,

Jag har en hund. Hundar är flockdjur. De vill inte vara själva för mycket. Detta lät som en överpedagogisk instruktionsbok för blivande hundköpare... Jag börjar om:

Jag har en fundering om det här med att bo i flerfamiljshus. När man bor i lägenhet får man vissa saker på köpet, som man liksom får försöka finna sig i. Okej, blir det för jävligt är det kanske idé att göra något åt det, men jag har ganska hög toleranströskel så för mig är det ingen stor grej att granngubben ovanför harklar sig hur högt som helst varje morgon, att grannen vägg i vägg monterar vägghyllor med slagborr några gånger varje månad (vad skulle det annars vara som låter så förbenat högt???), att killen två våningar upp dundrar uppför trapporna när han kommer hem från krogen vid fyratiden på söndagsmorgnarna eller att farbrorn här tvärs över har TV:n på väldigt hög volym ibland (jag menar, han är typ 85 år och hör antagligen rätt illa, vilket han ju inte kan hjälpa). Sånt kan man ju leva med, även om det såklart kan vara lite störande ibland... 

Nu till mitt lilla problem. När vi skaffade hunden måste man ju som alltid när man skaffar hund vänja den vid att vara hemma själv. Dogge har dock sån "tur" att han inte behöver vara hemma ensam speciellt många timmar varje dag eftersom Erik kan gå hem på lunchen och jag kommer hem relativt tidigt på eftermiddagarna. Men i början spelar detta ju ingen roll. En kvart ensam eller tre timmar ensam, det är liksom ingen större skillnad när man är liten hundvalp... Vi tränade hela förra sommaren och det gick väl sådär måste jag säga. Men till slut fanns det ju liksom inget val längre. Vi var tvungna att jobba och hunden skulle vara hemma. 

Efter några månader in på hösten ringde det på dörren. Det var grannen precis bredvid som påpekade att hunden skällde varje morgon mellan åtta och halv tio (hon hade tittat noga på klockan...), vilket var precis den tid då hennes lilla son skulle sova (som har sitt rum vägg i vägg med vårt arbetsrum). Shit! Jag fick panik och höll på att skämmas ögonen ur mig. Bland det värsta jag vet är att vara till besvär. Jag började genast planera för hur vi skulle lösa situationen: Sälja hunden? Be någon annan ta över honom ett tag? Ja, jag vet, det var lite drastiskt. Steg ett blev i alla fall att stänga och alla dörrar så han inte skulle kunna ta sig in i något annat rum än hallen och köket. Och det verkade hjälpa, för det blev tyst på grannen. Vi var även inne hos henne efter någpn vecka och frågade hur det gick, och då hade hon inte hört något på flera dagar. Pust! Någon månad senare ringde hon dock på dörren igen och påpekade samma sak: Hunden skäller på morgonen. Den gången visade det sig att vi glömt att stänga en dörr så han givetvis smitit in där och antagligen stått och skällt när han hörde något obekant ljud. Sedan dess stänger vi och låser noga varje gång vi går hemifrån, och jag har inte hört något från henne på snart ett år. 

MEN, och nu kommer du problemet, den lilla sonen som skulle sova mellan åtta och halv tio på morgonen, han skriker ju som en galning. "Skrikungen" kallar vi honom... Han är väl ett och ett halvt nu skulle jag tro och skriker nästan jämt: Sent på kvällen när vi ska gå och lägga oss, på morgonen när man kanske vill sova lite längre än till halv sju, mitt i natten, på förmiddagen, på eftermiddagen och ja, typ jämt. Hur gör man då? Jag menar, när min mamma var här och hälsade på kunde hon inte sova i gästrummet eftersom han skrek så mycket. Ja, jag vet, han kanske är sjuk eller får tänder eller vad det kan vara, men ändå. 50-talshus är dessutom inte så bra ljudisolerade...

Jag känner mig hemsk som tänker i dessa banor... Det är klart att det är hemskt att en litet barn skriker, för oftast är det ju något som är galet, men samtidigt sker det ju så himla ofta. Vår hund skällde åtminstone "bara" någon timme på förmiddagen fem dagar i veckan, men barnet skriker ju varenda dag. Jag skulle aldrig gå in till dem och påpeka detta, men på samma gång sitter jag här hemma och irriterar mig på att hon var här inne och bad oss få tyst på hunden... Jaja, det är klart att man kan sälja en hund på Blocket och att detta blir svårare med ett barn, men ändå... 

Kanske ändrar jag uppfattning den dag det visar sig att jag får ett kolikbarn, eller vad nu "felet" på Skrikungen är, men jag kommer nog ändå låta grannen få harkla sig bäst han vill, dunsa uppför trapporna eller slagborra... 

Det här var nog mitt längsta blogginlägg någonsin... Läste någonstans att det optimala inlägget är max åtta rader eller något sånt, annars är risken stor att ingen orkar läsa... Men då får man väl helt enkelt strunta i det.