,

The king is dead... Long live the king! Lite så känns det faktiskt en dag som denna, när det första man hörde på nyheterna i morse var att Michael Jackson är död. Först kändes det overkligt, som det alltid gör när någon "storhet" går bort, och det tar säker ett tag att smälta det. Så är det alltii för mig när någon känd person dör. Vissa personer känns nästan som att de ska leva för alltid, som att de inte bara är hur kända som helst men också odödliga. Och till viss del stämmer det. Visst Michael Jackson kommer inte att kunna göra sina 48 (eller hur många det nu var) avskedskonserter som han ju skulle inleda nu i juli, men han lär ju knappast bli bortglömd för det.

Jag har i ärlighetens namn aldrig varit något Michael Jackson-fan. Har haft några favoritlåtar, t.ex. "Billy Jean" och jag har Dangerous-skivan på LP. Men det går inte att komma ifrån att han gjorde en intryck på mig.

När jag gick på högstadiet gick det en tjej året över mig som var fullkomligt galen i Michael Jackson. På skolavslutningarna hade hon dansuppvisning till några av hans låtar, klädd i svart och vitt, med en vit handske och hatt. Hon var jätteduktig, men just då var det liksom ingen som riktigt vågade stå för att man faktisk beundrade henne. Istället tyckte många att hon var mesig och töntig och att Michael Jackson var ett pucko. Förlåt Teresia! Du var skitbra! Jag undrar hur hon känner idag...

Mitt allra bästa minne som har med Michael Jackson att göra är från när jag spelade i Ö-bandet 1996-98. I vår repertoar hade vi bland annat ett Michael Jackson-medley som var så himla bra. Vi hade även ett arr av "We are the world" som var hur mäktigt som helst, speciellt när vi spelade det i kyrkan med superhäftig akustik. 

Det är riktigt jäkla sorgligt att han är död. Samtidigt är jag övertygad om att han kommer att leva vidare på samma sätt som t.ex. Elvis, för så stor var han - The king of pop.