,

Gärdet söndag 30/8

11.15: Anländer till Gärdet, starten för Tjejmilen, som fullkomligt kryllar av tjejer, och en och annan vilsekommen karl.

11.30: Sällar mig till ca 200 kissnödiga kvinnor med ett mål i sikte: Bajamajan!

11.45: Med tömd blåsa och decificerade händer ställer jag ifrån mig min väska på bestämd plats, K.

11.46: Påbörjar uppvärmning. Känner mig lite stressad eftersom det bara är sådär 20 minuter kvar.

11.50: Snabb stretch. Inser sedan att det är hög tid att ta plats i startfållan.

11.51: Inser att det är knökfullt! Vig som en antilop klättrar jag över kravallstaket och befinner mig plötsligt mitt i ett hav av tighta linnen och dubbelknutna skor på fötter som inte är stilla en sekund. Luften dallrar av adrenalin.

12.00: Första start! Eliten ger sig iväg.

12.05: Snart dags för andra start. Mitt startfält. Vi som ska springa på under 55 minuter. Ledet släpps fram, men inget händer. Vad är det som är på gång? Helvete! Jag står i trean! Smiter undan avspärrningsbandet och springer fram för att få en bra plats. Pust... Nära ögat.

12.10: Startskottet går, och så gör jag. Går alltså... Trycker igång klockan först någon minut senare, när man faktiskt passerar startlinjen. Det är lite trångt...

Nu är jag iväg. Jag har 10 km framför mig, vet hur banan ser ut och har laddat sedan 14 april. Är speedad värre än en duracellkanin på uppåttjack... Nu kör vi brudar!

Tid vid 1 km: 5.27.

Tid vid 2 km: 13 minuter blankt

Tid vid 3 km: 18 minuter.

Det är nu jag inser det ofattbara: Jag ligger redan tre minuter efter min planering och ser genast målet om att komma under 50 minuter fladdra bort som en fjäril på en sommaräng... Det finns inte en chans att jag ska kunna ta igen tre minuter på sju kilometer. Då måste jag pressa ner minutttiderna till 4.30 och det vet jag att jag inte kan. Är just nu så förbannad att det antagligen ryker ur öronen på mig. Jävla idioter! Vill jag skrika, men tvingar mig själv att ta det lite lugnt. Det finns liksom ändå inget jag kan göra åt det. 

Vid sex kilometer tvingas jag dricka lite vatten, trots att jag laddat med ordentlig med vätska. Besvikelsen över att inte kunna nå mitt mål har gjort mig ofokuserad och jag bestämmer mig för att skita i allt vad bra tid heter och istället se till att komma i mål. 

Efter 52 minuter och 18 sekunder korsar jag mållinjen, får min fula medalj, en banan, en smoothie med mangosmak och en ask äcklig kall ostkaka med jordgubbssylt. Tar mig på lätt stapplande steg tillbaka till K, drar på mig överdragskläder och sjunker ihop, apatiskt tuggande på en bit kexchoklad som smakar papper och bara växer i munnen... Vilken besvikelse. Nästan så tårarna börjar tränga fram. 

Några minuter senare kommer Emma och Åsa, och då byts uppgivenheten ut mot ren och skär ilska. Och nu skräder vi inte orden. Fy fan, vad vi är arga! Efter ytterligare någon minut kommer Pernilla, som haft skavsår hela loppet, stackaren, men ändå lyckats prestera en tid som är sådär 10 minuter bättre är förra året.

En fråga: Om man står i startled två och alla har under 55 minuter som målsättning, borde inte alla springa minst lika fort då?! 

Nej då, inte alls. Istället väljer man att gå efter 500 meter, alternativt småjogga/lunka tillsammans med bästa väninnan och samtidigt idka lite social verksamhet. Detta leder till en propp av svettiga kvinnokroppar som inte lättar förrän efter åtminstone tre kilometer. Det är först då man kan få upp tempot, komma in i rytmen och känna att det flyter någolunda bra. Men då är det liksom redan för sent. 

En kvinna blev vansinnig när hon inte kom fram och fick då till svar att hon skulle ta det lite lugnt istället, för Tjejmilen är ju ingen tävling. Fuck you, skulle jag vilja säga till henne. Kvinnan som inte var nöjd med tempot svarade kanske inte lika vulgärt, men fräste ändå till att vissa kanske vill ha en tid. Och det är ju precis det som är grejen. Ska du han en chans att få stå i första startledet måste du ha en bra tid, annars är du förvisad till övriga startfält där risken är stor att du blir instängd bland dessa flämtande damer som får håll och börjar gå innan första kilometern är avverkad. 

Jag fattar inte att folk inte kan visa hänsyn. Vet man att man springer milen på över en timme ska man stå i det fältet som är avsett för just denna grupp. Springer man långsammare ska man stå i ett annat, har man barnvagn eller stavar i ytterligare ett. Man får inte vara så ego att man ställer sig där man inte hör hemma bara för att man vill starta så tidigt som möjligt. 

Ska dock försöka att inte se det hela som ett alltfär stort nederlag utan som att kag gjorde mitt bästa utifrån de förutsättningar som fanns. Och med tanke på att jag sprang de första tre kilometrarna på 18 minuter och alltså resterande sju på 34 minuter låg jag ju faktiskt under feminuterstempo resten av loppet och det känns ändå ok. 

Nästa år ska jag givetvis springa (även om jag i stundens hetta igår lovade att aldrig mer ställa upp...) och då försöka med en annan taktik. Får se vad det blir. Antingen sätter jag tidsgränsen lite högre eller så ställer jag mig längre bak, bland de som verkligen går för så går det snabbt att komma förbi och sedan kan man förhoppningsvis springa fortare redan från börja. Det är i alla fall en teori.
 

Nu är stenskivan som vi köpte på stenhuggeriet i Burgsvik på plats, och det blev precis så bra som jag hade hoppats. Tyvärr märkte vi, när vi skulle ta fram den och slipa till kanterna (då hade den stått i garaget sedan vi köpte den, så den inte skulle blir förstörd eller nåt) att den hade blivit helt full av repor. Fattar inte hur. Jäkligt tråkigt i alla fall. Så det var bara att gnugga som en dåre med sandpapper/vatten och som tur var gick de bort. Annars hade jag blivit riktigt ledsen... Hur som helst, eftersom vi ska ha den som bordsskiva på ett bord som vi liksom använder värje dag (inte som något prydnadsbord) och kalkstenen är känslig för t.ex. fläckar måste vi behandla den. Så efter ett antal torkningar med såpvatten har den nu fått en helt ny yta. Var lika orolig för att ytan skulle bli mörk eller på annat sätt ful, men det blev den alltså inte. Det vi behöver göra nu är at hitta något sätt att stabilisera underredet för det är lite vingligt (skivan väger säkert 40 kilo). Får klura ut något bra sätt...

Jag har inte riktigt bestämt mig för vad jag vill ha på bordet och hur grejerna ska stå, men just nu ser det ut såhär i alla fall. Vet du inte hur den såg ut under själva "produktionen" kan du kolla här. 

Då var det helg och ledigt - igen. Lika skönt som alltid, trots att jag bara jobbat fyra dagar hittills. Saken är bara den att jag är så vansinnigt TRÖTT. Ska man vara såhär trött efter fyra jobbdagar? Hur ska det då bli när eleverna kommer??? Jag fattar då inte...

Nåväl, denna trötthet har gjort att detta med bloggande har känts minst sagt avlägset de här dagarna. Blotta tanken på att fota, redigera bilderna och skriva inlägg gör mig svettig... Därför får bloggskrivandet komma lite i skymundan just nu. Ska dock försöka ta tag i att fota alla fina saker jag köpte på Gotland i somras som blev kanonbra. Får se när det blir av...   

Har nu avverkat den första dagen på KBS efter semestern och det gick riktigt bra. Inte för att jag hade förväntat mig något annat kanske... Hann med en hel del faktiskt:

Stämplat och numrerat alla nya böcker (typ 120 st.)
Slängt en massa elevarbeten som suttit uppe sedan förra läsåret (som om de kommer att sakna dem...)
Planerat upp svenskan tillsammans med Vickan
Lagt upp en del ny info på Moodle
Gått igenom gamla böcker och kollat så det finns så det räcker
Skrivit in elever i kalendern

Känner mig full av inspiration nu och ser fram emot att sätta igång på riktigt (eleverna kommer nästa vecka).

Har varit urkass på att äta frukt i sommar (har slängt hur många mögliga nektariner och mörkbruna bananer som helst...), men nu ska jag blir precis lika duktig som jag brukar vara. Köpte en rejäl laddning idag så nu ska jag klara mig några dagar. Dessutom slog det mig när jag var i affären att frukt har blivit billigare än det var i t.ex. våras. Då köpte jag vid ett tillfälle två päron för 21 spänn... Okej, det var väl kanske inte säsong, men ändå, 21 spänn...

20 dagar kvar till TM och för en gångs skull såg jag till att få in lite kvalitet (eller vad det heter på idrottsspråk...) i träningen, jag som annars helst undvikit sånt som kräver upprepning...

Tisdag: Intervallstege (5 min - 3 - 2 - 1,5 - 1 - 30 sek)

Torsdag: Backe (25 sek. uppför, sedan jobba ner, springa upp, och så ner, och upp, och ner...)

Fredag: Distans 7 km

Borde ha kört ett långpass igår med det hann jag inte med. Eller som en av Eriks tränare brukar säga, tid finns alltid det handlar bara om prioriteringar. Så jag prioriterade med andra ord inte löpning igår när jag skulle packa, städa och resa. Inte har jag gjort det idag heller. Men jag oroar mig inte, för jag vet att jag kommer att fixa milen. Inga problem.

Jag är nu inne på min sjunde och sista semestervecka och på söndag bär det av hem till Växjö igen. Shit, vart tog sommaren vägen?? Ska jag vara helt ärlig har detta inte varit en av mina bästa somrar. Det har om inte annat varit en ganska ensam sommar. Räknade ut lite snabbt att Erik och jag sovit ihop 13 nätter sedan innan midsommar... Nej, detta är inget fiskande efter människors medlidande, typ "Stackars Elin som har fått tillbringa så mycket av sitt låååånga lärarsommarlov själv...". Härom dagen var Christina här med småtjejerna och då började vi prata om det här med att ha fullt upp slash inte ha speciellt mycket att göra under semestern. Eftersom jag är en person som nästan alltid har något projekt på gång känns det lite konstigt att plötsligt inte ha något alls att ta tag i. Detta får mig liksom att fundera över vad det innebär att ha en meningsfull ledighet. En sak kan jag säga, och det är att jag verkligen har fått vila upp mig den här sommaren, på det sättet har den varit fantastisk. Jag har även hunnit med det mesta på min "att göra på semestern-lista".

• Läsa
• Vara i Valleviken
• Åka till Fjaugen och fika (skulle ha åkt ut idag, men det var så fullt av andra båtar där)
• Bada
• Åka ut med Reinhold (sjösattes aldrig)
• Gå på Romateatern och se Shakespeare
• Fotografera
• Grilla
• Åka vattenskidor
• Äta glass på hamnen
• Samla fossil
• Sola
• Cabba med mamma
• Cruisa med pappa
• Njuta av ledigheten i Lummelunda
• Träffa släkt och vänner

Men ska man se det rent krasst skulle jag kunna beta av det mesta på listan på bara några dagar och sen då? Vad ska jag fylla min tid med sedan? Ofta har det känts som att jag bara sitter av tiden. Helt plötsligt har ytterligare en dag gått och vad har jag gjort? Hm, inte så mycket...

Att det blev en sån här sommar beror givetvis på att Erik bara fick en ledig vecka på Gotland, mot annars lika många som jag har. Och med tanke på det liv vi lever i Växjö, där vi ju inte hinner umgås jättemycket under veckorna, är det så himla viktigt att få lite tid tillsammans när man väl är ledig lite längre, vilket vi inte har fått. Av den anledningen börjar hemlängtan smyga sig på, på samma sätt som jag längtar efter Gotland när jag varit på fastlandet länge. Jag längtar efter att få gå runt i min fina lägenhet, få tillbaka mina vardagsrutiner (vilken lyx att inte alltid äta, titta på tv, sova själv, t.ex.), fika på balkongen, ta ett hett bad i badkaret... Ser fram emot att få komma hem och ställa i ordning alla fina grejer jag köpt på Gotland i sommar, se om det blir så bra som jag hoppas.

Detta inlägg kanske har en lite desperat ton, men det är inte alls tanken. Jag kommer givetvis att njuta till fullo av mina sista lediga dagar och än är det mycket jag ska göra. Fick ett sms från Dennie igår som var på väg tillbaka till Stockholm efter tre veckor här och han skrev att det var med dubbla känslor han åkte hem. Och när det är jag som stänger igen huset här för den här sommaren lär väl mina känslor vara desamma, men jag ska som sagt njuta av de fyra dagar som är kvar och kanske kommer det inte kännas riktigt lika vemodigt som vanligt.  

Idag blev det äntligen en tur på vattenskidorna. Härligt! Kändes lite pirrigt innan för det var trots allt ett tag sedan sist, men det gick bra. Kom upp på första försöket...=) Sedan var det bara att åka tills det började göra ont i händerna... Har du inte testat någon gång, gör det. Fantastiskt roligt!

Inte helt lätt att få på skidorna...

Fullt ös

Låg tyngdpunkt = hög fart = KUL!

Vattenskidor à la 60-tal (i trä) - bästa sorten!

Jag lyssnade på Peter Englunds sommarprogram härom dagen och fastnade vid hans tankar om minnen. Programmet var liksom uppbyggt kring detta, men på flera plan, både huruvida man kan resa i tiden till tidiga barndomsminnen och saker man äger som bär på minnen av olika slag och som därför är svåra att göra sig av med. Det var väldigt intressant. En sak han tog upp, som jag fastnade lite extra för, är det här med minnen från den tidiga barndomen. Tydligen är det vanligast bland oss homo sapiens att vi har våra första minnen från tre- eller fyraårsåldern, vilket ska hänga ihop med att det är då vi börjar utveckla vårt språk riktigt ordenligt. Nu betyder inte detta att barn under tre inte minns, för det gör de, det är bara det att de inte fastnar i minnet på samma sätt som hos lite äldre barn.

Detta fick mig att börja fundera över vilka mina första minnen är, och det är inte helt lätt kan jag säga. Ibland tror man att man minns, men så visar det sig bero på att man har sett en bild som fastnat i minnet och man egentligen inte alls har några egna minnen därifrån. Men ett tidigt minne är från när jag var fem eller något och det hade regnat i princip hela sommaren. Detta gjorde att sommarstugetomten var översvämmad och det knappt gick att ta sig fram utan att få vada i för mig knähögt vatten. En av dessa översvämmade dagar gick pappa ner till stranden och hämtade Julias och min lilla jolle. Under tiden bredde mamma limpsmörgåsar och blandade saft och lade i en liten korg, och när pappa kom upp med båten fick Julia och jag ro omkring bland lingon-och blåbärstuvorna i skogen. Givetvis iförda flytvästar... Det är en båttur som jag aldrig kommer att glömma.

Har du något tidigt barndomsminne som du alltid kommer att komma ihåg?

Apropå sommarpratare så hörde jag programmet även igår, då med Anders Vall, en av Sveriges mäktigaste affärsmän. Bland alla låtar han har valt att spela finns ett pianostycke som visst är ett av de svåraste som finns och som endast ett fåtal pianister vågat sig på. Då kom jag att tänka på den första skolavslutningen jag var med på på Kronoberg skola. 

Vi har alltid elevuppträdanden, som brukar vara av varierande kvalitet, vissa bra och andra jättebra.  Just det här året var det några coola grabbar i nian som spelade någon poppig låt på elgitarr, piano och saxofon och fick givetvis en massa jubel från eleverna i publiken. Precis som det ska vara när grabbar i nian uppträder - de får i princip motta stående ovationer, oavsett om framträdandet är jättebra eller skitkasst. Det här var dock riktigt bra, så de var helt klart värda jublet. Nästa punkt på programmet var en tjej i sexan som skulle spela piano. Jaja, det blir väl trevligt, tänkte nog de flesta. Många började dock småprata så där nonchalant som vissa ofta gör när man tror sig veta att det som väntar inte är speciellt intressant. Nåväl, tjejen går fram till pianot, slår sig ner på pallen, stretchar fingrarna litegrann och tar första ackordet. Herrejävlar! Jag kan inte uttrycka det på något annat sätt. Publiken tappar andan, alla coola nior kommer av sig i sina interna diskussioner och sträcker på sig för att kunna se vem det är som spelar. Ingen verkar tro sina ögon och öron. Där sitter en 12-årig tjej och spelar Gnomenreigen av Franz Liszt - utan noter! Efter sådär tre minuter, när stycket är slut, reser hon sig och tar emot ett jubel som jag aldrig någonsing har hört efter ett elevuppträdande, och antagligen aldrig kommer få höra. 12 år... Hon flyttade sedan till Uppsala och nästa gång jag hörde henne spela var när hon var med i en musiktävling på TV för unga musiker i Europa.

När så Anders Vall presentarade låten kom jag inom en millisekund att tänka på den här tjejen och ni kan ju gissa vem som sedan började spela, just det HON. Det gick en rysning genom hela kroppen kan jag säga...

Hittade ett klipp med en annan pianist som spelar just Gnomenreigen, så ni ska förstå vad det var vi fick uppleva den där skolavslutningen 2005.

Idag har jag för första gången i mitt 30-åriga liv åkt motorcykel. Pappa har köpt en s.k. "custombåge" eller "glidarhoj" tror jag också man kan säga. Jag vet inte, är inte så insatt. Så det var bara att klä av sig nästan alla kläder och dra på sig stället. Varmt! Men man vill ju åka säkert liksom. Nu körde vi i och för sig ganska lugnt, men man kan aldrig vara nog försiktig. Det blev inte en jättelång tur, bara någon kvart eller så, men tillräckligt för att jag skulle få mersmak. Det var en härlig känsla at bara glida fram, med vinden i ansiktet (okej, ibland blåste det lite väl mycket, jag hade ju inget visir...) och naturen precis bredvid. Något mc-kort blir det nog dock aldrig för mig. Är nog lite väl rädd... Men man vet aldrig. Tycker det är rätt coolt faktiskt att mamma har det, hon som inte ens vågar åka bakpå... Men det vågar jag! Haha!

På med grejerna

Iväg!

Tillbaka igen efter min första mc-tur!