,

Har inte kollat statistiken för bloggen på ett tag nu och blev därför mycket positivt överraskad när jag kunde konstatera nytt besöksrekord, 70 pers på en dag. Inte illa! Kul att så många läser.

Ikväll var det äntligen dags för "Jungfruspelet" i Lickershamn. Angelica kom med förslaget och jag var givetvis på. Härligt med lite gotländsk kultur. Vi träffades klockan halv sju för att kunna sitta och babbla en stund innan förställningen började. Hur mysigt som helst. Solen tittade fram genom molnen och det såg ut att bli en fantastisk teaterkväll. "Såg ut"... Sådär 20 minuter in i föreställningen kom de första stänken. Men de spelade vidare. Sedan öppnade sig himlen och det ösregnade. Shit, vad blöt jag blev (men mest oroade jag mig för att det skulle regna in i kameraväskan...). Det är ju inte precis så att man rustat sig med paraply eftersom solen sken när jag åkte hemifrån... Efter kanske 40 minuter bröt de föreställningen, då hällregnade det och alla, både skådespelare och publik, var blöta som disktrasor (tråkig liknelse, men kom inte på någon bättre). Så i morgon ska vi ringa och boka om till lördag. Hoppas det finns biljetter kvar, annars tycker jag att de borde sätta in en extraföreställning. Jag menar, man vill ju veta hur det går för dem. 

Kall och blöt satte jag mig i bilen och körde hem, och kom då på att jag hade tvätt ute... Den var helt klart blötare än när jag åkte (då var den nästan torr men jag var helt enkelt för slö för att ta in den...) så nu hänger det fuktig tvätt i hela köket. Inte nog med det... När jag skulle stänga garageporten glömde jag att den blir som en vattensamling när det regnar, så det sa bara "swoosh" (eller hur det nu låter...) och jag var plötsligt dyblöt från midjan neråt... 

Nu sitter jag i alla fall här och fryser i regnvått hår. Borde kanske ta en varm dusch så jag får upp värmen lite. Eller så kryper jag ner i sängen istället...  

Tog en tur till Fridhem idag. Har tänkt göra det hela sommaren, men som med mycket annat skjuter man upp saker och helt plötsligt är semestern redan slut och man har "missat" att göra en massa. För mig som har en stor passion för stenar är stranden nedanför Fridhem ett paradis. Inga fossiler, däremot ljuvligt runda stenar, slipade av havet. Det finns vissa som tror att stenarna är magiska. Jag har hört en historia om en kvinna från fastlandet som tog med sig stenar därifrån. Ett kort tag efter att hon kom hem från sin gotlandssemester började hon förföljas av otur, vilket inte upphörde förrän hon hade lagt alla stenar i en kartong och skickat tillbaka dem till Gotland. Vet inte om det är sant, men eftersom jag inte är särskilt skrockfull tänker jag ta med mina "fynd" till Växjö.
 

Strandkonst 1

Strandkonst 2

Strandkonst 3?
Men vad är en zinkanod?

Stenarna jag tog med mig hem

När jag var liten älskade jag berättelsen "Den vita stenen", ni vet den om skomakargrabben Hampus som blir kompis med Fia som bor hos häradshövdingen. De har tillsammans en alldeles slät, vit sten som man endast kan få genom att utföra vissa uppdrag, t.ex. måla ögon, näsa och mun på kyrkklockan. Jag drömde om att hitta en sån där fin sten men då lyckades jag aldrig. Men vill man hitta en sån kan man bege sig till Fridhem - på egen risk... 

Eller, nja, så himlans länge sedan var det väl inte. Men nu ska jag ägna en stund åt bloggen, efter att ha pausat några dagar. Har ju haft huset utlånat sedan i onsdags, men nu har de åkt hem, så jag ska försöka få lite rutin i livet igen och där ingår ju detta. 

I fredags kv'äll kom Erik. Hade sån himla tur och kom med färjan trots att han inte hade bokat. När jag hade hämtat honom åkte vi direkt hem till Monica och Stig och fick grillat. Hur gått som helst! Träffade även Eriks kusin Cecilia (en mycket rolig tjej) och hennes kille samt Åsa och Sebastian. Efter maten tyckte Åsa att vi behövde lite efterrätt som hon svängde snabbt ihop en persikopaj. God som bara den. 

Persikopaj à la Åsa med kokos och riven Toblerone 

I lördags var det dags för loppisutflykten med Robban, Nina och Ville. Vi hade med oss släpkärra, för nu skulle det fyndas. Och ja, en del fynd blev det; fyra böcker och en sköljbalja till köket i Växjö... Ruthströms däremot hittade en massa fina saker, så det var tur att släpet var med. På kvällen blev det tacos i casa Kinner. Läs mer om dagen HÄR.

Erik och Ville på en kass restaurang i Dalhem

Igår kväll åkte Erik hem, så nu dröjer det två veckor innan vi ses igen. Riktigt tråkigt, men vad gör man? Dagen ägnade vi åt att inte göra något speciellt. Kan vara skönt det med. På kvällen åkte jag ut till Valleviken och sov där. 

Idag träffade jag Angelica på stan. Vi käkade lunch på Hamnplan 5 och strosade sedan runt på stan en stund. Det alra bästa med Angelica är att trots att vi inte ses så ofta (vi försöker få till ett par träffar under sommaren och åtminstone ett par, tre gånger under övriga året) känns det absolut inte så. Det är som att vi kan ta vid där vi avslutade sist. Vi kan referera till sånt vi pratade om förra gången vi sågs, även om det var tre månader sedan, vilket jag uppskattar.

Nu är jag i alla fall tillbaka på Kanalen och har packat upp och nästan kommit i ordning helt.  Ska bli skönt att få vara lite själv. Det låter kanske lite märkligt med tanke på att jag alldeles nyss skrev att det är trist att Erik inte är här, men man får ju göra det bästa av situationen och eftersom jag egentligen inte har något emot att vara själv (trivs rätt bra i mitt eget sällskap) ska det nog gå bra.  Douglas är kvar i Valleviken och det är faktiskt lite tomt här...

Igår hade Nina och jag en riktig tjejdag på stan. Så himla mysigt. Vi möttes utanför H&M kl. 10 och sedan var vi fullt sysselsatta tills affärerna stängde vid sex. Var inne i varenda inredningsbutik i stan, lunchade på Skafferiets uteservering och käkade glass och milkshake (ja, vi åt båda) på Max. Så himla kul att göra stan med någon som har samma intressen som en själv och dessutom samma inredningssmak, så man kan ge varandra lite tips och så.

När vi var på Kränku var det plötsligt någon som knackade mig på axeln, och när jag vände mig om visade det sig vara Marcus i min klass i Växjö. Han var på Gotland och spelade tennis. Kom nästan att längta lite till jobbet. Men bara LITE... Väldigt lite... Nej, den längtan försvann visst helt snabbt. Två veckor kvar - njut nu, Elin! Jobba får du göra sen.

Uppe på Öster blev jag påhoppad av en tjej från Tele2 som ställde alla de där vanliga abbonemangsfrågorna: "Vad ringer du med idag? Vilket bredband har du? Är du nöjd? Jag kan erbjuda något bättre." Hatar det verkligen och det känns som att man blir lurad bara man börjar lyssna på de där försäljarna... Den här gången gick jag dock på det. Eller, gick på och gick på, jag uppdaterade vårt mobila bredband så det ska gå snabbare plus att vi ska kunna surfa mer. 60:- i månaden skiljer det, så det får det vara värt. Speciellt nu när jag hamnat i bloggeriet och man vill kolla på lite större grejer på nätet, t.ex. TV-klipp om Photoshop och sånt... =)

Apropå Max, när vi var där armbågade sig en irriterad man fram till kassan och skällde på personalen för att det gick så himla långsamt och att de "faktiskt hade bråttom". Om de inte fick sin mat snart skulle de strunta i den och bara gå. Så himla onödigt! Jag menar, varför gå in på Max över huvud taget om man vet hur deras system funkar (att de inte har några färdiga burgare utan gör alla efterhand) och det dessutom är kö nästan ända ner till dörren?? Jag fattar inte. Gå någon annanstans då istället, där det inte är någon kö och man aldrig behöver vänta, speciellt inte under högsäsong mitt i Visby, och tala sedan om för mig var detta ställe ligger, för jag har då rakt inte funnit något sånt. Sedan kan jag hålla med mannen om att alla som stod bakom disken kanske inte jobbade häcken av sig. Killen som hjälpte oss gick helt klart på halvfart. Tio minuter tog det att fixa en glass och en milkshake... Lite segt kanske. 

      

    

Såg den här kudden på Yllet och bestämde mig för att köpa garn och sticka en själv




Att värma huvudet med i vinter. Design Boel Olaison. Hur mössan ser ut på kan du se på Ninas blogg 







Pläd och stolsdyna, G.A.D






Gammal cigarrburk att ha saker i.



Kruka från Kustnära och värmeljushållare från Indiska

Igår ringde Nina och frågade om jga ville följa med och plocka jordgubbar. Det var väldigt länge sedan jag gjorde det sist, säkert  20 år (vad man känner sig gammal när man kan berätta om sånt man gjorde för 20 år sedan...) och hade det inte varit för att hon skulle iväg hade jag aldrig kommit på tanken. Minns ett år när jag skulle procka med mamma och mormor och vi gick och gnetade i det där landet en halv dag utan att få ihop mer än några liter. Skitdålig kvalitet var det då. Det var det dock inte idag. Vissa var väl mogna (smakade en som hade en tydlig mögelkaraktär... urk), men de flesta var fina. På en timme fick jag ihop sex kilo som jag nu fryst in (både hela och mosade med socker, ett tips från Nina), så jag har i höst och gjort en paj av. Blev himla gott. Brände mig dock på en jäkla brännässla och det gör fortfarande ont trots att det gått minst nio timmar...

När jag loggade in idag hade jag fler kommentarer att godkänna än någonsin tidigare. Vilken känsla alltså. Har dessutom registrerat mig på bloglovin, så nu blir det kanske ännu fler? Fick i alla fall en liten ego-kick... =) 

I eftermiddags sjösatte vi lilla båten, så nu ska det åkas båt.

Min instats var av ytterst avgörande karaktär...

Isak såg till att lastmaskinen kom på plats.

Nästan klart

Så ska det se ut

De senaste dagarna har det pratats om Kristdemokraternas förslag att införa ett register med namn och personnummer över de kvinnor som gör abort. Från vissa håll har det tydligen blivit ett ramaskri och återigen hamnar vi i diskussionen om den personliga integriteten och var gränsen går för när den kränks. Jag drar en djup suck och försöker inte blir alltför provocerad...

Min fundering är vad det beror på att vissa verkar vara livrädda för att få sin identitet registrerad, som om det vore något nytt i det datoriserade samhälle vi lever i idag där vi i allt vi gör på elektronisk väg lämnar spår efter oss. Vi använder våra betalkort överallt i hela världen, shoppar på Internet, lämnar ut våra mobilnummer osv. osv. Vadan detta motstånd mot att t.ex. hamna i ett abortregister? Det är ju inte som att sjukhusens journaler är tillgängliga för vem som helst. Sekretessen inom vården är ju otroligt säker (åtminstone vill jag tro det, för jag litar till 100% på den svenska sjukvården) och tanken är ju inte att använda uppgifterna till patientens nackdel.

En liknande debatt fördes för några år sedan när det kom förslag på att sätta upp övervakningskameror i exempelvis taxibilar och tunnelbanevagnar, för att öka säkerheten både för chaufförer och passagerare. Vissa blev vansinniga och menade att detta skulle "kränka den personliga integriteten". Hur då, vill jag veta?! Vad finns det för hemligt man absolut måste ägna sig åt i baksätet på en taxi, som man inte kan vänta med till man kommer hem? Och vem tusan skulle vara intresserad av att sitta och glo på mig på någon övervakningsvideo när jag åker tunnelbana? Samma sak gäller förslaget om att samla alla svenskar i ett DNA-register, så det ska bli lättare att spåra brottslingar. Jag menar, gör det. Det är väl hur bra som helst, istället för att staten ska lägga miljontals kronor på att efterlysa och söka efter dem, pengar som skulle kunna användas till något mycket bättre.

Det verkar som att det hos många finns en negativ attityd gentemot register överlag, och det där snacket om att den personliga integriteten kränks orkar jag inte lyssna på. Okej, det är kanske inte jättekul att bli tvungen att öppna och visa upp innehållet i sin resväska för hundratals andra passagerare som köar för att checka in, så alla kan se att man har en massagestav, latexdräkt, piskor och lurviga handklovar i bagaget. Det kan säkert upplevas som kränkande. Men hur ofta händer det?

Vad som däremot är kränkande mot den personliga integriteten är när ett lands regering bestämmer vilka böcker man får läsa, vilken musik man får lyssna på, vilka TV-program och kanaler som är tillåtna osv. Där kan man snacka om kränkande. Jag tycker inte man blir kränkt när man lämnar sitt namn på sjukhuset efter ett ingrepp, blir filmad när man åker taxi eller får lämna en droppe blod när man föds så våldtäktsmän, mördare och andra skyldiga dårar kan åka fast.

Har jag fel?

Den här dagen började lite konstigt. Låg och sov och drömde något som jag har glömt nu, men som var rätt trevligt. Mitt i drömmen hör jag plöstligt ett konstigt ljud som liksom inte alls passade in i det jag drömde om. Shit! Hunden spyr! Klockan var 07.20 och jag väcktes av hulkandet av hunden som spyr upp en massa mosig mat på mattan vid soffan (den är vit..). Helvete... Så det var bara att rulla sig ur sängen och, med ena ögat fortfarande stängt, leta fram rengöringsspray och börja skrubba... När jag var klar var klockan kvart i åtta och då var det ingen idé att gå och lägga sig igen. Hade ändå inte kunnat somna om... Istället kom jag på att jag kunde baka lite bröd och ta med ut till mamma och pappa idag. Hade ½ paket jäst, vilket skulle räcka till en halv sats focaccia (mitt nya favvobröd). Till en sats ska det vara 8-9 dl mjöl, så när jag i min halva sats hällde i den nionde decilitern mjöl började jag ana ugglor i mossen. Shit igen! Hade tagit halv sats av allt utom vattnet och mjölet... Suck... Okej, det fick jäsa lite längre än vanligt, kanske gick det att rädda då? Njae, det gick inte riktigt. Det blev bara ett bröd och när man känner på det känns det lite tungt men ändå fluffigt. Hm... Man ska inte ge sig in på avancerad matematik när man inte vaknat ordentligt... Jaja, jag tar med det ändå och så får vi se hur det smakar.

Det ser ju rätt ok ut ändå...

Under tiden degen jäste tog jag en promenad ner till stranden. Otroligt vilken kraft det var i vågorna! Det blåser rejält här idag... Detta fick mig att glömma brödbaket och inse att det faktiskt inte är speciellt mycket att hänga upp sig på. Bara värdsliga ting.

Att trilla utanför bryggkanten är inte helt kul. Blött och jävligt...

 
 
 

Ikväll är jag ensam hemma, efter att ha spenderat ett par dagar hos föräldrarna i sommarstugan. Erik är i stan och känner på v. 29 ("Stockholmsveckan"*) med några kompisar från Växjö, så jag sitter här i lugn och ro. Vissa får panik av att vara ensamma hemma, men jag kan tycka det är riktigt skönt. Kanske beror det på att jag blivit rätt van, med tanke på att Erik nästan alltid är borta på kvällarna och har jobbat många helger. Visst kan det bli lite segt ibland, men då får man ju ta sig själv i kragen och välja: Antingen kan jag tycka synd om mig själv som är själv eller så får jag se till att göra sånt som gör tiden meningsfull. Ikväll har jag hunnit med en hel del faktiskt, eller vad sägs om tvättat bilen och underkläder,
monterat en nytt toalock, bakat focaccia (ska på middag till svärmor i morgon och då kan det vara trevligt att ta med sig nåt), lagat makaronlåda, diskat? Jag känner mig i alla fall rätt produktiv.

*Stockholmsveckan, för den som inte vet det, är ett annat namn för v. 29 då Stureplansmänniskor och Stureplansmänniskorwannabees kommer till Visby för att festa. Det är även denna veckan som man ser de vräkigaste båtarna i hamnen med inte alltför sällan någon sluskig gubbe i 60-årsåldern med små badbyxor och en luden bringa och bjuder 20-åriga tjejer i trekantsbikini på Bacardi Breezers. Jag kanske låter synisk, men det är jag inte alls. Okej, jag har svårt att se det lustfyllda i att spruta ner varandra med dyr champange och ringa 112 när man inte kommer fram till något av de "vanliga" taxibolagen. Men det finns säkert någon tjusning med det också...   

Jag har precis läst ut en bok av Stefan Einhorn som heter "Medmänniskor". Det är en bok jag skulle vilja rekommendera ALLA att läsa, för den väcker en massa tankar och funderingar. Varje kapitel börjar med en kort berättelse om olika människoröden och avslutas med författaren reflektioner. För de som inte känner till Stefan Einhorn har han tidigare skrivit bl.a. "Konsten att vara snäll", som även den kan rekommenderas - varmt.

Kortfattat handlar boken, som titeln ju avslöjar, om vad det innebär att vara medmänniska och om hur vi människor väljer att behandla andra kommer att påverka våra egna liv. Det går liksom inte att inte bli inspirerad till att bli en bättre människa. Stefan Einhorn skriver att det inte finns någon människa som är helt igenom god, och det tror jag stenhårt på. Det handlar inte om att man är ond utan att man ibland glömmer bort att värna om sina medmänniskor och iställer sätter sig själv och sitt eget i första rummet. När jag läste boken insåg jag hur otroligt mycket jag ännu har kvar att lära om hur man ska göra och tänka. Alla gör fel ibland, mer eller mindre allvarliga, som får konsekvenser för andra, men då får man försöka ställa saker till rätta så gott man kan, det är liksom en del av hela grejen. Ibland när jag blir illa behandlad av någon försöker jag, i den mån det är möjligt, att inte bry mig så mycket. Så länge jag kan gå rakryggad får resten vara. Ibland kan jag bli frustrerad över att jag bjuder till men inte alls får lika mycket tillbaka, men enligt Einhorn ska man inte tänka så, utan istället försöka se till det godhjärtade man själv har gjort. Om jag t.ex. alltid ringer en person och frågar hon han eller hon mår om personen t.ex. varit sjuk, men personen aldrig gör detsamma för mig, får jag inte se det som ett nederlag, utan istället glädjas åt att jag åtminstone var en god medmänniska som ringde och förhoppningsvis gladde personen. Att han/hon sedan väljer att inte visa samma sak tillbaka får liksom stå för honom/henne. Om jag hela tiden går och grubblar över varför jag inte blir bemött på samma sätt som jag bemöter andra, kommer det ändå bara att leda till att jag själv blir bitter, och vem vinner på det? Ingen, i synnerhet inte jag själv. Boken avslutas med en fråga som jag verkligen tycker att man ska ställa sig själv: Om det inte är min uppgift att vara medmänniska - vems uppgift är det då? Tänk på det.

På väg från Burgsvik i måndags åkte vi igenom Havdhem och såg en loppis/antik-skylt vid vägen. Eftersom vi alla i bilen gillar loppis (hur det är med Ville vet jag inte riktigt...) blev det givetvis en sväng dit. Hur mycket prylar som helst, både gammalt och lite nyare. Precis som jag vill ha det. Inget var prismärkt, vilket jag har lite delade känslor inför. Jag är ingen prutare, ser du, och vill gärna veta vad en sak kostar innan jag ens börjar fundera över huruvida jag vill ha den eller inte. Samtidigt är det rätt bra att man själv får säga vad man tycker en sak är värd och sedan deala med försäljaren. Han som hade det här prylstället var nog inte så intresserad av att göra bra affärer, utan verkade tycka det var trevligare att prata med alla kunder, så han var rätt hygglig med priserna. Jag åkte därifrån med tre små burkar och en superfin kylväska. 70 kronor för allt - som hittat! Vi har redan börjat planera en ny loppisutflykt nästa helg, med släp, så man kan köpa ALLT...=)

    

Gammalt




Årsmodell???




Med det här kan picknicken inte bli annat än en succé




Något att stoppa... något i...

Igår kväll var Daniel och Erika här och grillade. Hon jobbar i färjeterminalen och berättade en helt vansinnig grej som hade hänt under dagen. Jag har alltid funderat över hur man orkar sitta där nere och ta en massa skit, för skit det får man ta (jag vet för jag har själv jobbat i bokningen...). Idioter som ringer och ber en att hålla kvar färjan i hamnen eftersom de blivit lite sena och inte hinner i tid, och när man lite vänligt försöker förklara att jag knappast kan göra något åt det får man en rejäl utskällning. Eller det puckot som skällde ut mig för att det var fullbokat på färjan tillbaka till Nynäshamn efter midsommarhelgen, han som var tvungen att komma tillbaka till fastlandet eftersom han skulle jobba på måndagen. Då var det mitt fel att jga inte lyckades hitta en enda plats med bil till honom. Hallå! Boka i tid då för fan, så kommer du ju med.

Det som hade hänt igår var att en gubbe (en gotlänning) kom ner och ville ha pengar tillbaka för en biljett som hans dotter inte kunde utnyttja eftersom hon blivit sjuk. I bokningsreglerna står det att det är läkarintyg som gäller för att få pengar tillbaka, och hur jäkla svårt kan det vara att fixa ett sånt om man nu är så himla angelägen om att få sina pengar?! Hur som helst, tjejen i kassan förklarade så vänligt hon kunde vilka regler som gäller och detta tog hus i helvete. Gubben skällde ut henne så in i vassen och beskyllde henne för att vara både det ena och det andra. Tänker inte återge i detalj här för det var så fruktansvärt. Han gastade om att färjan är gotlänningarnas landsväg och att han minsann hade sina rättigheter. Och runt omkring stod en massa andra människor och glodde utan att varken säga eller göra någonting (eller, sa en massa gjorde de säkert, men ingen brydde sig). Till slut kom en man i personalen och skällde ut idiotgubben, och sa att han skulle avlägsna sig fort som fan. Men efter viss diskussion fick han åka med ändå. Det han tjafsade om var 26 kronor... Vad tusan är det att tjafsa om? Det slutade med att tjejen bröt ihop och inte orkade jobba mer den dagen.

Vad är det för dårar?! Och hur fan kan man bete sig så?! Det är väl för tusan inte hennes fel att han klantat sig och inte brytt sig om att kolla upp vad som gällde innan han kom dit och började stimma om 26 spänn?! Men det är så jäkla typiskt vissa idioter att bara se till sig själva och sitt eget och benhårt hålla på sin rätt, utan att ens tänka på andra faktorer än just dem som ligger närmast: Jag har rätt, alla andra är dumma i huvudet. Som om tjejen i terminalen skulle göra det med flit, bara för att jävlas? Sånt gör mig riktigt arg. Jag kommer ihåg när jag jobbade på Gotlandsresor och precis hade börjat lära mig boka logi. Det var riktigt knepigt med allt man skulle komma ihåg och det tog tid att lära sig. En kund som ringde hade en massa specialönskemål som jag inte hade en aning om hur jag skulle boka och var därför tvungen att be om hjälp rätt mycket (för att det skulle bli rätt givetvis). Det slutade med att snubben i telefonen på dryg stockholmska bad mig hämta någon som var mer kompetent för jag verkade ju inte ha koll på någonting. Sånt känns kul att höra första dagen med en ny arbetsuppgift... Jag kan säga att det var det värsta sommarjobb jag någonsin haft. Fy fan, vad folk kan vara elaka. Och än är inte den siste idioten född...

Det finns vissa saker som jag drömmer om att äga. Nu har jag inga jättekrav, så vinkällare, lyxyacht, lägenhet i Saint Tropez och lamburghini går bort. Men det finns andra saker som jag drömmer om. De som har läst min blogg och/eller känner mig vet att jag är mycket svag för fossil. Älskar dem och har plockat några kilo... Typ 20... 25... 45... Nåväl, jag älskar sten så en dröm jag haft länge är att få ha en bordsskiva i gotländsk kalksten. Och nu har drömmen slagit in. Igår var Erik, Robban, Nina, Ville och jag vid stenhuggeriet i Burgsvik. De har en del färdiga skivor (fönsterbänkar, bordsskivor osv.) som man man köpa, men tyvärr fanns ingen i det mått vi ville ha. Men ibland har man tur, för vi lyckades smöra in oss hos en gubbe där som letade fram en rostfläckad skiva bland en massa bitar som låg slängda lite överallt (ingen ordning där precis...) och såg dessutom till att vi fick den tillsågad som vi ville ha den. Vi fick till och med se på när den blev iordninggjord. Riktigt spännande, jag som tycker det är häftigt med maskiner som gör coola saker. Så nu ser jag fram emot att få ta med den till Växjö och lägga den på plats där den ska vara.

Pajdeg

150 g smält smör eller margarin

1 dl socker

3 dl mjöl

1 tsk bakpulver

Fyllning

1 stor eller 2 små burkar krossad ananas (eller i bitar om man gillar att hacka själv...)

1 ägg

2 dl crème fraiche (turkisk youghurt funkar också)

1 dl socker man kan ta bort litegrann ifall man tycker det blir för sött)

1 tsk vaniljsocker

Rör ihop alla ingredienser till pajdegen och tryck ut den i en form. Rör sedan ihop alla ingredienser till fyllningen och häll i pajformen. Grädda i 225 grader 20-30 minuter. Servera avsvalnad med t.ex. vaniljvisp. 

Gutarnas olympiad. Innan jag träffade Erik var jag minst sagt ointresserad av gutnisk idrott (och är väl det till viss del fortfarande), men efter att ha suttit på Stangmalmen i Stånga den andra söndagen i juli de senaste sju åren börjar jag känna mig riktigt hemma på läktaren.

Stångaspelen består av tävlingar i gutnisk idrott, t.ex. pärk, varpa, stångstörtning, gutniska lekar (herre pa stang, spark bläistre, dra hank osv.) och gutnisk femkamp. Det är femkampen som drar störst publik. Alla kan liksom hänga med, vilket är tvärtom hur det är i pärk. Jag fattar verkligen ingenting av denna märkliga sport. Det ska påminna om baseball, har jag läst, men jag vet inte vad det går ut på heller så det är sak samma. Både Åsa och Christina spelade och det hade visst gått riktigt bra. Kanske jag borde gå en kurs hos dem...? Erik har vunnit den s.k. "mästarklassen" (det finns även klasser för nybörjare och turister och för tjejer) i femkampen tio gånger, och det gör givetvis att det blir extra roligt att sitta och titta.

Vad går det då ut på? Ja, självklart ingår fem grenar i tävlingen: Löpning, längdkast med stenvarpa, höjdhopp (haugstikel på gutamål...), stångstörtning och ryggkast. De sämsta i varje gren åker ut tills det är fyra kvar som får göra upp i ryggkast. Det är som brottning, fast man måste stå upp hela tiden och hålla i varandra på ett speciellt sätt. I år var Robban med efter att ha gjort ett uppehåll förra året, och det var just honom Erik fick kämpa mot i finalen. Och jag menar verkligen kämpa. Fy fasiken, vad de slet. När Robban fick ner Erik på rygg i första omgången var det nervöst kan jag lova. Sedan tog Erik honom i de två sista kasten. Det ska bli intressat att höra hur de mår i sina arma kroppar i morgon... Man bli rätt mörbultad, har jag förstått...

Löpning

Längdkast med varpa

Höjdhopp

Stångstörtning

Ryggkast

Mörbultade?

Prisutdelning av landshövdingen

Erik, Robban och Petrus

Nu har jag kommit tillbaka till Gotland efter nästan fyra dagar i Växjö. Det var en ny upplevelse att vara i Växjö mitt i sommaren, eftersom jag tidigare år liksom inte haft någon direkt anledning att åka dit under sommarlovet. Men i år ville jag dels träffa Erik (eftersom det var drygt två veckor sedan sist) men också Julia och Stefan, eftersom de inte kommer att komma till Gotland förrän v. 31. Nåväl, det man kan konstatera är att på samma sätt som Visby lever upp på sommaren och dör på vintern är fallet helt tvärtom när det gäller Växjö. Överallt var det lugnet som rådde. Knappt en människa på stan innan lunch, inga köer, lätt att hitta parkering... Precis tvärtom mot Visby sommartid. Jag kände mig nästan som en turist... Var till och med inne i domkyrkan en sväng, vilket inte har hänt tidigare. Jo, jag har givetvis varit i domkyrkan, men inte så ingående som nu. Vi tände bland annat ett ljus för mormor och det var en otroligt stark upplevelse. Jag är inte alls speciellt religiös, och har ingen relation alls egentligen till kyrkan, men när jag gick där i tystnaden blev jag liksom uppfylld av ett lugn och en känsla som det var väldigt länge sedan jag upplevde senast. Det tog en liten stund att "koppla om" till mitt vanliga jag när jag lämnade kyrkan och var tillbaka i stan med alla ljud och andra intryck. Ska se till att det inte dröjer alltför länge innan jag går dit igen.

Förutom att åka ut till Julia och Stefan på grillning och att ha in dem på middag i stan blev det inte så hemskt mycket gjort, vilket var rätt skönt. Gick på stan en del och kunde t.ex. i lugn och ro prova kläder. Jag skulle bland annat försöka hitta en klänning till ett bröllop jag ska på senare i sommar, och lyckades i första affären (Sisters). Halleluja! Jag är annars inte så förtjust i klänningar för jag tycker aldrig de sitter så bra, men den här var perfekt, så nu ser jag verkligen fram emot bröllopet.

Men nu ska jag fortsätta njuta av lovet. För det är som min kollega Lorene sa när jag var hemma hos henne på fika i torsdags, att på onsdag har halva lovet passerat, men det är inget man ska tänka på. Istället ska jag bara glädjas åt alla härliga veckor som är kvar.

Idag tog Erik och jag en promenad bort till Lummelunds bruk och åt mjukglass (dyr som tusan, men mycket god). Sedan fortsatte i genom skogen hem.

Jag läser just nu en bok som heter Nästa sak på min lista. Den handlar om en kvinna, June, som vid ett tillfälle erbjuder en ung kvinna skjuts. Det slumpar sig så olyckligt att bilen krashar och den unga kvinnan, Marissa, dör. Av en händelse hittar June en lista i en av Marissas fickor. Detta är en lista över 20 saker hon vill göra innan hon fyller 25. Efter att ha levt ett liv där hon egentligen inte engagerat sig speciellt mycket i någonting, varken på jobbet eller privat, bestämmer June sig för att utföra alla saker på listan, innan Marissa skulle ha fyllt 25.

Detta fick mig att börja fundera över vad jag skulle vilja hinna med i mitt liv. Kanske man kan kalla det drömmar, mål eller visioner? Jag är en person som försöker se till att göra det jag vill, samtidigt som jag vet att jag inte alltid följer hjärtat utan låter hjärnan bestämma. Det hade kanske varit bra att göra en sån där lista över saker man vill göra? Att sätta ut en exakt tidpunkt för när allt ska vara gjort är nog svårt, beroende på vilka saker man vill ha med på den där listan. Jag menar, Marissas lista består till en stor del av saker man kan göra rätt lätvindigt och sedan bara bocka av.

• Kyssa en främling
• Ha på mig sexiga skor
• Våga gå utan behå
• Få massage
• Slänga badrumsvågen
• Se en soluppgång

Det jag vill skriva ner på min "att göra-lista" är lite större saker, sånt som kräver lite mer av mig men som samtidigt inte är omöjligt att uppnå, för jag vill inte bli gammal och ligga där sjuk och skröplig och grubbla över varför jag aldrig gjorde det eller det eller det.

Min "att göra innan jag dör"-lista

• Lära mig ett nytt språk
• Springa ett maratonlopp
• Besöka alla världsdelar (Asien och Oceanien kvar)
• Lära mig köra en stor båt (köra framåt, bakåt, lägga till osv.)
• Bo i ett annat land
• Se norrsken
• Jobba med något helt annat än det jag gör idag
• Sy ett fint klädesplagg (tygklädda hårsnoddar och hårband räknas inte)
• Skriva en bok
• Lära mig ett svårt stycke på piano (t.ex. Clair de lune eller The flight of the bumblebee)
• Hjälpa utsatta barn

Sedan vet man förstås aldrig när man kommer att dö, så av den anledningen är det kanske dags att börja beta av sakerna på listan inom en inte alltför avlägsen framtid. Vad ska jag börja med tro? Sy kanske... Ska nog ta tag i det där med språk i höst. Har länge velat lära mig italienska, så det kanske vore något att fördriva höstkvällarna med?

Hur skulle din lista se ut?

På onsdagskvällar går Leila bakar på TV4+ och jag bara älskar det. Blir alltid så himla sugen på att baka när jag ser det. Tyvärr har vi inte den kanalen på Gotland, så nu när jag varit i Växjö några dagar passade jag givetvis på att titta. Som vanligt bakade hon kakor, desserter och bröd som jag skulle kunna göra nästan vad som helst för att få smaka. Men det är inte bara recepten som gör att jag bli helt besatt av tanken på att producera smaskiga bakverk, det är liksom allt runtomkring. Dels är hon själv så himla inspirerande, men sedan gör ju alla fina köksprylar att man bara vill sätta igång att röra ihop en muffinssmet eller en blåbärspaj här och nu. Det är så himla fint med alla pastellfärgade skålar och bunkar och gamla plåtburkar och flaskor. Jag köpte ju den där rosa bakbunken förra veckan, och jag fullkomligt älskar den.

Så igår var vi på stan och hamnade på Netto, och vad hittar jag där om inte jättefina pastellfärgade dessertskålar. Rosa, blå och beige. 20:- styck. Som hittat! Köpte direkt sex stycken. Så när jag kom hem rensade jag ur några gamla kantstötta skålar och gjorde plats för de här nya. Visst är de fina? Man blir liksom så glad av pastellfärger tycker jag. Så i höst när det börjar blir mörkt och dystert ute kan jag ta fram mina skålar och drömma tillbaka till sommaren. Allt känns liksom lite lättare då.

I eftermiddags var Nina och Ville på fika. Jättemysigt! Då passade jag på att be om lite Photoshoptips. Jag försöker verkligen lära mig och vill som jag skrivit tidigare lära mig allt i ett nafs. Har dock insett mina begränsningar och tar hjälp istället för att bli vansinnig över att det inte funkar. Det jag fick lära mig idag var att skriva text vid bilderna samt ta bort bakgrunden och lägga till en färg. Så förhoppningsvis kommer jag så småningom lägga ut bilder med lite tjusiga effekter här... Men först måste jag öva och det ska jag göra nu.

Jag älskar smultron! Igår helgen var pappa och jag i skogen ett par timmar och fick ihop nästan fyra liter. Härligt! Så nu har jag frossat i dessa ljuvliga bär ett par dagar.

Ögonfröjd

Pannkakstårta

Rulltårta




Rulltårtsbakelse

Såhär på semestern har man plötsligt en massa tid som man inte har annars. Åtminstone är det så för mig. Bland annat hinner jag ägna bloggandet lite mer tid än jag brukar, inte bara att skriva själv utan även att läsa andras bloggar.

På inloggningssidan här på blogg.se listas varje gång man kommer dit bl.a. vilka bloggar som är mest besökta. Där borde det ju finnas något spännande, tänkte jag, och klickade på en av de översta i listan. Det var en jättefin blogg, rent estetiskt. Fina färger och något tjusigt mönster som gick igen i hela bloggen. Sånt gillar jag. Ett klart plus. Men det kan knappast vara det som fick tjejen som skrev bloggen att få fler än 1000 besökare till sin blogg varje dag. Nej, istället måste det vara innehållet som lockade; dagliga redogörelser (flera uppdateringar varje dag) över sitt liv med killar, shopping, festande osv, samt de minst sagt generösa uppladdningarna av bilder, som visade det mesta kan man säga...

Är då detta något att sträva efter, tusentals besökare? Javisst, om dessa är genuint intresserade av att hon har köpt nya shorts på Gina Tricot eller att hon sov till klockan halv två (vilket kanske främst handlar om kompisar, eller de som av någon anledning följer hennes blogg), då kan det ju vara en sak, men många är nog (tyvärr ska man kanske säga) mest intresserade av de bilder där hon ligger på sängen med en liten t-shirt, och trosor och tittar trånande in i kameran... Hon är 17 år...

Tittar man runt bland diverse bloggar är det många som ser ut just på det sättet, och visst det är helt och hållet upp till personen själv vad han/hon vill skriva om. Men jag kan samtidigt tycka det är lite sorgligt med småtjejer som lägger upp hela sitt liv med mindre cencurerat bildmaterial därtill, för hur det än är kan man ju inte "ta tillbaka" det som man har lagt ut. Okej, man kan ta bort inlägget så inga nya besökare kan se det, men är det läst av någon så är det liksom. Punkt. Men återigen, hon har över 1000 besökare, och är säkert stolt över detta.

Jag läste någonstans att den största gruppen bloggare finns bland tjejer mellan 20 och 25 år, och antagligen är de flesta läsare av deras bloggar också i den åldern, så givetvis blir innehållet i många bloggar ganska snarlikt. Jag menar, hur såg inte ens eget liv ut när man var i 20-årsåldern? Inte som idag i alla fall. Så självklart är det inte så konstigt att dessa bloggar känns lite främmande för mig, som liksom passerat det där. För 20-åringar är det säkert jättekul att läsa dessa "vardagsbloggar", eller vad man ska kalla dem. Skulle tjejer (om det nu är till dem vi håller oss) gå in och läsa någon av de bloggar jag själv brukar läsa, för att inte tala om min egen, hade de säkert tyckt att det var hopplöst ointressant och tråkigt. Jag menar, bilder av stenar, bullar, blommor...?! Man väljer ju faktiskt att läsa det man är intresserad av och resten struntar man ju i. Åtminsone gör jag det.

På designadinblogg.se får man förutom rena bloggdesigntips tips på hur man lockar nya besökare till sin blogg. Bland annat kan man läsa att man ska skriva sånt som är intressant att läsa (låter ju helt logiskt), och det är väl kanske där som det för många blir svårt att dra gränsen. Man vill ju att folk ska hitta till ens blogg och läsa det man skriver. Men återigen, jag tror att det ändå gäller att fundera en eller två eller tre gånger innan man skriver vad som helst eller lägger ut vilka bilder som helst, framför allt när man har en blogg med hundratals besökare varje dag. Detta tror jag dock tyvärr att många glömmer bort i sin iver att locka många besökare.

Har bakat focaccia för första gången och det blev gott. De blev väldigt saftiga och smakrika, och jag skulle tro att det var olivoljan som gjorde susen.  

När man har stuga vid havet blir det lätt att man blir kvar där och glömmer bort alla andra vackra stränder som finns på Gotland. Ska jag erkänna det så är jag rätt dålig på stränder söder om Tofta, vilket kanske inte är så konstigt. Man har ju inte varit där så mycket utan hållt till "uppe pa nårr".

Igår blev det en kvällsbiltur till Hide. Det är helt klart den mest långgrunda stranden jag har besökt. Kanske den mest långgrunda på Gotland? Man kan utan problem gå 100 meter ut utan att vattnet når högre än till höften (såvida man inte är ytterst kortväxt eller ett litet barn). Har du inte varit där så tycker jag att du ska åka dit.

Lagom när jag kom hem från Lickerhamn började molnen torna upp sig och sedan dröjde det inte länge innan de första regndropparna kom. Sedan kom åskan, blixtrarna och hällregnet...

När jag går på stan här i Visby slås jag varje gång av hur många trevliga butiker det finns. Jag skrev ett inlägg om just detta här men det tåls att upprepas. Igår blev det mest inredningsbutiker, bl.a. Bolagret, Kvinnfolki och Kustnära. Som väl de flesta som varit hemma hos mig redan vet är jag väldigt förtjust i att få in Gotland. Jag har t.ex. mina två vägghyllor gjorda av drivved som jag hittade vid stranden här i Lummelunda, min fossilpelare, lammskinnskuddar och skinn, tavlor med gotländska motiv etc. Bland det finaste tycker jag dock är lammskinnen. Jag fick ett jättefint av Christina, Aron, Åsa och Sebbe för ett par år sedan som ligger på en pall i vardagsrummet. Igår gick mamma och jag in på Kvinnfolki (där gotländska kvinnliga hantverkare säljer sina grejer - superfina!) och hittade det här fina lammskinnet.