,

Idag gick jag igenom ett nytt kapitel i engelskboken med åttorna. Temat för kapitlet var (är) "Inventions" så eleverna fick börja med att skriva ner de fem enligt dem viktigaste uppfinningarna. Idérikedomen var stor; många fastnade i sin egen omedelbara värld med TV-spel, tennisrack och glass, medan andra gick ett steg längre och föreslog glödlampan, batteriet och penicillinet. Vi kom sedan in på den tekniska utvecklingen och jag kunde inte låta bli att provocera dem genom att påstå att man får hög status bland kompisarna om man har de senaste tekniska prylarna, t.ex. mobiltelefoner. Först protesterade de högljutt (vilket var tanken, för det betyder ju att de reagerar) men sedan flikade en kille in en intressant kommentar: "Men hallå, det finns ju mobiler för 300 spänn, men vem köper sånna?!" Då höll de andra med. Och jag menar, helt seriöst, vilket praktiskt behov har man som 14-åring av en iphone, eller någon annan av de 5000-kronorsmobiler som många av dem har?

Nåväl, detta fick mig att börja tänka på när jag gick 1:an på gymnasiet, någonstans 1995/96. I samma skåpskorridor som jag fanns det en kille som gick i 3:an (antagligen något tekniskt program) som ansågs lite nördig. Varför? Jo, han hade en mobil, en av Nokias allra första modeller minns jag att det var. Dessutom hade han den i ett litet fodral hängande i skärpet. Detta var ju töntvarning som hette duga. Samtidigt fick han en del uppmärksamhet från impade killar som tyckte det var coolt med mobil. Själv fattade jag inte syftet, med tanke på att det fanns två telefonautomater i kafeterian. Dessutom var det asdyrt att ringa mobilsamtal då...

"Mobilkillen" var den allra första jag visste som hade en egen mobil, åtminstone vad vi kallar mobil idag. Pappa hade sedan länge haft mobil, men hur mobil den verkligen var kan diskuteras. Batteriet var gigantiskt, luren satt fast i en sladd och apparaten vägde säkert tio kilo. Som sagt, särskilt mobil var den inte... Det här var i slutet på åttio- början på nittiotalet och han hade köpt den dels för att ha den när han var ute på sjön, dels i stugan. Av någon anledning kommer jag fortfarande ihåg numret: 010-2394892 Jag tror inte ens att de där 010- numrena existerar längre. Förutom att vara vansinnigt tung och otymplig var den modellen dessutom vansinnigt dyr. Jag får många flashiga mobiler idag för samma pris, kan jag säga...

Man känner sig rätt gammal faktiskt när man berättar för eleverna om de tekniska prylarna som man själv hade när man var liten: Freestyle (min var ROSA), Nintento 8 bits (som man blåste i när det hakade upp sig), hyrvideobox, vinylspelare, TV utan fjärrkontroll...

Det är intressant det där med teknisk utveckling tycker jag, speciellt med tanke på att det inte verkar finnas något slut och man inte har en aning om vilka prylar man själv kommer att vara "beroende" av om bara något år. Jag tänker på den där politikern som någon gång på 90-talet sa att Internet bara var en fluga... Undrar hur hon tänker idag... Samtididigt är det intressant att fundera över vad det beror på att vissa tekniska prylar faktiskt floppar. Ta t.ex. MD-skivorna/spelarna. Vad hände med dem?