,

Nu är det gjort, det som jag har gått och gruvat mig för den senaste månaden. Jag är, som jag skrivit tidigare, mycket glad över mitt yrkesval och det är inte ofta som jag känner att jag skulle vilja ägna mig åt något annat. Men det finns dock moment i detta yrke som inte är lika roliga som att undervisa. Betygssättning är ett sånt.

Varje terminsslut är det likadant. För mig började det väl i april någon gång, efter att de nationella proven var avklarade. Vissa betyg är helt självklara (de flesta ska jag väl egentligen tillägga) men sedan finns det de som inte är fullt så givna och det är dessa som får det att knyta sig i magen på en. Varför är det då så? Ja, det handlar inte om att jag inte kan sätta betyg, för det kan jag. Efter ca 1500 satta betyg har jag liksom den där magkänslan som säger mig att eleven ska ha det eller det betyget. Jag har givetvis mina kriterier som jag måste följa, men eftersom de är så luddiga och det är svårt att sätta fingret på vad som exakt menas med t.ex. "viss kännedom om..."är det ofta just denna magkänsla som får styra. Detta kan dock vara lite småknepigt att förklara för elever/föräldrar som ifrågasätter betygen. Alla vill ju ha VG och MVG (för många elever är G inget ok betyg), men är inte alltid införstådda med vad som faktiskt krävs för att nå dit. Det är dessa fall som jag gruvar mig för. Det är inte så kul att dagen efter skolavslutningen få ett mail eller ett telefonsamtal från en upprörd förälder som vill veta exakt varför barnet "bara" fick det betyg han/hon fick. Det jag vill säga är att "jag har gjort en professionell bedömning, baserad på elevens visade kunskaper, som just visar det ena eller andra betyget" (det lät väl myndigt?). Men nej då, det kan man ju inte. Istället går jag redan nu och funderar på hur jag ska "försvara" min bedömning inför elever som jag redan nu vet att inte kommer att bli nöjda med sitt betyg.

Samtidigt fattar jag inte varför jag gruvar mig så, för bedömningen görs ju utifrån vad eleven har visat att han/hon kan. Resten kan jag ju inte ta någon hänsyn till. Jag har exempelvis en elev i nian som förra veckan kom och frågade vad som krävdes för ett VG. Jag blev helt stum eftersom det dels bara var drygt en vecka till betygen skulle sättas, dels har eleven i fråga haft IG varje termin sedan åttan. Jag menar, back to reality my friend, liksom. Men jag är inte den som är den, så eftersom de tidigare ickebetygen grundat sig på att eleven inte har visat tillräckliga kunskaper för att få ett betyg, fick eleven veckan ut på sig att lämna in de uppgifter som jag saknade. Tror du att uppgifterna kom in? Nej då, inte alls. Jag har lite svårt att inte fundera över hur den här eleven har tänkt under sina tre högstadieår. Strunta i allt i två år och nio månader och sedan förvänta sig det näst högsta betyget? Märkligt...

Jag läste på Hela Gotland idag om en betygsundersökning och där var det någon som menade att betygssättning faktiskt är en form av myndighetsutövning och att det då gäller att det blir rätt. Det håller jag helt och hållet med om. Det jag dock känner är att eleverna ibland verkar se låga betyg (dvs. betyg som är lägre än de själva förväntat sig) som ett sätt för lärarna att jävlas på. Det är ju tråkigt, med tanke på att det bakom varje betyg finns en väl genomtänkt tanke.

Nåväl, nu är det i alla fall gjort och det är en skön känsla. Så nu är jag i princip redo att gå på sommarlov. Har bara 56 skriftliga omdömen att sätta kvar...