,

När jag var 16 fanns det två saker som jag verkligen önskade mig: En saxofon och en hund. När pappa helt plötsligt en dag sa att jag fick välja vilket jag helst ville ha var valet inte så svårt. Det föll direkt på hunden. En av de första dagarna på sommarlovet efter nian åkte så pappa och jag till Vänersborg för att hämta hem det nya tillskottet i familjen. Jag var eld och lågor. Hur kan en bilresa gå så långsamt?! Till slut var vi i alla fall framme och det var dags att träffa valparna. Jag minns att jag satt mitt på köksgolvet hemma hos uppfödaren. I ett rum stod pappan och skällde som en dåre och i ett annat gjorde mamman samma sak. Men det tänkte jag inte så mycket på, för runt mig surrade sex bedårande lurvbollar omkring, två aprikosfärgade och fyra svarta storpudlar. Jag fäste mig snabbt vid den minsta av de två aprikosa och det var med lätt darrande hand som jag fick skriva på ägarpapprena. Den lilla ulltussen hette Blåshörnas aprikos Bimbo. Lite i krångligaste laget, tyckte jag, och bestämde mig för att döpa om honom till Totte. Särskilt aprikos var han inte heller, utan mest vit.

Han följde snällt med oss i bilen och det tog inte många sekunder innan vi insåg att han älskade att åka bil. Han stod på bakbenen på baksätet med ett framben på förarsätets ryggstöd och den andra på passagerarsätets. På det viset hade han full koll på vad som hände på vägen. Vid ett tillfälle (av många) när vi stannade till för att rasta honom blev han överfallen av en livsfarlig myra som bet sig fast i hans underläpp. Oj, vad han gnydde... Men det gick snabbt över och när vi åkte vidare intog han genast sin spanarposition och såg så himla nöjd ut.

Detta var drygt 14 år sedan, men jag kommer aldrig glömma den där känslan av att sitta där bland alla busande valpar och veta att en av dem skulle bli min. Totte fann sig väl tillrätta i familjen, och hade en god läromästare i gammelhunden Pontus som då var 13 år. 

Tyvärr var inte alla lika förtjusta i Totte som jag var. Vid något tillfälle var det någon idiot ute på storgården som kastade snöbollar på honom när han stod inne i trädgården och skällde. Detta gjorde att han blev lite nervös av sig och inte var alltför förtjust i män. Så jävla onödigt! Men oss i familjen gillade han skarpt, framför allt pappa... 

Förra våren fyllde han 14, och det är klart att ålderskrämporna började smyga sig på. Han började höra lite sämre, magrade av, hade svårt att ta sig upp när han hade legat och sovit på golvet osv. Men han var ändå hur pigg som helst. Han älskade verkligen att åka bil och då kunde man inte för en sekund tro att han var så gammal. Han satt på helspänn hela tiden, oavsett hur långt han skulle åka. Han kunde ju faktiskt missa något viktigt annars... Och så älskade han att gå ut och gå. Bara man närmade sig kroken där kopplet hängde blev han heltokig. Man låtsades bli irriterad, men samtidigt var det ju bara så mysigt. 

Under senhösten blev han srabbigare och skrabbigare. Han var fortfarande alert och så, men blev till slut så mager att man såg skelettet, trots att pälsen var ganska lång. Nu under julen orkade han inte äta heller, vilket ju är ett klart tecken på att det inte är så långt kvar. Samtidigt vill man ju så gärna att han ska hänga kvar ett tag till. Men så småningom kommer man ju till ett läge då det inte är någon idé längre. Så i lördags fick han somna in. Det är skitsorgligt, och de som påstår att "det är ju bara ett djur" kan dra åt...

Men han har det nog rätt bra där i sin hundhimmel tillsammans med Pontus, Alfons, kaninerna (t.o.m. Malte som han faktiskt slickade ihjäl...) och marsvinen, vår lilla Totte.