,

Gärdet söndag 30/8

11.15: Anländer till Gärdet, starten för Tjejmilen, som fullkomligt kryllar av tjejer, och en och annan vilsekommen karl.

11.30: Sällar mig till ca 200 kissnödiga kvinnor med ett mål i sikte: Bajamajan!

11.45: Med tömd blåsa och decificerade händer ställer jag ifrån mig min väska på bestämd plats, K.

11.46: Påbörjar uppvärmning. Känner mig lite stressad eftersom det bara är sådär 20 minuter kvar.

11.50: Snabb stretch. Inser sedan att det är hög tid att ta plats i startfållan.

11.51: Inser att det är knökfullt! Vig som en antilop klättrar jag över kravallstaket och befinner mig plötsligt mitt i ett hav av tighta linnen och dubbelknutna skor på fötter som inte är stilla en sekund. Luften dallrar av adrenalin.

12.00: Första start! Eliten ger sig iväg.

12.05: Snart dags för andra start. Mitt startfält. Vi som ska springa på under 55 minuter. Ledet släpps fram, men inget händer. Vad är det som är på gång? Helvete! Jag står i trean! Smiter undan avspärrningsbandet och springer fram för att få en bra plats. Pust... Nära ögat.

12.10: Startskottet går, och så gör jag. Går alltså... Trycker igång klockan först någon minut senare, när man faktiskt passerar startlinjen. Det är lite trångt...

Nu är jag iväg. Jag har 10 km framför mig, vet hur banan ser ut och har laddat sedan 14 april. Är speedad värre än en duracellkanin på uppåttjack... Nu kör vi brudar!

Tid vid 1 km: 5.27.

Tid vid 2 km: 13 minuter blankt

Tid vid 3 km: 18 minuter.

Det är nu jag inser det ofattbara: Jag ligger redan tre minuter efter min planering och ser genast målet om att komma under 50 minuter fladdra bort som en fjäril på en sommaräng... Det finns inte en chans att jag ska kunna ta igen tre minuter på sju kilometer. Då måste jag pressa ner minutttiderna till 4.30 och det vet jag att jag inte kan. Är just nu så förbannad att det antagligen ryker ur öronen på mig. Jävla idioter! Vill jag skrika, men tvingar mig själv att ta det lite lugnt. Det finns liksom ändå inget jag kan göra åt det. 

Vid sex kilometer tvingas jag dricka lite vatten, trots att jag laddat med ordentlig med vätska. Besvikelsen över att inte kunna nå mitt mål har gjort mig ofokuserad och jag bestämmer mig för att skita i allt vad bra tid heter och istället se till att komma i mål. 

Efter 52 minuter och 18 sekunder korsar jag mållinjen, får min fula medalj, en banan, en smoothie med mangosmak och en ask äcklig kall ostkaka med jordgubbssylt. Tar mig på lätt stapplande steg tillbaka till K, drar på mig överdragskläder och sjunker ihop, apatiskt tuggande på en bit kexchoklad som smakar papper och bara växer i munnen... Vilken besvikelse. Nästan så tårarna börjar tränga fram. 

Några minuter senare kommer Emma och Åsa, och då byts uppgivenheten ut mot ren och skär ilska. Och nu skräder vi inte orden. Fy fan, vad vi är arga! Efter ytterligare någon minut kommer Pernilla, som haft skavsår hela loppet, stackaren, men ändå lyckats prestera en tid som är sådär 10 minuter bättre är förra året.

En fråga: Om man står i startled två och alla har under 55 minuter som målsättning, borde inte alla springa minst lika fort då?! 

Nej då, inte alls. Istället väljer man att gå efter 500 meter, alternativt småjogga/lunka tillsammans med bästa väninnan och samtidigt idka lite social verksamhet. Detta leder till en propp av svettiga kvinnokroppar som inte lättar förrän efter åtminstone tre kilometer. Det är först då man kan få upp tempot, komma in i rytmen och känna att det flyter någolunda bra. Men då är det liksom redan för sent. 

En kvinna blev vansinnig när hon inte kom fram och fick då till svar att hon skulle ta det lite lugnt istället, för Tjejmilen är ju ingen tävling. Fuck you, skulle jag vilja säga till henne. Kvinnan som inte var nöjd med tempot svarade kanske inte lika vulgärt, men fräste ändå till att vissa kanske vill ha en tid. Och det är ju precis det som är grejen. Ska du han en chans att få stå i första startledet måste du ha en bra tid, annars är du förvisad till övriga startfält där risken är stor att du blir instängd bland dessa flämtande damer som får håll och börjar gå innan första kilometern är avverkad. 

Jag fattar inte att folk inte kan visa hänsyn. Vet man att man springer milen på över en timme ska man stå i det fältet som är avsett för just denna grupp. Springer man långsammare ska man stå i ett annat, har man barnvagn eller stavar i ytterligare ett. Man får inte vara så ego att man ställer sig där man inte hör hemma bara för att man vill starta så tidigt som möjligt. 

Ska dock försöka att inte se det hela som ett alltfär stort nederlag utan som att kag gjorde mitt bästa utifrån de förutsättningar som fanns. Och med tanke på att jag sprang de första tre kilometrarna på 18 minuter och alltså resterande sju på 34 minuter låg jag ju faktiskt under feminuterstempo resten av loppet och det känns ändå ok. 

Nästa år ska jag givetvis springa (även om jag i stundens hetta igår lovade att aldrig mer ställa upp...) och då försöka med en annan taktik. Får se vad det blir. Antingen sätter jag tidsgränsen lite högre eller så ställer jag mig längre bak, bland de som verkligen går för så går det snabbt att komma förbi och sedan kan man förhoppningsvis springa fortare redan från börja. Det är i alla fall en teori.