,

Det här med att vara gravid har helt klart sina fördelar - och nackdelar. Jag har hittills inte gnällt ett endaste litet gnäll över det som just nu håller på att hända i min kropp, men idag är det dags. Jag håller fortfarande fast vid att gravidkrämpor är ett angenämt problem. Man har ju själv satt sig i situationen och det är dessutom något som pågår under en begränsad tid av ens liv. Det är ungefär som att proppa i sig en massa julmat och sedan stånka och stöna över att man har gått upp i vikt. "Lätt för dig att säga", tycker kanske någon som har haft en för jävlig graviditet med allt från konstant illamående, halsbränna och foglossning till att ha gått upp 30 kg... Ja, det är klart att jag kanske har svårt att sätta mig in i hur det är att ha nio jäkligt tuffa månader, men jag håller ändå fast vid att det i det allra flesta fallen resulterar i någon helt fantastiskt. Då går det att stå ut. 

Men idag behöver jag, som sagt, så gnälla lite. Jag är just nu i slutet av v. 28, vilket känns helt fantastiskt. När jag ser tillbaka på de månader som har gått har tiden gått riktigt fort och jag försöker verkligen njuta av varenda dag med magen. Men ibland blir det lite jobbigt... Natten till idag t.ex. Jag vaknade flera gånger av att det lektes rövare där inne. Den matade på med sparkar och slag och det spelade liksom ingen roll hur jag vände på mig i sängen. Vad jag än gjorde fick jag en snyting... Det var inte så skönt. Så när Eriks klocka ringde kändes det otroligt skönt att kunna ligga kvar i sängen en stund. Det var det första. Det andra är att magen till och från har varit hård som en basketboll och så fort jag har böjt mig ner har det tagit emot. Det trycker och spänner... Obekvämt, skulle jag vilja säga. "Och än är det långt kvar", som någon vänlig uppmuntrande själ sa till mig härom dagen...=) Jaja, jag ska väl härda ut.  I morgon ska jag till MVC och bl.a. lyssna på hjärtat och efter det kommer allt antagligen kännas bättre igen.  

Dessutom står bebisens säng numera här och väntar på den. Det är en "släktsäng" som farfar byggde till pappa
(1943) och som min faster, kusiner, Julia och jag låg i. Det känns lite speciellt. Och så fick vi en massa fina bebisprylar i julklapp. Sånt gör liksom att man glömmer krämporna.