,

Igår, efter att ha varit på stan med mamma ett par timmar, åkte jag förbi Willys för att handla lite. Jag har inte riktigt kommit in i de rutiner som krävs för att man ska fungera som allra bäst när det är såhär varmt ute, dvs. dricka mycket och inte tillbringa alltför många timmar i direkt sol, vilket resulterade i att jag var oskapligt törstig. Allt som gick att dricka fullkomligt skrek på mig, vilket i sin tur bl.a. resulterade i att en flaska Brämhults färskpressade apelsiner åkte ner i korgen (vilket idag känns rätt obegripligt eftersom jag inte är ett dugg sugen på apelsinjuice och heller inte brukar bli det så ofta). Jag fortsatte mitt handlande och hamnade tills slut vid läsk/öl/vatten. Det kändes som en oas! Måste ha nåt att dricka! Valet föll på ett 12-pack Loka med päronsmak. 36.90 + pant. Kanon! Det tar jag. Eller, kanske inte... För just då, när jag stod där med famnen full av buteljerat vatten, kom jag att tänka på intervjun med Jan Eliasson som jag såg igår morse. Han var dagens sommargäst på Nyhetsmorgon och som alla andra sommargäster hade han blivit ombedd att ta med sig en personlig sak som betydde mycket för honom. När han skulle presentera sin sak höll han upp vattenglaset han hade framför sig och konstaterade att vi i Sverige är väldigt lyckligt lottade som har världens bästa dricksvatten. Han fortsatte sedan med att berätta att ungefär en miljard (!) människor i världen tvingas dricka och laga mat i skitigt vatten. Och varje dag dör tusentals barn som en följd av detta. Detta gör mig så förbannad! Där står jag på Willys, har precis lagt ner en liter juice för 26 spänn i korgen, och funderar på huruvida 12 flaskor Loka päron är ett bra köp. Det är ju ett värdelöst köp! Ännu värre blir det om man istället för Loka (som trots allt kommer från en svensk brunn) väljer vatten från Danmark eller Tyskland. Som om eskimåerna skulle börja importera snö eller kineserna ris. Vad är logiken? Jag fattar det i alla fall inte.

Här kommer jag in på vad Nina skrev i ett av sina senaste inlägg. Hon berättade om deras fadderbarn, något som jag tycker är hedervärt. Det är ju helt fantastiskt att vi som lever i ett land som Sverige, faktiskt med ganska enkla medel (någon hundralapp i månaden)  kan hjälpa och stötta barn i andra länder, som är mindre lyckligt lottade. Därför skäms jag när jag hör oss svenskar gnälla över alla orättvisor vi utsätts för. Jag menar, stackars föräldrar som måste skicka med matsäck till sina barn när de ska på utflykt (skolan ska ju vara gratis!!), eller arbetslösa 25-åringar som inte får nåt jobb och hellre går arbetslösa och lever på bidrag än att plocka ur piercingen i läppen/ögonbrynet/näsan/tungan/ och färga håret i en lite naturligare nyans än blå ("Det här är ju jag!". Eller en kille som alltid kommer för sent på morgnarna för han anser att det är för tidigt att börja klockan 8.10. Hallå?! Han är 13 år! Han får för tusan gå i skolan och lära sig en massa saker, vilket är mer än många andra barn får.
 

Förra veckan var specialpedagogen på jobbet och pratade med oss som ska jobba med specialundervisning i höst. Vi började diskutera normalitet, och vad som egentligen klassas som normalt. Vi kom fram till att det normala i en klass är elever som är lagom smarta, räcker upp handen lagom ofta, kommer i tid, har med sig det de ska ha med, kort sagt; de utmärker sig inte speciellt mycket. Sorgligt och tragiskt? Ja, det kan man tycka, men så ser verkligheten ut. Bland dessa "normala" finns dock subgrupper, och det är dessa som är verkligt intressanta. Det är där vi bl.a. hittar elever som i skolsammanhang klassas om normala, men som hemma har det rent ut sagt för jävligt med t.ex. missbrukande och/eller misshandlande föräldrar. Men bland dessa finns även den grupp som fullkomligt går mig på nerverna, och det är de elever som kommer från hem där de blir konstant servade av sina föräldrar, som i sin tur skäller ut parkeringsvakter, gnäller på att de får vänta på sin hamburgare på McDonalds (en BigMac med McFeast-sås, utan lök, med tomat, med glutenfritt bröd) och med bestämdhet hävdar att "kunden har alltid rätt" (hur fel de egentligen har). På samma sätt som man ställer krav på samhället och hur det ska uppfylla varje individs högst personliga önskemål (annars blir det gnäll och insändare i GT) har man krav (både uttalade och outtalade) på skolan. "Jag betalar skatt, så då ska jag minsann ha rätt att tycka till", känns rätt bekant faktiskt. Jag skulle kunna göra en lista så du får ser lite hur jag menar.

• Man kommer för sent till föräldramöten och utvecklingssamtal (vissa kommer inte alls...)
• Barnen har inte frukt med sig till fruktstunden ("Vaddå, skolan har väl extra?!")
• Eleverna har inte med sig penna, sudd, böcker (Till läraren:"Har du inga extra?" Läraren: Visst har jag det, varsågod lilla vän" - jäkla daltande)
• Det är skolans fel att det gick dåligt på provet eftersom maten var så äcklig så man inte åt nåt och därför är vrålhungrig sista lektionen. Dessutom är schemat värdelöst!
• Föräldrar anser att skolan ska skicka sms till barnen när det blir schemaändringar, så de t.ex. får sovmorgon en halvtimme.
• När man ska åka skridskor har man med sig skridskor med bara ett snöre och när de är utflykt har man inga regnkläder trots att det ösregnar ("Jaha, jag trodde att någon lärare skulle vara kvar på skolan med de barn som inte kan följa med på utflykten...")
• "Jag visste inte att vi hade läxa för jag har varit i Thailand" (Hallå, det ligger på skolans hemsida, du kan gå in där och läsa, datorer och Internet finns över hela världen)
• "Det är ingen som har sagt det till mig" (Nehej, men har du själv tagit initiativet och frågat?)

Ett problem som jag kan se är att många av de som är unga idag, låt säga 13-20 någonstans, är så vana vid att "allt ordnar sig" och att allt hela tiden ska vara så himla lustfyllt. Man ska bara göra det man tycker är roligt och till sin egen fördel, och är det inte det struntar man helt enkelt i det. Mamma bereättade om ett tillfälle på stan då hon hade stått bakom två tjejer i 20-årsåldern. Den ena av dem basunerade högt och tydligt ut att hennes arbetsförmedlare minsann var en "jävla kärring" för att hon tvingats komma dit på möte klockan 9.30, och menade att detta var alldeles för tidigt. Elva hade tydligen varit bättre, för hon behövde ju få sin skönhetssömn... Jag blir så arg!! Hur fan (ursäkta, men här blir jag upprörd) har hon tänkt att hon ska klara ett jobb om hon inte kan börja förrän kl.11?! Snacka om att begränsa sina möjligheter ytterligare, för i hennes läge borde hon egentligen inte kunna ha några större krav alls.

Det jag vill komma fram till är det här med att ta eget ansvar. I Sverige är vi så jäkla duktiga på att skylla ifrån oss och mena att allt är någon annans fel, inte vårt eget. Okej, det finns människor som har en vansinnig otur och som det också går riktigt illa för, (hörde på nyheterna om en barnfamilj som levt i riktig misär på en campingplats utanför Göteborg någonstans och det är självklart för jävligt) men majoriteten har ändå det oförskämt bra. Vi har rätt att gå i skolan och senare möjlighet att vidareutbilda oss, det finns ett socialt skyddsnät som hjälper oss när det behövs, vi har reglerad arbetstid, rätt till semester, ingen behöver svälta, vi har barnbidrag, det finns fri hälsovård för barn och unga osv. Det tycker i alla fall jag låter rätt bra. Sedan är det givetvis så att om man har varit utsatt för någon orättvisa är det kanske svårt att se förbi detta, det fattar jag med, och jag blev givetvis illa berörd när jag hörde om en kvinna någonstans i Sverige som tvingats leva utan el sedan i mars eftersom hon inte kan betala räkningarna, och inte har råd att gå till tandläkaren fast hon verkligen skulle behöva det. Det känns konstigt att detta kan hända i Sverige 2009.

För mig som på många sätt är väldigt priviligerad (vilket jag i mångt och mycket kämpat hårt för, vill jag tillägga) är det kanske svårt att tänka mig in i hur det kan vara när det mesta tycks gå emot en, men jag är bara så himla trött på allt gnäll. Vi är ofta så insnöade i vår egen värld att vi glömmer att se livet ur ett vidare perspektiv. Det handlar inte om att försöka ingjuta dåligt samvete i barnen när de tycker maten är äcklig ("tänk på de stackars svältande barnen i Afrika..."), men att ändå stanna upp och reflektera över hur bra vi har det här.

Tack för ordet.