,

För några år sedan gick min farmor bort. Vi stod aldrig varandra så nära så när det var dags att gå igenom hennes saker och se om det var något särskilt vi barn och barnbarn ville ha fanns det egentligen inget av affektionsvärde som jag direkt kände att "det där måste jag ha". Men eftersom jag precis hade flyttat hemifrån och höll på att bygga upp ett eget hem hade jag givetvis behov av en del saker. När alla hade tagit vad de ville ha stod det kvar några prylar som ingen kände sig direkt lockad av, bland annat en vit vas med någon blå dekoration på. Den var hemskt ful och jag vet egentligen inte hur det kom sig att jag helt plötsligt stod som ägare till denna pjäs. Den hamnade tillsammans med en handväska i krokodilskinn (äkta - jätteäckligt, jag vet) och en lilablommig soppterrin i en flyttkartong hemma hos mamma och pappa.

Något år senare gick jag och botaniserade bland allt möjligt krimskrams på en loppis och döm om min förvåning när jag såg "min" vas på en av hyllorna för lite mer exklusiva saker. Jag kunde inte låta bli att titta på prislappen och höll på att kvävas av förvåning när jag kunde konstatera att gräsligheten kostade nästan 400 kronor och dessutom bara var hälften så stor som min.

Det första jag gjorde när jag kom hem till mamma och pappa nästa gång var att rota fram den där grunkan. Så nu står den på min badrumshylla i Lummelunda och ståtar med sitt hemska utseende men utsökta värde.