,

Läste en artikel i tidningen Femina som handlade om alla val vi gör och hur de påverkar resten av våra liv. Och visst har man funderat både en och två och tusen gånger över hur livet hade sett ut om man hade valt att göra på ett annat sätt. Jag menar, hör här: 

Jag träffade Erik på Gutekällaren på juldagen 2002. Men egentligen hade jag inte alls nån lust att gå ut, utan blev mer eller mindre övertalad av mamma och Julia. Hade jag inte träffat honom hade jag med största sannolikhet inte bott i Växjö och haft det så här bra som jag har det nu. Inte heller hade Julia träffat Stefan, och de hade inte flyttat hit.

När jag var au pair ville familjen att jag skulle stanna ett år till. Just då var jag rätt trött på det och ville bara hem, men tänk om jag hade bestämt mig för att stanna, hur hade mitt liv sett ut nu då? Kanske hade jag blivit kvar där borta?

Författaren till artikeln skriver att "Livet är inget matteprov där du ska ha alla rätt" och det är så himla bra skrivet. Det finns liksom inget recept på hur ett perfekt liv ska se ut och vad som är rätt eller fel.  Det som är bra för någon är hemskt för någon annan. När jag gick på gymnasiet drömde jag om att leva ett VVV-liv (villa, Volvo, vovve), men just då kändes det hopplöst "fel". Det man skulle göra då var att "se världen" - plocka apelsiner i Israel, vara volontär i Indien, slira omkring i geggan på Roskildefestivalen, åka till Norge och rensa fisk och sedan luffa runt i Asien i ett halvår, flytta till Stockholm, säsonga i Åre osv. Jag som då ville ha det där "Svenssonlivet" vågade knappt andas ett ord som påminde om "trygghet", "stabilitet" osv... Nu sitter jag dock här, och lever ett liv som är så nära detta VVV-liv man kan komma. Jag äger ingen villa, men har fritidshus.

Ofta ställer man dessutom helt orimliga krav på sig själv, som är jättesvåra att leva upp till (såvida man inte vill ta kål på sig själv på kuppen). Det är ju så in i vassen mycket man måste göra: Bo fint, hålla sig i form, köra tjusig bil, kunna allt från att baka petit choux-bakelser till att lägga golv och sy kläder, ha ett stort socialt nätverk, resa, ha ett stimulerande jobb, skaffa välartade barn, osv... Och ja, jag vill också ha allt det där, men ibland måste man välja och det är inte helt enkelt. Eller så får man göra som Ingrid Bergman sa och "Lita på den lilla rösten inom dig som berättar precis vad du ska säga och vad du ska välja".

Hur ska man då hantera dessa valsituationer? Ja, artikelförfattaren ger tre tips:

1. Begränsa inte valen. Istället för att säga "Men så kan jag inte göra" ska man ställa sig motfrågan "Säger vem då?"
2. Inse att ett "nej" till en sak är ett "ja" till nåt annat. 
3. Man kan ändra sig!  

Det är ju inte precis så att livet är nåt statiskt som aldrig förändras (såvida man inte väljer det själv) och är man missnöjd med något får man se till att göra det bästa för att ändra på detta. Man är ju sin egen lyckas smed, liksom, och kan inte skylla på någon annan för att det gick på ett eller annat sätt.

Så, nu har jag filosoferat färdigt för idag och ska fortsätta njuta av min första semesterkväll. Kram till dig!