,

Ja, det är sant! Nu är det äntligen sommarlov! Okej, vi lärare får snällt jobba tre dagar till men det känns ändå som att man mer eller mindre gått på ledighet alla redan.

Igår kväll var det traditionsenlig skolavslutning i domkyrkan med betygsutdelning, stipendier, elevuppträdanden och "I denna ljuva sommartid". Jösses, vilken gåshud jag får när jag hör den. Helt klart min favoritpsalm. Efter programmet i kyrkan träffades vi klassvis utanför för det obligatoriska kramkalaset där niorna gråter ögonen ur sig och resten inte kan vänta tills de får försvinna iväg på tio veckor underbar ledighet.

När nästan alla elever och föräldrar hade åkt hem fortsatte vi lärare till Harrys där det stod två bord och väntade på oss. Det var supertrevligt. Vi åt och drack och tiden flög iväg (som den ju brukar när man har trevligt). Vid elva fortsatte vi hem till Lina och hennes jättefina femma på Ulriksbergspromenaden. Där partade vi vidare till halv tre ungefär. Det rann ner en och annan drink (Bacardi Razz och fruktsoda - MUMS!), så idag är jag ganska trött...

Det är dock inte bara den sena gårdagen som gör att jag är trött. Det var varit en av de mest intensiva veckorna på mycket länge, främst känslomässigt. En av mammorna i klassen gick nämligen bort natten till måndagen, helt plötsligt. Så otroligt sorgligt. Jag hade träffat henne flera gånger och hon var en sån där färgstark kvinna som verkligen sprider positiv energi omkring sig. Så tisdag-onsdag gick åt till att bearbeta detta, både för oss klassföreståndare men givetvis för eleverna också, där många hade en nära relation med henne. Man är alltså ganska mentalt trött... Dock ingenting mot hur hennes familj måste ha det. Fy fan, rent ut sagt.