,

Nu har jag tagit ytterligare ett jättekliv uppåt på husmorsstegen: Jag har bakat mina första gotlandslimpor. Känner mig mäkta stolt över detta och ska nu inmundiga en ljummen skiva med smör och ost på. Men först kommer receptet:

Gotlandslimpor (2 stora eller 4 små)

Dag 1
1 liter vatten (uppkokt, något avsvalnat)
15 dl rågsikt
½ msk salt
1½ msk ättikssprit
1 påse malen pomerans 

Dag 2
40 g jäst
1 dl sirap
1 dl vatten
13 dl vetemjöl

Gör såhär:

Dag 1
Lägg rågsikt, salt, pomerans och ättika i en stor bunke. Häll på det avsvalnade vattnet och arbeta degen 10-15 minuter. Mjöla, täck med bakduk och ställ på varm plats till nästa dag.

Dag 2
Blanda jäst, sirap och vatten. Slå blandningen över gårdagens deg. Blanda i vetemjöl och arbeta kraftigt tills den släpper bunken (men den ska ändå vara rätt kladdig). Låt jäsa övertäckt ca 1 timme. 

Slå upp degen på ett ordentligt mjölat bakbord och arbeta ihop den. Forma till två eller fyra limpor och lägg dem på en smord plåt. Låt bröden jäsa ca 45 minuter under duk. Pensla bröden med sirapsvatten. Grädda i 200 grader längst ner i ugnen, ca 1 timme (40-50 min om man gör fyra bröd). Pensla med lite smält smör när man tar ut dem. Låt svalna under bakduk. 

Tips! Om man är osäker på om bröden är färdiggräddade kan man knacka på ovansidan. Det ska då låta lite ihåligt. 
 

 

I eftermiddags bakade jag ut min pepparkaksdeg som jag gjorde i förrgår. Kakorna blev goda så här är receptet.

Det här är ett recept som jag hittade på nätet någonstans och sedan har gjort om lite.

Till 12 muffins behövs:

Kaksmet
200 g mörk eller ljus blockchoklad
175 g smör eller margarin
3 ägg
2 dl socker
2 dl vetemjöl
½ tsk bakpulver
2-3 tsk pepparkakskrydda

Toscasmet
100 g smör eller margarin
2 dl socker
2 msk sirap
2 msk mjölk
2 msk vetemjöl
2 msk kakao
150 g mandelspån

Grovhacka chokladen. Smält smöret och blanda ner chokladen så den smälter. Rör ägg och socker i en bunke (inte med elvisp). Blanda ner mjöl, bakpulver och pepparkakskrydda och rör om. Blanda till sist ner chokladsmöret. Häll smeten i muffinsformar i muffinsplåt (fyll ca halva formen). Grädda i 200 grader 20-25 minuter (muffinsen ska vara rätt lösa inuti).

Blanda ihop alla ingredienser till toscasmeten utom mandeln i en kastrull. Koka upp, ta av kastrullen från värmen och rör ner mandelspånen. Häll smeten över de varma muffinsen och grädda ytterligare ca 10 minuter. Klart!

Tips: Tryck till muffinsen lite försiktigt innan toscasmeten hälls på, annars är risken stor att den rinner av (om muffinsen är väldigt toppiga).

Lycka till!

Idag var Camilla på jobbet och hälsade på med Lova, 3 månader, och jag bara älskar Åsas kommentar: "Det är ju inte utan att det kliar lite i äggstockarna". Det härligaste är (förutom att det är mysigt att träffa mammalediga kollegor) att jag vet att jag om bara några månader liksom har en egen. Något kli i äggstockarna känner jag givetvis inte av just nu, däremot är det svårt att inte lägga märke till de akrobatiska övningar som någon just nu har för sig innanför naveln ungefär... Hihi.

... blir det inte i år. Det ska jag se till. Eller, strul och strul, det blir väl vad man gör det till. Jag har i alla fall bestämt mig för att tagga ner lite och inte vara så förbannat ambitiös. Och med tanke på att julen kommer att infalla den 24-26/12 i år med (precis som alla andra år...) ska jag vara ute i god tid med allt. Idag har jag t.ex. gjort pepparkaksdeg. Sedan får vi se om det blir bak till helgen eller när det blir. Men oj, vad gott det doftade - och smakade. Var tvungen att spara en liten degklick (jag som annars inte alls gillar att slicka bunkar, slickepottar och vispar) och stoppa i munnen. "Tant Harriets pepparkakor" hette receptet. Har aldrig gjort egen deg förut, men fattar egentligen inte varför efter hemgjord är så mycket godare än den där smaklösa skogaholmsdegen man köper på Willys. Blir kakorna bra lägger jag ut receptet här på bloggen.

Det blir så lätt att man överarbetar julen känner jag, och då har jag ändå förmånen att få åka runt och äta hos andra. Behöver med andra ord inte tänka på att griljera skinka, göra jansson och lägga in sill. Okej, det var att överdriva, för jag gillar varken sill eller skinka... Men några favoriter har jag som liksom "måste" finnas:

Pepparkakor (små, som man kan ha till glögg),
Saffransskorpor
Lussekatter
Chokladfudge
Brända mandlar
Rice crispy treats

I år ska jag även ge mig på att göra gotlandslimpor. Mamma bakar varje år (har ett "eget" recept som jag förhoppningsvis får testamenterat till mig...) liksom Aron. Älskar det!

När det gäller julklappar har vi kommit överens med Christina att inte köpa något till varandra, bara till barnen. Men det kan vara nog så knepigt... Fick dock ett mycket bra tips på var man kan hitta bra julklappar av Emma på jobbet. Håller det nog dock för mig själv, så det blir en överraskning på julafton...

 

 

I eftermiddags fastnade jag framför TV:n och en dokumentär om ett ungdomsfängelse (eg. "barnfängelse") i Ryssland. Där satt barn mellan 10 och 15 (skulle jag tippa, det är svårt med ålder) som hade mördat, stulit, våldtagit, rymt från missbrukande föräldrar osv. osv. Jag hade ont i magen i 60 minuter men kunde liksom inte sluta titta. Detta är ett land dit vi tar oss med flyg på ett par timmar, ändå är levnadsvillkoren så ofattbart mycket sämre än våra.

En av pojkarna hade slagit ihjäl en jämnårig kamrat med en tegelsten, sedan de blivit osams om vem som stulit några flaskor öl. En annan hade varit hungrig och därför stulit burkar med saltgurka och några tomater. Mördaren fick tre års fängelse och "tjuven" två och ett halvt. Många av pojkarna hade aldrig fått besök från någon, aldrig fått några brev eller andra bevis på att de där hemma tänkte på dem. En av dem berättade att hans mamma satt i fängelset tvärs över gatan och att han hade syskon på andra anstalter. Hans storasyster hade supit sig redlös. blivit ihjälslagen i en park, för att sedan grävas ner och så småningom hittas av en hund. Ryssland 2007. Fy fan, säger jag.

Och här i Sverige då? Hörde om den 15-åriga killen i Göteborg som trängt sig in hemma hos tjejer och våldtagit dem. Hur kommer det gå för honom? Ja, inte blir det fängelse i alla fall. Inte kommer han få ligga och trängas i trånga sovsalar med mördare, tjuvar och andra våldtäktsmän. Inte kommer han tvingas delta i språngmarsch varje morgon iförd endast kalsonger och tofflor. Inte kommer han få krypa omkring på golvet och skrubba det rent med en liten skurborste modell kökssvamp. Inte riskerar han att inte få träffa sina anhöriga på flera år.

Eller svartsjukedramat som slutade med att en tonårstjej mördades av sin pojkvän...

Nu menar jag inte att vi ska låsa in våra ungdomar på bröd och vatten i flera år, och isolera dem totalt från samhället. I dokumentären från det ryska ungdomsfängelset konstaterade man att 91% kommer att hamna i fängelse när de blir vuxna, vilket är en statistik som svenska ungdomsbrottslingar inte når upp till (kan jag aldrig tro, utan att veta speciellt mycket om brottsstatistik). Att del flesta som begår brott i unga år reder upp sina liv så småningom och blir fullt fungerande vuxna beror säkert till stor del på den "brottsvård", eller vad man ska kallas det, som bedrivs i Sverige.

Jag blir bara så illa berörd över hur jävla orättvist det är. Vad är det som säger att bara för att du råkar födas i Ryssland ska ditt liv inte alls vara värt lika mycket som våra svenska barns liv? Jag menar, FN's barnkonvention gäller ju för alla som skrivit under. Ryssland inkluderat.  

Ibland kan jag bli så frustrerad över våra små i-landsproblem som får gigantiska proportioner. Här ska man inte behöva ta något eget ansvar, för det finns alltid någon som kommer och räddar en. Och om det plötsligt skulle ställas krav blir man "kränkt". 

I Sverige får man pengar utan att behöva jobba (inte mycket, men det är ändå det), man får barnbidrag, kan man inte betala sin hyra får man hjälp med det, barn upp till 18 får gratis tandvård, vi har gratis skola för alla (jaja, Sverige har världens högsta skatt, men det är ju inte alla som betalar skatt och får ändå ta del av detta) inkl. skollunch (som man sedan gör TV-program om eftersom det tydligen är så dålig på vissa håll), vi har rätt att vara mamma/pappalediga i sådär ett år, alla har rätt till fri sjukvård...   

Listan kan göras lång. Vill bara göra ett statement liksom: Vi har det rätt bra här.

Jag har ett fantastiskt bra immunförsvar. Har aldrig fått influensa, trots att jag dagligen umgås med människor som hostar, snorar, har feber, nyser, har ont i magen... Under mina fem och ett halvt år på KBS har jag två sjukdagar. Det tycker jag är rätt bra.

Men detta har liksom vänt. På en månad har jag varit förkyld två gånger. Är täppt i näsan, tung i huvudet och allmänt hängig. Förra gången försökte jag bota med Nezeril, men efter 10 dagar utan effekt struntade jag i det och väntande istället ut eländet, vilket resulterade i att jag knappt kunde andas på natten... Men men, till slut blev jag ju frisk. Nu är det dock kört igen. Tredje förkylningsdagen nu. Den här gången har jag dock dumpat Nezeril och istället skaffat mig Renässans+ (ja, det stavas faktiskt med ä) som är vanlig saltlösning. Den ska inte vara beroendeframkallande och är tydligen speciellt framtagen för t.ex. gravida. Sticker/svider lite när man sprayar (eftersom den är lite saltare än salthalten i kroppen) men jag kör på. Har läst att nästäppa udner graviditet är rätt vanligt så antagligen är det väl något sådant.  

Det är i alla fall inte svininfluensa (eller "den nya influensan") för jag är vaccinerad, två gånger till och med. För mig var det aldrig någon tvekan om huruvida jag skulle vaccinera mig eller inte. Många menar att det bästa är att bygga upp sitt eget immunförsvar och därför inte utsätta kroppen för några konstgjorda substanser. Detta tycker jag dock är att vara rätt ego. I den situation jag är just nu tänkte jag självklart först och främst på bebben, men även på alla som jag dagligen träffar och utbyter baciller med. Jag menar, bara för att jag brukar klara mig från de värsta symptomen innebär ju inte det att jag inte kan smitta ner någon annan som verkligen blir jättesjuk.

Att den första sprutan sedan gjorde jäkligt ont är en helt annan sak... Det kändes som att någon hade givit mig en rejäl snyting och armen kändes helt förslappad i ett par dagar. Andra gången gjorde det inte alls lika ont. 

Måste nog ta en spraypuff nu för det börjar tjockna till igen.  

Idag har jag tagit det första steget mot införskaffandet av barnvagn. Ansträngde mig dock inte överdrivet mycket eftersom det ännu är låååång tid kvar, men man måste ju börja någonstans. Begav mig till Babyproffsen (den enda bebisbutik jag som amatör känner till här i stan) tillsammans med Erik. Shit, vad grejer! Skulle man köpa allt man tyckte om där inne hade man för tusan blivit ruinerad... Okej, sak samma, mot barnvagnarna. Varför måste allt vara så jäkla avancerat så fort man ska välja något? Kan det inte bara finnas sådär tre alternativ? Nej då, minst tjugo fanns det och alla var ju bra på sitt sätt. Vissa var estetiskt tilltalande medan andra var mer funktionella. Vi vet ju vad vi vill ha så egentligen ska det väl inte vara så svårt att hitta en sån eller?

Våra krav är följande:

Lätt (det är ju jag som kommer att lyfta den i och ur bilen för det mesta)
Tre hjul, alt. fyra där de två främre kan svänga
Justerbart handtag (36 cm längdskillnad mellan Erik och mig)
Lättkörd så Erik kan springa med den
Ska vara smidig både i stan och i skogen
Den ska hålla länge för jag har inga planer på att gå och köpa en ny om några månader
Inga pumphjul, för jag hatar punka

Vi får väl se vad det blir. Har ju, som sagt, tid på oss att hitta den perfekta vagnen.

Dessförinnan var jag på Erikshjälpen och hittade några små plagg som var nästan gratis. Att de ynka slantarna dessutom går till något bra är ju kanon. Erik och jag har bestämt att vi inte ska köpa speciellt mycket nytt i början. De växer ju fort de där små. Det där med bebiskläder/tillbehör är verkligen big business, och säkert kommer jag trilla dit både en och två och tre och hundra gånger... Men målet är i alla fall att börja småskaligt.

Har hittills samlat på mig några plagg:

Fem bodys
En sparkdräkt (heter det så?)
En pyjamas
En mössa
Tre par strumpor
En mjukisjacka
Ett par byxor
Ett par jättetuffa skor i bästa USA-stil, som dock får ligga och vänta till våren 2011 (kunde liksom inte låtar bli när jag hittade dem på Tradera)
Ett randigt PO.P-set med body, byxor och strumpor

Så den ska nog inte behöva frysa när den väl bestämmer sig för att det får vara nog med jacuzzilivet där inne...

50,4% avklarade. 139 dagar kvar till BF. Så himla härligt! Det känns fantastiskt att veta att man avverkat mer än vad som är kvar. Inte för att jag var medveten om det lilla fröet därinne förrän sådär en månad in i graviditeten, men ändå...

Det mesta av min vakna tid går åt till att tänka på den lilla/lille och hur allt kommer att bli. Hur kommer jag bli? Och Erik? Och vad är det för en filur som växer i mig? Hur kommer den se ut? Vilken personlighet kommer den få? Vem blir den lik? I helgen ska vi åka och kika på vagnar. Har ju ingen aning om hur de ska se ut eller vad man ska titta efter.

Hittills har jag köpt två plagg. Det lär bli fler... Ibland tar jag fram dem bara för att påminna mig om att detta faktiskt är sant. För det är det! Jag ska bli mamma!

 

 

Nu har jag då kommit igenom det hittills trögaste läsprojektet på länge. Kanske någonsin... I eftermiddags var det bokträff hos Camilla och jag plöjde lätt stressad de sista 40 sidorna i morse till frukosten. Jag är inte den som brukar ta tid på mig att läsa ut en bok, men just den här tog tid. Närmare bestämt två veckor.

Från baksidestexten:

"Den unge ukrainaren Alex får i uppdrag att vara översättare åt en lika ung amerikan vid namn Jonathan Safran Foer som kommit till Lvov för att söka efter byn Trachimbrod och den kvinna som räddade hans morfar undan nazisterna. I en risig bil med Alex halvblinda farfar som chaufför och hunden Sammy Davies Junior Junior ger de sig iväg på jakt efter det förflutna.
     Resan skildras av Alex som lärt sig engelska med hjälp av en föråldrad synonymordbok. Samtidigt berättas byn Trachimbrods öde från 1791, då byn får sitt namn, fram till 1941 då den utplånas av nazisterna. Historien drabbar resenärerna på ett avgörande sätt."

Författaren heter Jonathan Safran Foer, dvs. samma som huvudpersonen, men det är inte en självbiografisk bok. Detta är ju en lite ovanlig sak med den här boken. Varför döpa en av karaktärerna till exakt samma namn som sig själv? En annan ovanlig sak är detta med att Alex lärt sig engelska med hjälp av den där gamla synonymordboken. Detta gör att ordvalen ibland blir lite tokiga. Ytterligare annorlunda grepp är att dialogen är skriven i löpande text, att vissa avsnitt är skrivna utan en enda punkt och att det helt plötsligt kommer två sidor fulla av enbart punkter (och några ord hit och dit).

Detta är en bok för dem som gillar litterära utmaningar och att möta skönlitteratur på ett lite annorlunda sätt. Man kastas liksom fram och tillbaka, både i tid och upplägg och ibland blir detta lite förvirrande. Ibland kände jag att "Wow! Nu har jag äntligen fattat" men så vände det tvärt och jag blev tvungen att läsa om vissa sidor flera gånger för att hänga med.

Som sagt, gillar man litterära utmaningar ska man absolut läsa den här, men jag vet inte om jag skulle rekommendera den till personer som föredrar traditionella kioskvältare. Risken finns då att man inte ger boken den chans som den faktiskt ändå förtjänar (trots att den var seg och jag ibland ville ge upp tog jag mig igenom den). Är man ändå nyfiken kan man ju se filmen med Elijah Wood i huvudrollen. Ska själv göra det när jag får tillfälle.

Betyget på "Allt är upplyst" blir 3/6.  

Finns det något jag har svårt för är det fötter, i synnerhet gubbfötter. Ni vet sånna med spruckna hälar, svamp och gula hårda naglar. Äckligt! Nu på vintern går det väl an, men på sommaren med alla som envisas med att gå i sandaler är det värre. Fattar inte tjusningen med att jobba som pedikyrist (eller vad det heter när man jobbar med att fila bort förhårdnader dagarna i ända...). Själv försöker jag ta vara på mina fötter under hela året och jag tycker de är helt ok. En gång dök det upp en stor färgbild av en gubbfot i kopieringsapparaten på jobbet. Urk, vad äckligt! Någon som tyckte att han ville föreviga sin fotsvamp antagligen... Nej, nu slutar vi med äckelprat.

Hur som helst, som tur är är ju inte alla fötter lika äckliga. De här till exempel, som jag fick se för första gången i måndags. Helt plötsligt fick innebörden av fötter liksom en helt annan betydelse...

* Vara grym på något, typ BÄST (tonårsspråk...).

Etos, patos, logos...  Idag var det genomgång av retorikens ädla konst på svenskan och gud vad roligt jag hade. Att kunna trollbinda en hel klass kritiska, hormonstinna 15-åringar kräver sin kvinna. Och idag var jag just denna kvinna. Innan jag började var jag lite nervös, för jag har liksom inte jättemycket erfarenhet av detta, men efter en stund blev jag rejält varm i kläderna (hade f.ö min nya fuskpälsväst idag som jag blev svettig som tusan i...) och sedan var det bara att köra liksom. Eleverna var med, de skrattade och kommenterade och allt var precis så perfekt som det ska vara. Sedan finns det visserligen alltid de som är "för coola" för att tycka att töntläraren är rolig. I sådana lägen gäller det att komma ihåg en viktig sak: Politiker nöjer sig med 51% positiva väljare. Att detta ska vara så svårt att få in i skallen. Om en eller två av 28 sitter och ser ut som riktiga surpuppor börjar man tyvärr ofta tvivla på sin kompetens, istället för att fokusera på resterande 26 som faktiskt verkar uppskatta det man gör. 

I morgon är det dags för nästa pass och jag ser redan fram emot det. 

Måste när jag ändå skriver om jobbet kommentera den fruktansvärda artikel jag läste på helagotland.se idag. Den handlade om hur högstadielärare dagligen tvingas stå ut med att höra hora, fitta osv. från sina elever och att det har gått så långt att lärarna i vissa fall inte orkar/vågar gå till jobbet. Vad fan är det som händer?! Jag har själv sluppit detta bemötande, men har en kollega som en gång fick höra "håll käften" från en elev i sjuan på ett utvecklingssamtal. Till saken hör att föräldrarna var med och gjorde inte ett SKIT. Jaja, jag vet att många elever som beter sig illa kommer från en strulig bakgrund, men detta ger dem väl inte rätt att kränka andra människor? 

Jag känner att när jag skriver detta börjar det riktigt osa om mig, så med mitt eget välbefinnande i åtanke avslutar jag här. Men det finna ännu mycket kvar att säga...  

Jg hittade det här ensamma smultronet nedanför trappan i Lummelunda. Smultronsäsongen känns minst sagt avlägsen...

Efter ett uppehåll i fotograferandet kändes det riktigt kul att ta fram kameran igen och ta några bilder.