,

För ett tag sedan skrev jag ett inlägg här som handlade om mina förvirrade "flytta-till- Gotland/stanna-i-Växjö-ett-tag-till"-tankar. Jag har fått en hel del kommentarer till detta, främst från familj/vänner på Gotland men även från andra som varit/är i liknande situation. Det hela handlar egentligen inte om huruvida jag ska flytta till Gotland utan snarare om när. Jag älskar Gotland och att bo här i Växjö resten av livet har liksom aldrig varit ett alternativ. Jag menar, se bara på de bilder jag har tagit på Gotland och lagt upp här, vem vill vara utan detta?

För fem och ett halvt år sedan sa jag upp min lägenhet i Visby och flyttade hit. Jag kände ingen i Växjö och visste nästan ingenting om stan. Första gångerna jag var här satt jag i en etta på Dalbo och ugglade hela dagarna för jag hittade ju ingenstans. Men så började jag plugga på universitet och det var där jag träffade Erika som idag är en av mina bästa väninnor. Sommaren 2004 sökte jag jobbet på KBS och fick det, vilket ju kändes helt fantastiskt med tanke på att lärarjobb inte växte på träd då heller och jag dessutom var helt grön. Allteftersom byggde jag upp mitt eget liv här; fick bra kontakt med kollegorna, började träna, fick upp ögonen för inredning och att pyssla hemma osv. Så småningom flyttade även lillasyster hit och helt plötsligt hade jag ju ett jättebra liv här, och det har jag fortfarande.

Jag läste på Hela Gotland senast idag om föräldraupproret mot nedskärningarna i skolan och demonstrationen som var i helgen, och som lärare oroar detta mig givetvis. Jag har en fast tjänst här på en skola med underbara kollegor och helt fantastiska elever och för mig känns det som ett främmande alternativ att ge upp detta för en just nu ganska oviss framtid på Gotland. Ungefär som att sälja sin bostad innan man har hittat en ny. Okej, vi bor i ett land där allt ordnar sig, vare sig man tar tag i det själv eller inte, men samtidigt är jag av den inställningen att man behöver känna trygghet i allt man gör för att man ska må bra. Annars fanns det väl ingen som ville ha fasta jobb? Hur "spännande" det är att gå till KBS varje morgon vet jag inte. Jag menar, schemat ser ut på samma sätt vecka efter vecka och eleverna är desamma, liksom klassrummen och böckerna. Men det känns ju tryggt att gå dit. 2000 jobbade jag ett halvår på ett bageri och jag förundrades över hur de kollegor som hade jobbat med att paketera bröd i samma lokal i 25 år stod ut. Men självklart handlade det om att de kände sig trygga där, de visste vad som väntade dem varje morgon (och att något faktiskt väntade på dem).

På ett av plakaten som en av demonstranterna i ovan nämnda demonstration höll upp stod det "Vem vågar föda barn på Gotland?" och detta är givetvis något jag har funderat över rätt länge. Jag vill inget hellre än att låta mina barn få växa upp i samma fantastiska miljö som jag själv fick (bortsett från i koskitlukten i Vall...). Visst vågar man föda barn där, det fattar väl jag med, men samtidigt förstår jag deras oro. Man måste, menar jag, se ett steg längre och det är det jag håller på med och som gör att det känns lite smått förvirrat ibland. Jag uppskattar verkligen alla varma ord från vänner på Gotland som vill att vi ska flytta hem eftersom de vill att vi ska kunna ses mer. Det värmer oerhört att få höra sånt och jag ser verkligen fram emot att kunna åka hem till mamma eller svärmor eller vem det nu kan vara efter jobbet en helt vanlig dag och snacka bort ett par timmar, för att sedan fortsätta hem till mitt. Och jag vet att det en dag kommer att vara just så.

Jag vet att en dag kommer det att stå en stor flyttbil här utanför porten på och att jag springer som ett skållat troll upp och ner för trapporna med flyttkartonger, kassar och påsar. Jag kommer att vara trött, irriterad och lättretlig, men framförallt kommer jag att vara glad. Glad för att det nu bär hem mot Gotland. Sedan kommer jag att sitta där i mitt hus i Lummelunda med fåglarna kvittrande utanför och en kopp nybryggt kaffe framför mig (och antagligen morgontidningen som jag ännu inte hunnit läsa) och tänka "Hur i hela friden kunde jag då våren 2009 över huvud taget fundera över om detta var vad jag ville?". Då kommer det kännas självklart. Och det gör det egentligen redan nu, bara att jag tar det i min egen takt. Det blir inte i år, kanske inte nästa heller, men kanske nästa eller nästa. Vem vet?