,

Igår kväll hamnade jag framför "Lyxfällan" på TV3. Det är egentligen ett rätt tragiskt program och jag fattar inte att folk väljer att ställa upp. Jag menar, att blotta sin ekonomi på det sättet som man gör där kan jag liksom inte förstå. Okej, nu hade min ekonomi inte varit speciellt intressant att göra TV av, men i alla fall...

Gårdagens program handlade om ett par i 25-årsåldern som verkligen hade noll koll på det här med pengar. Tjejen hade två jobb och jobbade 200% (arbetsdagarna sträckte sig från 08.00-03.00 - måndag-fredag!) medan killen levde på någon slags dröm att starta ett eget företag där han fått för sig att han skulle kunna plocka ut 40000 varje månad. Men fram tills dess drog han inte in en krona till hushållet. Tjejen stod alltså för alla kostnader, både sina egna, killens och de gemensamma. Lägenheten de bodde i (ett höghus i bästa/slitnaste 70-talsstil à la Gråbo) hade de renoverat så den var superfräsch, och alla möbler och teknikprylar var senaste stuket. När de gick igenom hur mycket pengar de gör av med varje månad landade det på 50000:-. Hon tjänade drygt 30000:- före skatt... 

Det som är så himla tragiskt är att de ju inte är ensamma om detta. En tjej på jobbet berättade om en väninna som jobbar på Kronofogdemyndigheten, där det ingår i hennes arbetsuppgifter att vräka hyresgäster som inte betalat hyran. Hon berättade att den största delen vräkningar utgörs av ungdomar födda 1985-1990, dvs. de som är runt 20 år. Anledningen är att man flyttar hemifrån utan att egentligen ha råd, köper dyra prylar på avbetalning och sedan inte har pengar kvar till det väsentliga, t.ex. hyra, elräkning osv.

Samtidigt är det inte så konstigt att det blir så. Dessa ungdomar (många av dem) har vuxit upp i hem där föräldrarna har jobbat och tjänat hyfsat, inte haft en massa skulder och helt enkelt har kunnat leva ett liv som passar in i vårt konsumtionssamhälle. Man har köpt teknikprylar, bytt bil då och då, åkt utomlands en gång om året... Man har sett till att barnen har fått trendiga kläder, den senaste mobilen, TV på rummet, en egen dator, iPod, moped... Har barnens fickpengar tagit slut har man stuckit till dem mer. Inte så konstigt att det går galet när dessa ungdomar, som vant sig vid en hög standard, ska flytta hemifrån. Det är klart att de vill ha en flashig TV, en dator med snabb internetuppkoppling, snygg mobil att impa på kompisarna med plus alla saker som man kanske tar för givet att ska finnas i ett hem, t.ex. kaffebryggare, brödrost, micro... Plötsligt ska man fixa allt detta själv och dessutom betala räkningar. Och så börjar man i den ände där man först åker till elektronikaffären och köper en 40-tums plasma-TV och en espressomaskin (för att kunna bjuda polarna på latte), sedan vidare till IKEA och köper ett helt nytt hem med allt från soffa och TV-bänk (viktigt till den nya TV:n) till smörknivar och latteglas. Vips! så är den lilla lönen slut, men då är det dels tre veckor kvar till nästa lön, dels sitter ännu räkningarna för hyra, mobil, bredband och el kvar hemma på kylen. Vem ska betala dessa? Äh, skit samma, det får vara. Jag måste ju faktiskt ha byta mobil och dessutom ordna inflyttningsfest med fri sprit också. Och så snurrar det på... Inte utan att man blir lite mörkrädd. 

Okej, vi har en annan livsstil idag jämfört med våra föräldrar och far/morföräldrar. Man använder inte alltid en sak tills den går sönder och inte går att laga mer utan byter ut med jämna mellanrum, som omväxling. Och det funkar ju så länge man har PENGAR, annars går det för tusan inte. Dessutom måste man ju prioritera. Vill man åka till Mallis en vecka går det kanske inte att i samma veva köpa en ny soffa och dessutom renovera köket. 

Jag fattar liksom inte riktigt hur det ska gå för dessa unga. De kan väl inte leva av sina föräldrar jämt? Kom att tänka på den där reklamen för någon slags pensionssparande, där föräldrarna tar för givet att sonen har koll på sitt pensionsspar och därför har sålt sommarstället (eller vad det nu är), medan han verkar ha planerat att ha framtiden säkrad just med tanke på att föräldrarna faktiskt sitter på ett sommarhus som antagligen är värt en del pengar. Märklig situation det där. 

Problemet är att många unga (och vissa äldre också för den delen) verkar tycka att det är en mänsklig rättighet att kunna leva ett lyxliv, oavsett om man har en inkomst som tillåter detta eller inte. Är det inte lite konstigt?