,

I morse när jag kom till jobbet mötte jag Emma i korridoren som så omtänksamt gjorde pingvinen och på så sätt påminde mig om att jag inte längre är så smärt och smidig som jag vanligtvis är. Eller, inte så att jag någonsin befunnit mig i kategorin ”kinesisk gymnast” men jag har i alla fall varit mycket mer rörlig än vad jag är just nu (och kommer att vara ytterligare några veckor).

De största besvären just nu är:

• Hitta en bekväm sovställning (en kudde mellan benen, men då tippar man ju liksom över...)

• Ta på sig skorna (i alla fall knyta dem)

• Kravla sig ur bilen (får slänga ut benen först och sedan liksom glida ut)

• Ta sig ur badkaret (får klänga mig fast i badkarskanten, sedan sitta på huk och därefter resa mig och kravla ur)

• Raka benen (tja, vad ska man säga...)

I övrigt känns det mesta som förut. Jag har gått upp 11 kg men det verkar som att det mesta är magen. Kan i alla fall ha alla kläder som jag köpte i början av graviditeten och det känns ju bra. Ska jag tippa skulle jag tro att det landar på +15 kg. Såvida jag inte drar på mig en massa vatten, men det ska förhoppningsvis försvinna rätt snabbt. Det har jag i alla fall läst... Vaggar väl fram ibland, men för det mesta kan jag traska på som vanligt utan att bli alltför anfådd.

Fick frågan på föräldragruppen förra veckan hur man tycker att man har förändrats de här åtta månaderna och det är klart att man har förändrats (”det är ju bara att se sig i spegeln”, som Karin sa) men så mycket tycker jag ändå inte det är. Okej, jag bär omkring på ett bowlingklot (som dessutom sparkar och bökar omkring), är konstant kissnödig och är extremt hungrig på morgonen. I övrigt är det som vanligt. Idag var det dessutom en elev som sa att jag var så "himla fin" och det värmde verkligen. Ibland känner man ju sig bara stor och klumpig, men så får man en sån kommentar och då kan man stolt sträcka på sig och klappa sig på magen. Tack gulliga Elin (eleven alltså).