,

Då var det helg och ledigt - igen. Lika skönt som alltid, trots att jag bara jobbat fyra dagar hittills. Saken är bara den att jag är så vansinnigt TRÖTT. Ska man vara såhär trött efter fyra jobbdagar? Hur ska det då bli när eleverna kommer??? Jag fattar då inte...

Nåväl, denna trötthet har gjort att detta med bloggande har känts minst sagt avlägset de här dagarna. Blotta tanken på att fota, redigera bilderna och skriva inlägg gör mig svettig... Därför får bloggskrivandet komma lite i skymundan just nu. Ska dock försöka ta tag i att fota alla fina saker jag köpte på Gotland i somras som blev kanonbra. Får se när det blir av...   

Jag är nu inne på min sjunde och sista semestervecka och på söndag bär det av hem till Växjö igen. Shit, vart tog sommaren vägen?? Ska jag vara helt ärlig har detta inte varit en av mina bästa somrar. Det har om inte annat varit en ganska ensam sommar. Räknade ut lite snabbt att Erik och jag sovit ihop 13 nätter sedan innan midsommar... Nej, detta är inget fiskande efter människors medlidande, typ "Stackars Elin som har fått tillbringa så mycket av sitt låååånga lärarsommarlov själv...". Härom dagen var Christina här med småtjejerna och då började vi prata om det här med att ha fullt upp slash inte ha speciellt mycket att göra under semestern. Eftersom jag är en person som nästan alltid har något projekt på gång känns det lite konstigt att plötsligt inte ha något alls att ta tag i. Detta får mig liksom att fundera över vad det innebär att ha en meningsfull ledighet. En sak kan jag säga, och det är att jag verkligen har fått vila upp mig den här sommaren, på det sättet har den varit fantastisk. Jag har även hunnit med det mesta på min "att göra på semestern-lista".

• Läsa
• Vara i Valleviken
• Åka till Fjaugen och fika (skulle ha åkt ut idag, men det var så fullt av andra båtar där)
• Bada
• Åka ut med Reinhold (sjösattes aldrig)
• Gå på Romateatern och se Shakespeare
• Fotografera
• Grilla
• Åka vattenskidor
• Äta glass på hamnen
• Samla fossil
• Sola
• Cabba med mamma
• Cruisa med pappa
• Njuta av ledigheten i Lummelunda
• Träffa släkt och vänner

Men ska man se det rent krasst skulle jag kunna beta av det mesta på listan på bara några dagar och sen då? Vad ska jag fylla min tid med sedan? Ofta har det känts som att jag bara sitter av tiden. Helt plötsligt har ytterligare en dag gått och vad har jag gjort? Hm, inte så mycket...

Att det blev en sån här sommar beror givetvis på att Erik bara fick en ledig vecka på Gotland, mot annars lika många som jag har. Och med tanke på det liv vi lever i Växjö, där vi ju inte hinner umgås jättemycket under veckorna, är det så himla viktigt att få lite tid tillsammans när man väl är ledig lite längre, vilket vi inte har fått. Av den anledningen börjar hemlängtan smyga sig på, på samma sätt som jag längtar efter Gotland när jag varit på fastlandet länge. Jag längtar efter att få gå runt i min fina lägenhet, få tillbaka mina vardagsrutiner (vilken lyx att inte alltid äta, titta på tv, sova själv, t.ex.), fika på balkongen, ta ett hett bad i badkaret... Ser fram emot att få komma hem och ställa i ordning alla fina grejer jag köpt på Gotland i sommar, se om det blir så bra som jag hoppas.

Detta inlägg kanske har en lite desperat ton, men det är inte alls tanken. Jag kommer givetvis att njuta till fullo av mina sista lediga dagar och än är det mycket jag ska göra. Fick ett sms från Dennie igår som var på väg tillbaka till Stockholm efter tre veckor här och han skrev att det var med dubbla känslor han åkte hem. Och när det är jag som stänger igen huset här för den här sommaren lär väl mina känslor vara desamma, men jag ska som sagt njuta av de fyra dagar som är kvar och kanske kommer det inte kännas riktigt lika vemodigt som vanligt.  

Jag lyssnade på Peter Englunds sommarprogram härom dagen och fastnade vid hans tankar om minnen. Programmet var liksom uppbyggt kring detta, men på flera plan, både huruvida man kan resa i tiden till tidiga barndomsminnen och saker man äger som bär på minnen av olika slag och som därför är svåra att göra sig av med. Det var väldigt intressant. En sak han tog upp, som jag fastnade lite extra för, är det här med minnen från den tidiga barndomen. Tydligen är det vanligast bland oss homo sapiens att vi har våra första minnen från tre- eller fyraårsåldern, vilket ska hänga ihop med att det är då vi börjar utveckla vårt språk riktigt ordenligt. Nu betyder inte detta att barn under tre inte minns, för det gör de, det är bara det att de inte fastnar i minnet på samma sätt som hos lite äldre barn.

Detta fick mig att börja fundera över vilka mina första minnen är, och det är inte helt lätt kan jag säga. Ibland tror man att man minns, men så visar det sig bero på att man har sett en bild som fastnat i minnet och man egentligen inte alls har några egna minnen därifrån. Men ett tidigt minne är från när jag var fem eller något och det hade regnat i princip hela sommaren. Detta gjorde att sommarstugetomten var översvämmad och det knappt gick att ta sig fram utan att få vada i för mig knähögt vatten. En av dessa översvämmade dagar gick pappa ner till stranden och hämtade Julias och min lilla jolle. Under tiden bredde mamma limpsmörgåsar och blandade saft och lade i en liten korg, och när pappa kom upp med båten fick Julia och jag ro omkring bland lingon-och blåbärstuvorna i skogen. Givetvis iförda flytvästar... Det är en båttur som jag aldrig kommer att glömma.

Har du något tidigt barndomsminne som du alltid kommer att komma ihåg?

Apropå sommarpratare så hörde jag programmet även igår, då med Anders Vall, en av Sveriges mäktigaste affärsmän. Bland alla låtar han har valt att spela finns ett pianostycke som visst är ett av de svåraste som finns och som endast ett fåtal pianister vågat sig på. Då kom jag att tänka på den första skolavslutningen jag var med på på Kronoberg skola. 

Vi har alltid elevuppträdanden, som brukar vara av varierande kvalitet, vissa bra och andra jättebra.  Just det här året var det några coola grabbar i nian som spelade någon poppig låt på elgitarr, piano och saxofon och fick givetvis en massa jubel från eleverna i publiken. Precis som det ska vara när grabbar i nian uppträder - de får i princip motta stående ovationer, oavsett om framträdandet är jättebra eller skitkasst. Det här var dock riktigt bra, så de var helt klart värda jublet. Nästa punkt på programmet var en tjej i sexan som skulle spela piano. Jaja, det blir väl trevligt, tänkte nog de flesta. Många började dock småprata så där nonchalant som vissa ofta gör när man tror sig veta att det som väntar inte är speciellt intressant. Nåväl, tjejen går fram till pianot, slår sig ner på pallen, stretchar fingrarna litegrann och tar första ackordet. Herrejävlar! Jag kan inte uttrycka det på något annat sätt. Publiken tappar andan, alla coola nior kommer av sig i sina interna diskussioner och sträcker på sig för att kunna se vem det är som spelar. Ingen verkar tro sina ögon och öron. Där sitter en 12-årig tjej och spelar Gnomenreigen av Franz Liszt - utan noter! Efter sådär tre minuter, när stycket är slut, reser hon sig och tar emot ett jubel som jag aldrig någonsing har hört efter ett elevuppträdande, och antagligen aldrig kommer få höra. 12 år... Hon flyttade sedan till Uppsala och nästa gång jag hörde henne spela var när hon var med i en musiktävling på TV för unga musiker i Europa.

När så Anders Vall presentarade låten kom jag inom en millisekund att tänka på den här tjejen och ni kan ju gissa vem som sedan började spela, just det HON. Det gick en rysning genom hela kroppen kan jag säga...

Hittade ett klipp med en annan pianist som spelar just Gnomenreigen, så ni ska förstå vad det var vi fick uppleva den där skolavslutningen 2005.

Har inte kollat statistiken för bloggen på ett tag nu och blev därför mycket positivt överraskad när jag kunde konstatera nytt besöksrekord, 70 pers på en dag. Inte illa! Kul att så många läser.

När jag loggade in idag hade jag fler kommentarer att godkänna än någonsin tidigare. Vilken känsla alltså. Har dessutom registrerat mig på bloglovin, så nu blir det kanske ännu fler? Fick i alla fall en liten ego-kick... =) 

De senaste dagarna har det pratats om Kristdemokraternas förslag att införa ett register med namn och personnummer över de kvinnor som gör abort. Från vissa håll har det tydligen blivit ett ramaskri och återigen hamnar vi i diskussionen om den personliga integriteten och var gränsen går för när den kränks. Jag drar en djup suck och försöker inte blir alltför provocerad...

Min fundering är vad det beror på att vissa verkar vara livrädda för att få sin identitet registrerad, som om det vore något nytt i det datoriserade samhälle vi lever i idag där vi i allt vi gör på elektronisk väg lämnar spår efter oss. Vi använder våra betalkort överallt i hela världen, shoppar på Internet, lämnar ut våra mobilnummer osv. osv. Vadan detta motstånd mot att t.ex. hamna i ett abortregister? Det är ju inte som att sjukhusens journaler är tillgängliga för vem som helst. Sekretessen inom vården är ju otroligt säker (åtminstone vill jag tro det, för jag litar till 100% på den svenska sjukvården) och tanken är ju inte att använda uppgifterna till patientens nackdel.

En liknande debatt fördes för några år sedan när det kom förslag på att sätta upp övervakningskameror i exempelvis taxibilar och tunnelbanevagnar, för att öka säkerheten både för chaufförer och passagerare. Vissa blev vansinniga och menade att detta skulle "kränka den personliga integriteten". Hur då, vill jag veta?! Vad finns det för hemligt man absolut måste ägna sig åt i baksätet på en taxi, som man inte kan vänta med till man kommer hem? Och vem tusan skulle vara intresserad av att sitta och glo på mig på någon övervakningsvideo när jag åker tunnelbana? Samma sak gäller förslaget om att samla alla svenskar i ett DNA-register, så det ska bli lättare att spåra brottslingar. Jag menar, gör det. Det är väl hur bra som helst, istället för att staten ska lägga miljontals kronor på att efterlysa och söka efter dem, pengar som skulle kunna användas till något mycket bättre.

Det verkar som att det hos många finns en negativ attityd gentemot register överlag, och det där snacket om att den personliga integriteten kränks orkar jag inte lyssna på. Okej, det är kanske inte jättekul att bli tvungen att öppna och visa upp innehållet i sin resväska för hundratals andra passagerare som köar för att checka in, så alla kan se att man har en massagestav, latexdräkt, piskor och lurviga handklovar i bagaget. Det kan säkert upplevas som kränkande. Men hur ofta händer det?

Vad som däremot är kränkande mot den personliga integriteten är när ett lands regering bestämmer vilka böcker man får läsa, vilken musik man får lyssna på, vilka TV-program och kanaler som är tillåtna osv. Där kan man snacka om kränkande. Jag tycker inte man blir kränkt när man lämnar sitt namn på sjukhuset efter ett ingrepp, blir filmad när man åker taxi eller får lämna en droppe blod när man föds så våldtäktsmän, mördare och andra skyldiga dårar kan åka fast.

Har jag fel?

Igår kväll var Daniel och Erika här och grillade. Hon jobbar i färjeterminalen och berättade en helt vansinnig grej som hade hänt under dagen. Jag har alltid funderat över hur man orkar sitta där nere och ta en massa skit, för skit det får man ta (jag vet för jag har själv jobbat i bokningen...). Idioter som ringer och ber en att hålla kvar färjan i hamnen eftersom de blivit lite sena och inte hinner i tid, och när man lite vänligt försöker förklara att jag knappast kan göra något åt det får man en rejäl utskällning. Eller det puckot som skällde ut mig för att det var fullbokat på färjan tillbaka till Nynäshamn efter midsommarhelgen, han som var tvungen att komma tillbaka till fastlandet eftersom han skulle jobba på måndagen. Då var det mitt fel att jga inte lyckades hitta en enda plats med bil till honom. Hallå! Boka i tid då för fan, så kommer du ju med.

Det som hade hänt igår var att en gubbe (en gotlänning) kom ner och ville ha pengar tillbaka för en biljett som hans dotter inte kunde utnyttja eftersom hon blivit sjuk. I bokningsreglerna står det att det är läkarintyg som gäller för att få pengar tillbaka, och hur jäkla svårt kan det vara att fixa ett sånt om man nu är så himla angelägen om att få sina pengar?! Hur som helst, tjejen i kassan förklarade så vänligt hon kunde vilka regler som gäller och detta tog hus i helvete. Gubben skällde ut henne så in i vassen och beskyllde henne för att vara både det ena och det andra. Tänker inte återge i detalj här för det var så fruktansvärt. Han gastade om att färjan är gotlänningarnas landsväg och att han minsann hade sina rättigheter. Och runt omkring stod en massa andra människor och glodde utan att varken säga eller göra någonting (eller, sa en massa gjorde de säkert, men ingen brydde sig). Till slut kom en man i personalen och skällde ut idiotgubben, och sa att han skulle avlägsna sig fort som fan. Men efter viss diskussion fick han åka med ändå. Det han tjafsade om var 26 kronor... Vad tusan är det att tjafsa om? Det slutade med att tjejen bröt ihop och inte orkade jobba mer den dagen.

Vad är det för dårar?! Och hur fan kan man bete sig så?! Det är väl för tusan inte hennes fel att han klantat sig och inte brytt sig om att kolla upp vad som gällde innan han kom dit och började stimma om 26 spänn?! Men det är så jäkla typiskt vissa idioter att bara se till sig själva och sitt eget och benhårt hålla på sin rätt, utan att ens tänka på andra faktorer än just dem som ligger närmast: Jag har rätt, alla andra är dumma i huvudet. Som om tjejen i terminalen skulle göra det med flit, bara för att jävlas? Sånt gör mig riktigt arg. Jag kommer ihåg när jag jobbade på Gotlandsresor och precis hade börjat lära mig boka logi. Det var riktigt knepigt med allt man skulle komma ihåg och det tog tid att lära sig. En kund som ringde hade en massa specialönskemål som jag inte hade en aning om hur jag skulle boka och var därför tvungen att be om hjälp rätt mycket (för att det skulle bli rätt givetvis). Det slutade med att snubben i telefonen på dryg stockholmska bad mig hämta någon som var mer kompetent för jag verkade ju inte ha koll på någonting. Sånt känns kul att höra första dagen med en ny arbetsuppgift... Jag kan säga att det var det värsta sommarjobb jag någonsin haft. Fy fan, vad folk kan vara elaka. Och än är inte den siste idioten född...

Jag läser just nu en bok som heter Nästa sak på min lista. Den handlar om en kvinna, June, som vid ett tillfälle erbjuder en ung kvinna skjuts. Det slumpar sig så olyckligt att bilen krashar och den unga kvinnan, Marissa, dör. Av en händelse hittar June en lista i en av Marissas fickor. Detta är en lista över 20 saker hon vill göra innan hon fyller 25. Efter att ha levt ett liv där hon egentligen inte engagerat sig speciellt mycket i någonting, varken på jobbet eller privat, bestämmer June sig för att utföra alla saker på listan, innan Marissa skulle ha fyllt 25.

Detta fick mig att börja fundera över vad jag skulle vilja hinna med i mitt liv. Kanske man kan kalla det drömmar, mål eller visioner? Jag är en person som försöker se till att göra det jag vill, samtidigt som jag vet att jag inte alltid följer hjärtat utan låter hjärnan bestämma. Det hade kanske varit bra att göra en sån där lista över saker man vill göra? Att sätta ut en exakt tidpunkt för när allt ska vara gjort är nog svårt, beroende på vilka saker man vill ha med på den där listan. Jag menar, Marissas lista består till en stor del av saker man kan göra rätt lätvindigt och sedan bara bocka av.

• Kyssa en främling
• Ha på mig sexiga skor
• Våga gå utan behå
• Få massage
• Slänga badrumsvågen
• Se en soluppgång

Det jag vill skriva ner på min "att göra-lista" är lite större saker, sånt som kräver lite mer av mig men som samtidigt inte är omöjligt att uppnå, för jag vill inte bli gammal och ligga där sjuk och skröplig och grubbla över varför jag aldrig gjorde det eller det eller det.

Min "att göra innan jag dör"-lista

• Lära mig ett nytt språk
• Springa ett maratonlopp
• Besöka alla världsdelar (Asien och Oceanien kvar)
• Lära mig köra en stor båt (köra framåt, bakåt, lägga till osv.)
• Bo i ett annat land
• Se norrsken
• Jobba med något helt annat än det jag gör idag
• Sy ett fint klädesplagg (tygklädda hårsnoddar och hårband räknas inte)
• Skriva en bok
• Lära mig ett svårt stycke på piano (t.ex. Clair de lune eller The flight of the bumblebee)
• Hjälpa utsatta barn

Sedan vet man förstås aldrig när man kommer att dö, så av den anledningen är det kanske dags att börja beta av sakerna på listan inom en inte alltför avlägsen framtid. Vad ska jag börja med tro? Sy kanske... Ska nog ta tag i det där med språk i höst. Har länge velat lära mig italienska, så det kanske vore något att fördriva höstkvällarna med?

Hur skulle din lista se ut?

Såhär på semestern har man plötsligt en massa tid som man inte har annars. Åtminstone är det så för mig. Bland annat hinner jag ägna bloggandet lite mer tid än jag brukar, inte bara att skriva själv utan även att läsa andras bloggar.

På inloggningssidan här på blogg.se listas varje gång man kommer dit bl.a. vilka bloggar som är mest besökta. Där borde det ju finnas något spännande, tänkte jag, och klickade på en av de översta i listan. Det var en jättefin blogg, rent estetiskt. Fina färger och något tjusigt mönster som gick igen i hela bloggen. Sånt gillar jag. Ett klart plus. Men det kan knappast vara det som fick tjejen som skrev bloggen att få fler än 1000 besökare till sin blogg varje dag. Nej, istället måste det vara innehållet som lockade; dagliga redogörelser (flera uppdateringar varje dag) över sitt liv med killar, shopping, festande osv, samt de minst sagt generösa uppladdningarna av bilder, som visade det mesta kan man säga...

Är då detta något att sträva efter, tusentals besökare? Javisst, om dessa är genuint intresserade av att hon har köpt nya shorts på Gina Tricot eller att hon sov till klockan halv två (vilket kanske främst handlar om kompisar, eller de som av någon anledning följer hennes blogg), då kan det ju vara en sak, men många är nog (tyvärr ska man kanske säga) mest intresserade av de bilder där hon ligger på sängen med en liten t-shirt, och trosor och tittar trånande in i kameran... Hon är 17 år...

Tittar man runt bland diverse bloggar är det många som ser ut just på det sättet, och visst det är helt och hållet upp till personen själv vad han/hon vill skriva om. Men jag kan samtidigt tycka det är lite sorgligt med småtjejer som lägger upp hela sitt liv med mindre cencurerat bildmaterial därtill, för hur det än är kan man ju inte "ta tillbaka" det som man har lagt ut. Okej, man kan ta bort inlägget så inga nya besökare kan se det, men är det läst av någon så är det liksom. Punkt. Men återigen, hon har över 1000 besökare, och är säkert stolt över detta.

Jag läste någonstans att den största gruppen bloggare finns bland tjejer mellan 20 och 25 år, och antagligen är de flesta läsare av deras bloggar också i den åldern, så givetvis blir innehållet i många bloggar ganska snarlikt. Jag menar, hur såg inte ens eget liv ut när man var i 20-årsåldern? Inte som idag i alla fall. Så självklart är det inte så konstigt att dessa bloggar känns lite främmande för mig, som liksom passerat det där. För 20-åringar är det säkert jättekul att läsa dessa "vardagsbloggar", eller vad man ska kalla dem. Skulle tjejer (om det nu är till dem vi håller oss) gå in och läsa någon av de bloggar jag själv brukar läsa, för att inte tala om min egen, hade de säkert tyckt att det var hopplöst ointressant och tråkigt. Jag menar, bilder av stenar, bullar, blommor...?! Man väljer ju faktiskt att läsa det man är intresserad av och resten struntar man ju i. Åtminsone gör jag det.

På designadinblogg.se får man förutom rena bloggdesigntips tips på hur man lockar nya besökare till sin blogg. Bland annat kan man läsa att man ska skriva sånt som är intressant att läsa (låter ju helt logiskt), och det är väl kanske där som det för många blir svårt att dra gränsen. Man vill ju att folk ska hitta till ens blogg och läsa det man skriver. Men återigen, jag tror att det ändå gäller att fundera en eller två eller tre gånger innan man skriver vad som helst eller lägger ut vilka bilder som helst, framför allt när man har en blogg med hundratals besökare varje dag. Detta tror jag dock tyvärr att många glömmer bort i sin iver att locka många besökare.

För några år sedan läste jag en artikel i någon tidning som handlade om renlighet. I den artikeln kom man fram till att singeltjejer är klart sämst när det gäller att hålla rent i sitt hem, jämfört med motsvarande killar. Tjejerna var med andra ord mycket snuskigare än killarna. Vad det beror på stod säkert i artikeln, jag minns inte, men det intressanta är att jag faktiskt är beredd att hålla med. Åtminstone om jag tittar mig omkring där jag befinner mig just nu... Nu handlar det inte om huruvida jag hade varit en kandidat för Rent hus (det där städprogrammet i TV4 som är så extremt äckligt och stressande att jag knappt orkar se det) - verkligen inte! - men jag kan ändå konstatera att jag har visat en ny mindre renlig sida av mig själv för mig själv de här dagarna då jag har bott ensam på garaget.

Jag är en pedant ut i fingerspetsarna och hatar när det är dammigt, smutsigt och rörigt. Hemma i Växjö kan jag gå en hel dag och bara plocka och fixa, så det ska se fint ut. Men nu, de senaste dagarna, har jag inte brytt mig ett dugg om något av detta och det har varit så himla skönt. Jag diskar kanske varannan dag, dammsög för första gången på en och en halv vecka igår (hade det varit i Växjö hade jag redan hunnit med minst tre varv med dammsugaren), har kläder utspridda överallt, köksbordet är belamrat med prylar (just nu ett gäng pennor, en betald räkning, solglasögon, en tidning, två nektariner, en plastpåse, tre prydnadsäpplen på ett fat, skattemärke till bilen, kameran, en bankdosa, en påse med extraknappar till nåt plagg som jag inte har en aning om vilket det är, hörlurar till mp3-spelaren, några enkronor) och mitt i allt sitter jag själv och luktar svett.

Erik och jag filosoferade om detta härom kvällen, då han "erkände" att det var väldigt stökigt i lägenheten och loooovade att städa innan jag kommer nästa vecka. Då var det ju inte mer än rätt att även jag erkände att garaget ser ut som en svinstia. Det vi kom fram till var att det inte alls är lika kul att hålla ordning när det bara är man själv som ser det. Man vill liksom ha det rent och fint för att man ska kunna njuta av det tillsammans.

Samtidigt är det nog rätt nyttigt för en städoman som jag att få släppa loss lite ibland och inte vara så jäkla präktig hela tiden. Jag menar, vad spelar det egentligen för roll att det står två dagars disk på bänken eller att soffan svämmar över av byxor och tröjor? Just det, ingen alls. Over and out.

Grader alltså! Helt sjukt vilken värme. För bara någon vecka sedan var det bara drygt 20 och sedan har det bara blivit varmare och varmare. OBS! Jag klagar INTE. Jag älskar värmen. Ju varmare desto bättre. En rejäl kanna vatten, solskyddsfaktor 20 (minst!), en tunn långärmad tröja att dra på sig och en bra bok, sedan är jag redo att möta hettan.

Jag är en ganska frusen person och min kropp brukar inte tina upp helt förrän i mitten av maj. Jag hatar att frysa! Värst är det om händerna. Jag fryser alltid om händerna (kanske inte just nu då...). Många som kommer och hälsar på oss i Växjö slås av hur varmt det är i vår lägenhet. Vet inte vad det beror på, men det går inte att göra nåt åt det. Jag mår givetvis jättebra av det, men Erik plågas och går i shorts inomhus året runt. Som jag skrev för ett tag sedan var jag ju au pair i Florida och efter det var det hopplöst att bli varm igen. Jag tror det tog ett år innan jag inte längre frös. Om jag inte minns helt fel var det dessutom en ganska kass sommar då också, så inte heller då fick jag chansen att tina upp...

Men nu sitter jag i alla fall här och fryser inte ett dugg. Har tagit en paus i solandet. Termometern visar just nu drygt 35 grader i solen och det har varit som i en gryta här på tomten idag. Jag har njutit för fullt i min solstol med "Skumtimmen" (mycket läsvärd om man gillar deckare med oväntade slut) men stackars Douglas har inte varit fullt så förtjust. Han har mest legat och flämtat i skuggan... Tyvärr gör det ju varken från eller till när det ändå är 28 grader...

Nu hoppas jag bara att detta ska stå sig, åtminstone över v. 29 så Erik får njuta av sol och värme när han kommer till Gotland.