,

Igår kväll såg jag ju, som jag berättade, "En shopaholics bekännelser". Oj, vad jag hade sett fram emot det, men oj vad besviken jag blev. Där kan man verkligen snacka om att basera en film på främst karaktärerna i en bok. Alltså, alla som har läst Sophie Kinsellas Shopaholic-serie vet att huvudpersonen Becky bor i London tillsammans med sin väninna, har sina föräldrar i en småstad en bit utanför London, träffar Luke när hon fullkomligt grillar honom på en presskonferens och sedan ännu mer i ett direktsänt morgonprogram, där hon har ett stående inslag. Men vad händer? Jo, hon är plötsligt amerikanska, liksom hennes föräldrar (pappan spelades f.ö av John Goodman, han det tjocke i Flintstones och Roseanne, om ni minns) och Alicia. Den ende britten är Luke. Alla bor i New York, där Becky delar lägenhet med Suze och Tarkie. I boken delar hon och Suze lägenhet i London, för när Becky flyttar till NY är det ju för att Luke har fått jobb där...

Nej, jag blev riktigt besviken. Oke, jag förväntar mig inte att allt ska vara exakt som i böckerna, för visst måste vissa anpassningar göras för film, men det finns ju gränser. Jag menar, tänk om Frodo och de andra hobbitpolarna inte alls skulle åka till Mordor för att förgöra ringen utan någon helt annanstans? Eller att Harry Potter inte alls gick på Hogwarts utan typ på Warthog...? Hade det inte blivit konstigt? Jag tycker med andra ord inte att man behöver se denna film, utan istället krypa upp i den skönaste fåtöljen (eller var man nu helst sitter och läser - min fåtölj är faktiskt inte det minsta skön, för dynan glider liksom fram...) och läsa böckerna om Becky istället:

En shopaholics bekännelser
En shopaholic i New York
En shopaholic säger ja
En shopaholic får en syster
En shopaholic i väntans tider

Mycket bättre än filmen som får 3/6 i betyg. Det fanns trots allt vissa sekvenser där jag drog på smilbanden...