,

För ett par månader sedan skrev jag ett inlägg om tavlor och hur svårt jag tycker det är att hitta något snyggt att hänga på väggarna. Men en sak som jag i alla fall tycker är fint är att göra förstoringar av fotografier man själv tagit. Jag har gjort det med några bilder jag tagit på Gotland och de gillar jag skarpt. Nu blir bilderna dock inte jättebra med en vanlig digitalkamera, så av den anledningen bestämde jag mig för ett tag sedan för att försöka få tag på en enkel systemkamera för att på så sätt ta nästa steg i fotograferandets ädla konst.

Min faster som är fotograf tipsade mig om vad jag skulle titta efter och jag gav mig genast ut på kamerajakt, både på nätet och i de elektronikbutiker som finns här i stan. Valet föll till slut på en Sony med två objektiv, ett 55-75 och ett 75-300. Priset var 4990:- för hela paketet. Som hittat! Detta var på Elgiganten och jag fick hjälp av en man som sa sig vara amatör på området, men lovade göra sitt bästa. Tyvärr visade det sig att något PUCKO hade sålt objektiven (trots att dessa hörde till paketet där själva kamerahuset ingick). Men ingen fara på taket, han lovade beställa dem dagen därpå och skulle återkomma. Jag lämnade mitt nummer och skuttade glatt därifrån. Tror ni han ringde? Nej då.

Tio dagar senare åkte jag upp dit för att kolla hur det låg till med allt. Då fick jag hjälp av en tjej som inte visste någonting om något annat än tvättmaskiner (som tydligen var hennes specialområde...) men hon lovade säga till någon annan att höra av sig (han som tydligen hade hand om detta var på lunch - klockan halv fem). Jag fick lämna mitt nummer igen och sedan var det väl bara att vänta. När lunchrasten var över sådär en timme senare ringde den där karln och då visade det sig att grejerna inte skulle komma förrän onsdagen veckan därpå. Trist, tyckte jag med tanke på att jag skulle till Gotland en vecka och hade tänkt passa på att lära mig kameran då, när faster fanns till hands. Men det var väl inget att göra åt saken.

Så idag efter jobbet (sex dagar efter att kameran skulle ha kommit in - observera SKULLE HA) åkte jag upp dit igen och det var det märkligaste jag varit med om på mycket länge... När jag kom in i denna stora butik möts jag av dunkadunkamusik från en gigantisk högtalare som står mitt i lokalen och spyr ut Michael Bolton-låtar. Och inte nog med det, det var inte en käft i hela butiken - det var bara jag! Jag trodde först att de hade inventering eller något och att jag hade missat "Stängt p.g.a. inventering"-skylten eller något. Men nej då, till slut dök det upp någon kille med en namnskylt som det stod "Serviceansvarig" på. När jag meddelade mitt ärende började han knappa i datorn men hittade ingenting. Sedan fick han ringa någon annan typ (som antagligen var på lunch - klockan var trots allt 17.15) som påstod att objektiven var slut vid grossisten. Men vad fan, för två veckor sedan sa de att jag skulle komma och hämta det idag och ändå fanns det inte.

Jag brukar alltid vara väldigt trevlig mot servicepersonal för de har det säkert rätt tufft ibland som tvingas stå i skottlinjen när ursinniga kunder är missnöjda. Men idag rann det över och jag meddelade att jag inte har lust att åka upp dit en gång i veckan bara för att de inte har koll på sina saker, och om det nu är så att det ska dröja ännu längre tänker jag köpa en kamera någon annanstans. Vet ni vad han sa då, denna "serviceansvarige"? Jo, han bad om mitt nummer och lovade den ansvarige att ringa upp. Tror ni han har ringt? Just det, NEJ. Så nu får vi väl se hur detta slutar. Om det nu är något problem kan de väl bara säga det istället för att invagga mig i någon falsk förhoppning om att grejerna skulle vara på väg? Det hade känts mer rakryggat än att be mig lämna mitt nummer en massa gånger till synes helt i onödan.

Till saken hör att jag haft problem med detta ställe tidigare, och då var det en mobiltelefon. Efter typ två dagar sprack plasten runt knapparna helt oförklarligt (jag är alltid rädd om mina prylar, speciellt teknikprylar) så jag åkte iväg till butiken och visade upp det. Då konstaterade tjejen att det berodde på att jag hade tryckt för hårt, helt enkelt, och att det inte skulle täckas av garantin. Kul! Någon månad senare berättade Julia om en kompis som hade haft en precis likadan mobil där plasten också hade spruckit på samma sätt. När hon hade lämnat in den sa de att det var ett vanligt fel på den modellen och att det givetvis täcktes av garantin...

Summan av kardemumman: Jag ska aldrig mer gynna Elgiganten och nu ska jag ge mig ut på ny kamerajakt.