,

Jag lyssnade på Peter Englunds sommarprogram härom dagen och fastnade vid hans tankar om minnen. Programmet var liksom uppbyggt kring detta, men på flera plan, både huruvida man kan resa i tiden till tidiga barndomsminnen och saker man äger som bär på minnen av olika slag och som därför är svåra att göra sig av med. Det var väldigt intressant. En sak han tog upp, som jag fastnade lite extra för, är det här med minnen från den tidiga barndomen. Tydligen är det vanligast bland oss homo sapiens att vi har våra första minnen från tre- eller fyraårsåldern, vilket ska hänga ihop med att det är då vi börjar utveckla vårt språk riktigt ordenligt. Nu betyder inte detta att barn under tre inte minns, för det gör de, det är bara det att de inte fastnar i minnet på samma sätt som hos lite äldre barn.

Detta fick mig att börja fundera över vilka mina första minnen är, och det är inte helt lätt kan jag säga. Ibland tror man att man minns, men så visar det sig bero på att man har sett en bild som fastnat i minnet och man egentligen inte alls har några egna minnen därifrån. Men ett tidigt minne är från när jag var fem eller något och det hade regnat i princip hela sommaren. Detta gjorde att sommarstugetomten var översvämmad och det knappt gick att ta sig fram utan att få vada i för mig knähögt vatten. En av dessa översvämmade dagar gick pappa ner till stranden och hämtade Julias och min lilla jolle. Under tiden bredde mamma limpsmörgåsar och blandade saft och lade i en liten korg, och när pappa kom upp med båten fick Julia och jag ro omkring bland lingon-och blåbärstuvorna i skogen. Givetvis iförda flytvästar... Det är en båttur som jag aldrig kommer att glömma.

Har du något tidigt barndomsminne som du alltid kommer att komma ihåg?

Apropå sommarpratare så hörde jag programmet även igår, då med Anders Vall, en av Sveriges mäktigaste affärsmän. Bland alla låtar han har valt att spela finns ett pianostycke som visst är ett av de svåraste som finns och som endast ett fåtal pianister vågat sig på. Då kom jag att tänka på den första skolavslutningen jag var med på på Kronoberg skola. 

Vi har alltid elevuppträdanden, som brukar vara av varierande kvalitet, vissa bra och andra jättebra.  Just det här året var det några coola grabbar i nian som spelade någon poppig låt på elgitarr, piano och saxofon och fick givetvis en massa jubel från eleverna i publiken. Precis som det ska vara när grabbar i nian uppträder - de får i princip motta stående ovationer, oavsett om framträdandet är jättebra eller skitkasst. Det här var dock riktigt bra, så de var helt klart värda jublet. Nästa punkt på programmet var en tjej i sexan som skulle spela piano. Jaja, det blir väl trevligt, tänkte nog de flesta. Många började dock småprata så där nonchalant som vissa ofta gör när man tror sig veta att det som väntar inte är speciellt intressant. Nåväl, tjejen går fram till pianot, slår sig ner på pallen, stretchar fingrarna litegrann och tar första ackordet. Herrejävlar! Jag kan inte uttrycka det på något annat sätt. Publiken tappar andan, alla coola nior kommer av sig i sina interna diskussioner och sträcker på sig för att kunna se vem det är som spelar. Ingen verkar tro sina ögon och öron. Där sitter en 12-årig tjej och spelar Gnomenreigen av Franz Liszt - utan noter! Efter sådär tre minuter, när stycket är slut, reser hon sig och tar emot ett jubel som jag aldrig någonsing har hört efter ett elevuppträdande, och antagligen aldrig kommer få höra. 12 år... Hon flyttade sedan till Uppsala och nästa gång jag hörde henne spela var när hon var med i en musiktävling på TV för unga musiker i Europa.

När så Anders Vall presentarade låten kom jag inom en millisekund att tänka på den här tjejen och ni kan ju gissa vem som sedan började spela, just det HON. Det gick en rysning genom hela kroppen kan jag säga...

Hittade ett klipp med en annan pianist som spelar just Gnomenreigen, så ni ska förstå vad det var vi fick uppleva den där skolavslutningen 2005.