,

1998 åkte jag som en osäker och blyg 19-åring till Florida för att jobba som au pair ett år. Jag minns att jag grät som ett litet barn när flyget lyfte från Visby flygplats och jag såg mamma och pappa försvinna allt längre bort.

Det där med att åka som au pair var inget jag hade drömt om eller så, utan var egentligen bara något infall, och helt plötsligt hade jag anmält mig till ett program med EurAuPair. Det första som hände var att jag fick gå på en intervju på Södervärnsskolan där jag fick prata engelska med en gotländsk kvinna som inte verkade veta så mycket, varken om att vara au pair eller att prata engelska... Jag fick även svara på frågor typ "Brukar du stjäla?" "Brukar du slå barn?". Sedan fick jag sätta ihop ett collage med bilder och skriva ett brev om mig själv. En kväll ringde en kvinna och presenterade sig som Deborah från Sarasota, Florida. Hon och hennes man hade läst mitt brev och tyckte att jag verkade vara en trevlig typ. Familjen hade två barn, två pojkar på fyra och sju år.. Nu var jag verkligen på väg och det var egentligen först nu som jag började inse vad jag hade gett mig in på.

Efter en fyra dagar lång förberedelsekurs i New York där vi bland annat fick lära oss att schamponera bebisar var det dags att säga hej då till de andra tjejerna och åka vidare mot det som skulle bli mitt hem det närmsta året. Jag var minst sagt nervös... Lilla jag från lilla Vall, ensam i stora världen.

Under dagarna i New York hade jag haft kontakt med Deborah så jag visste vad jag skulle titta efter på flygplatsen i Tampa; en gul halmhatt. Och visst, där stod hon i sin gula hatt, med en matchande gul dräkt och guldskor, och bredvid henne stod James, eller J som han kort och gott kallas. Han var en decimeter kortare, klädd i shorts, tenniströja och typ seglarskor, utan strumpor. Själv kom jag direkt från novemberkylan i NY, så den fuktiga Floridaluften fick mig att svettas ännu mer än vad nervositeten redan fick mig att göra, iklädd kängor, vinterjacka och halsduk... Denna outfit hamnade ganska snabbt längst in i garderoben och blev hängande där ganska precis ett år.

Året i Florida var utan tvekan det bästa året hittills i mitt liv. Det är klart att allt inte var perfekt hela tiden, för visst hade jag hemlängtan i början och kände mig ibland ensammast i världen. Dessutom var det så mycket nytt som jag var tvungen att lära mig. Bara att ge sig ut i trafiken var ett äventyr. För mig som bara hade kört på motorväg i teorin på körskolan var 6-filiga vägar inte helt lätt, men jag klarade det, det och hur mycket annat som helst som jag innan jag åkte aldrig hade trott att jag skulle klara.

Här bodde jag!
Bilden lånad från http://www.rentalandvacationhomes.com

Vips! så var året slut och det var dags att åka hem igen. Jag blev erbjuden att stanna ett år till, men samtidigt som jag trivdes fantastiskt bra och visste att jag skulle sakna ihjäl mig efter barnen (som vid det laget hade fått tillökning av en liten tjej på fem månader) och mycket annat av det som mitt nya liv kommit att innehålla, kändes ett år rätt lagom. Det var ett minst sagt tårfyllt farväl på flygplatsen när jag skulle hem. Jag grät, Deborah grät och barnen grät.

Det är snart tio år sedan jag åkte hem men det går inte många dagar utan att jag tänker tillbaka på USA-året. Jag har hela tiden haft kontakt med familjen, mer eller mindre sporadiskt, och det känns jättebra. De senaste åren har de bott utomlands, men nu är de tillbaka i Florida och jag fick så sent som igår en fråga från J om när jag kommer över. Sist jag var där var 2001, så det börjar bli dags. Kollade faktiskt runt lite på nätet om hur det ser ut med resor i höst och är lite sugen på att åka på höstlovet... Dessutom läste jag i någon av kvällstidningarna en lista över USA's 10 bästa stränder, och där låg Siesta Beach i just Sarasota på andra plats. Jag förstår att den hamnade där, för det är en riktig paradisstrand med vit sand, turkost vatten och höga palmer som skuggar lite lätt... Det hade varit så roligt att ta med Erik och visa honom allt, och självklart får träffa dessa fantastiska människor igen. J och Deborah var i Stockholm 2002, men sedan dess har vi inte träffats. Så vi får väl se, kanske gör jag så småningom ett blogginlägg just därifrån?

Under tiden de bott utomlands har de haft huset uthyrt och jag hittade av en slump bilder därifrån på nätet: