,

Jag har precis läst ut en bok av Stefan Einhorn som heter "Medmänniskor". Det är en bok jag skulle vilja rekommendera ALLA att läsa, för den väcker en massa tankar och funderingar. Varje kapitel börjar med en kort berättelse om olika människoröden och avslutas med författaren reflektioner. För de som inte känner till Stefan Einhorn har han tidigare skrivit bl.a. "Konsten att vara snäll", som även den kan rekommenderas - varmt.

Kortfattat handlar boken, som titeln ju avslöjar, om vad det innebär att vara medmänniska och om hur vi människor väljer att behandla andra kommer att påverka våra egna liv. Det går liksom inte att inte bli inspirerad till att bli en bättre människa. Stefan Einhorn skriver att det inte finns någon människa som är helt igenom god, och det tror jag stenhårt på. Det handlar inte om att man är ond utan att man ibland glömmer bort att värna om sina medmänniskor och iställer sätter sig själv och sitt eget i första rummet. När jag läste boken insåg jag hur otroligt mycket jag ännu har kvar att lära om hur man ska göra och tänka. Alla gör fel ibland, mer eller mindre allvarliga, som får konsekvenser för andra, men då får man försöka ställa saker till rätta så gott man kan, det är liksom en del av hela grejen. Ibland när jag blir illa behandlad av någon försöker jag, i den mån det är möjligt, att inte bry mig så mycket. Så länge jag kan gå rakryggad får resten vara. Ibland kan jag bli frustrerad över att jag bjuder till men inte alls får lika mycket tillbaka, men enligt Einhorn ska man inte tänka så, utan istället försöka se till det godhjärtade man själv har gjort. Om jag t.ex. alltid ringer en person och frågar hon han eller hon mår om personen t.ex. varit sjuk, men personen aldrig gör detsamma för mig, får jag inte se det som ett nederlag, utan istället glädjas åt att jag åtminstone var en god medmänniska som ringde och förhoppningsvis gladde personen. Att han/hon sedan väljer att inte visa samma sak tillbaka får liksom stå för honom/henne. Om jag hela tiden går och grubblar över varför jag inte blir bemött på samma sätt som jag bemöter andra, kommer det ändå bara att leda till att jag själv blir bitter, och vem vinner på det? Ingen, i synnerhet inte jag själv. Boken avslutas med en fråga som jag verkligen tycker att man ska ställa sig själv: Om det inte är min uppgift att vara medmänniska - vems uppgift är det då? Tänk på det.