. Hur skulle han ha kunskapen att skriva allt detta? Många av hans pjäser baseras ju på verkligen historiska händelser som det krävs att man har rätt bra koll på för att kunna göra pjäs av. Det finns en bok som heter Täcknamn Shakespeare där författarna behandlar detta "problem", och tvivellöst konstaterar att det inte är rimligt att William Shakespeare skrev pjäserna. Istället driver de teorin om att det avr en viss Edward De Veer som var den verkligen pjäsförfattaren. Det kan väl säkert vara så, men jag väljer att leva i tron att det är Shakespeare som har skrivit det. Det är ungefär som att en person som tror på Jesus väljer att tro att han verkligen kunde göra vin av vatten eller ge blinda synen tillbaka. Man vet att sannolikheten är högst minimal, men ändå vill man inte överge tanken på att det visst var så. Precis så känner jag inför Shakespeare. Jag vill tro att hans liv var som i Shakespeare in love och det tänker jag fortsätta med.