,

Om man har läst de  inläggen här nedanför som handlar om dyra prylar kan man kanske få för sig att jag sätter likhetstecken mellan dyrt och snyggt och att jag skulle vara någon slags snobb som bara accepterar saker som är dyra, resten stuvar jag undan och glömmer bort. Men riktigt så illa är det inte. Visst önskar jag att jag vann en tävling där jag fick en timme på mig att plocka på mig så mycket jag bara hann hos Svenssons eller GAD (finns det sådana tävlingar, tro?) för de har ju så himla mycket fint, men samtidigt är det det enkla som gör ett hem personligt. Det enda som sätter gränser är fantasin och uppfinningsrikedomen, och jag tror att jag har ganska mycket av båda. Ta bara de där nattuksborden som jag skrev om för ett tag sedan. Det är klart att jag hade haft råd att köpa dem, men det hade känts så otroligt onödigt när jag kunde göra dem själv. Och det var ju inte alls svårt att spika ihop fyra brädbitar och stryka på lite färg. Okej, nu var det ju Erik som i slutändan fick göra det, men jag hade absolut fixat att göra det själv.

Handen på hjärtat, hur kul är det att köpa en svindyr sak som inte syns att den var dyr? Men det är klart man kan ju alltid göra som den där familjen i Nacka som en väninna till mig berättade om:

För några år sedan (typ 10) var hennes storasyster barnflicka i en familj i Nacka. Hennes uppgift var, förutom att passa barnen, att städa. En sak hon tyckte var märklig var att hon varje gång hon dammsög den stora mattan i vardagsrummet fick peta in prislappen som av någon konstig anledning alltid stack fram. Hon petade omsorgsfullt in den under mattan, och nästa gång hon kom in i vardagsrummet var den framme igen. Sådär höll det på tills hon kom på att mamman i familjen medvetet pillade fram lappen så alla som kom hem till dem skulle se att de hade en matta för 20000 kronor. Sjukt va! Till saken hör att mattan, enligt min väninnas syster, inte var alls vidare speciell. 

Sommaren 2007 skulle Erik få besök av sin tränare från Växjö med familj. De skulle få låna vårt hus några dagar som tack för att hjälp Erik fått av honom genom åren. När de kom fick vi en liten present. Mycket trevligt, tack så mycket. Det var två paket (så egentligen var det ju två presenter). I det ena låg två limegröna handdukar av märket Gant och i det andra en vit tvålpump. Det där med tvålpump har jag egentligen aldrig förstått mig på, inte förrän nu på senare tid. Jag har alltid köpt handtvål i en något sånär snygg flaska och låtit den stå framme och hade väl egentligen inga planer på att ändra på detta. Pumpen hamnade i garderoben, i en kasse bland annat bråte. När det var dags att åka tillbaka till fastlandet fick den följa med men blev hänvisad till vinden.

Lite senare på hösten skulle vi köpa en ny säng och hamnade bland annat på Svenssons i Lammhult. Med den budget vi avsatt för sänginköp skulle vi inte komma långt där insåg vi och kände oss ganska snabbt redo att leta vidare. Men... Vad är det där? Vår tvålpump? Minsann, tvålpumpen av märket Vipp stod där tillsammans med tillhörande toaborste och pedalhink. Priset? 795 kronor. Vem betalar 795 spänn för en tvålpump?! Shit! Jag har en tvålpump för 795 kronor!

Vad som hände när vi kom hem? Gissa. Jag skuttade med adrenalinet pumpande upp på vinden och rotade fram kartongen med tvålpumpen så snabbt jag bara kunde och sedan dess har den en central plats i vårt badrum. Det är utan tvekan det mest exklusiva man hittar i vårt badrum. Tyvärr har den börjat rosta lite och det känns surt. Summan av just den kardemumman är att dyra saker inte behöver innebära überkvalitet. 

Varje månad ger jag 100 kronor till UNICEF. Jag är sådan "Världsförälder", vilket innebär att jag inte ger pengar till ett speciellt barn (som när man är fadder) utan pengarna går dit de behövs. 100 kronor är kanske en droppe i havet men det är ändå bättre än ingenting. Jag känner mig så lyckligt lottad som får bo i Sverige och ha det så bra som jag har det, att det känns som en skyldighet från min sida att hjälpa de som har det svårt. När det är barn det handlar om känns det ännu viktigare. Många jag har pratat med som inte ger pengar till organisationer ger samma anledning till detta: Man har inte råd och/eller man vet aldrig var pengarna hamnar (att det är en så liten del som faktiskt kommer fram till barnen). Och så kan det kanske vara. Men betänk då, att om alla ger 100 kronor i månaden så blir förvisso intäkterna till administrationen ganska stora men samtidigt får barnen mer pengar. För handen på hjärtat, hur mycket är egentligen 100 kronor?

• 1,5 pizza (eller max 2)
• 2,5 paket cigaretter
• 7 cider (på Systemet alltså)
• 2 flaskor billigt vin
• 2 hyrfilmer
• 1 biobiljett
• 1,5 kg smågodis
• 5 påsar chips
• Knappt en enkelbiljett med gotlandsfärjan (om man har rabatt och bokar en ti)
• Knappt 10 liter bensin
• 0.25 besök hos frisören (damklippning)
• 4 trisslotter (som för det mesta ändå inte ger någon vinst)
• 10 tialotter (som ger ännu sämre utdelning)
• Knappt två menyer på McDonalds (ännu mindre om man tar Max)

Att jag väljer att ta upp detta här på min blogg, som egentligen inte alls handlar om välgörenhet, är för att det här med konsumtion ibland gör mig galen. Köp, köp, köp. Jag älskar att shoppa! Så är det bara. Jag älskar att köpa fina saker till mitt hem. Jag lägger ganska mycket pengar på inredningsprylar. Samtidigt som jag vet att många barn inte ens har något hem kommer jag ändå hem från en sväng på stan med en ny lampa, prydnadskudde, en fin burk osv. Nu menar jag inte att alla borde flytta ut i hyddor, men vad jag vill ha sagt är att jag saknar ödmjukhet hos många inför det faktum att vi i Sverige har det så jävla (ursäkta språket...) bra. Visst, många barn i Sverige far otroligt illa och de ska givetvis få det stöd de behöver (tack gode gud för BRIS, Majblomman osv.), men vi får ändå inte glömma att vi har ett skyddsnät här som många andra länder saknar. Ofta beklagar vi oss över alla orättvisor men då ska man ändå komma ihåg att vi på många områden ligger väldigt långt före många länder i världen. I senaste numret av det nyhetsblad jag får från UNICEF varje månad stod det bland annat att barnen i Togo nu ska få gratis skola, att 4000 av 5000 barn som kom ifrån sina föräldrar under jordbävningen i Kina nu återförenats med dem, att drygt 230 barnsoldater i Burundi har befriats... I Sverige beklagar vi oss över att bensinen är dyr, att skolmaten är dålig, att Destination Gotlands bokningssystem är värdelöst, att TV-licensen är idiotisk (vilket jag förvisso är beredd att skriva under på), att vintern är mörk, att hösten är grå, att sommaren är regning... Jag läste i en bok som heter "Det var inte mitt fel - Om konsten att ta ansvar" om en kvinna som hävdade att hon blivit kränkt för att några barn hade hoppat på en studsmatta nedanför hennes balkong. Hallå?! Kränkta blir de barn som faller offer för trafficking, som misshandlas, tvingas se på när deras mammor och systrar våldtas. Hm.. Nu håller jag på att bli alltför upprörd känner jag... Låt oss gå vidare.

Vad räcker då pengarna man skänker till t.ex. UNICEF till?

• 20 kronor räcker till 10 doser mässlingsvaccin
• 312 kronor räcker till en bebisvåg (tänk alla nyblivna föräldrar, far/morföräldrar osv. om ni inte fick veta hur mycket ert barn vägde p.g.a. att sjukhuset inte hade en våg)
• 585 kronor räcker till 150 påsar nötkräm för undernärda barn (i Sverige har vi ett ökat problem med barn som äter för mycket skitmat)
• 900 kronor räcker till att låta tre flickor gå i skolan i ett år (i Sverige gnäller många barn över att de måste gå i skolan)

(Källa: UNICEF's nyhetsbrev, februari -09 - dock inte kommentarerna i parantes som är helt mina egna)

Det känns fantastiskt bra att veta att jag kan vara en del av detta. Om du som läser det här också skulle vilja uppleva känslan av av att hjälpa ett barn som behöver det, gå in på UNICEF's hemsida och läs mer.

Tack för mig!

För några år sedan gick min farmor bort. Vi stod aldrig varandra så nära så när det var dags att gå igenom hennes saker och se om det var något särskilt vi barn och barnbarn ville ha fanns det egentligen inget av affektionsvärde som jag direkt kände att "det där måste jag ha". Men eftersom jag precis hade flyttat hemifrån och höll på att bygga upp ett eget hem hade jag givetvis behov av en del saker. När alla hade tagit vad de ville ha stod det kvar några prylar som ingen kände sig direkt lockad av, bland annat en vit vas med någon blå dekoration på. Den var hemskt ful och jag vet egentligen inte hur det kom sig att jag helt plötsligt stod som ägare till denna pjäs. Den hamnade tillsammans med en handväska i krokodilskinn (äkta - jätteäckligt, jag vet) och en lilablommig soppterrin i en flyttkartong hemma hos mamma och pappa.

Något år senare gick jag och botaniserade bland allt möjligt krimskrams på en loppis och döm om min förvåning när jag såg "min" vas på en av hyllorna för lite mer exklusiva saker. Jag kunde inte låta bli att titta på prislappen och höll på att kvävas av förvåning när jag kunde konstatera att gräsligheten kostade nästan 400 kronor och dessutom bara var hälften så stor som min.

Det första jag gjorde när jag kom hem till mamma och pappa nästa gång var att rota fram den där grunkan. Så nu står den på min badrumshylla i Lummelunda och ståtar med sitt hemska utseende men utsökta värde.

Feber, hostar som en trögstartad gammal bil, fryser, öm i hela kroppen, orkar inte hålla ögonen öppna... Och om en timme är det dags för  föräldramöte. Jippi! Nåväl (har insett att detta är ett vanligt förekommande ord i mina inlägg, men jag gillar sådana ord...), det innebär ju inte att man ska ligga på latsidan för det. Måste hitta på något. Så nu har jag flyttat om några lampor, dragit en skarvsladd, ställt fram en piedestal (ja jag vet att piedestaler inte är trendigt à la senaste snittet men den här är helt ok, 40 kronor på Östregårdsloppisen = FYND!) och ställde en gigantisk växt på den samt börjat drömma om allt jag skulle kunna göra i det där skrutthuset i Visby som jag hittat. Gissa om jag är full av idéer...

Sen fick jag ett hostanfall, febertårarna började rinna, och jag snorade till lite ynkligt... "Men gå å lägg di väl!" var kommentaren min sambo gav mig. Det är tacken det... Men jag tänker fortsätta fantisera om huset för det kan man, även om man inte är helt kry.

Måste förresten kolla med lillasyster hur det gick på visningen idag av huset de blivit förtjusta i. Hon har lovat att jag ska få inreda och det ser jag fram emot.

4 kycklingfiléer

smör/margarin

1 tsk salt

1 krm vitpeppar

2 vitlöksklyftor eller 1 gul lök

2 dl hönsbuljong (½ tärning + 2,5 dl vatten tog jag och det blev rätt lagom)

50 g fetaost

2 tsk oregano

2 tsk kinesisk soja

1 msk vetemjöl

2 dl matyoghurt

8-10 svarta oliver med kärna

Strimla kycklingfiléerna och bryn dem i smör i en stekpanna. Salta och peppra. Lägg kycklingen åt sidan på ett fat. Skala och hacka löken (pressa om det är vitlök) och fräs den i smör. Tillsätt buljongen., mosad fetaost, oregano och soja. Rör ut mjölet i yoghurten och rör ner i såsen. Lägg i kycklingen och låt den koka i såsen ca 10 minuter. Garnera med oliver och smulad fetaost. Servera med pasta.

Tips 1! Jag gjorde på två kycklingfiléer (eftersom vi bara var två som skulle äta) men gjorde sås för fyra. Det blev rätt lagom, annars hade det nog blivit snålt.

Tips 2! Salta försiktigt, om man inte gillar salt väldigt mycket förstås, för både sojan och buljongen är ju rätt salta.

Jag älskar att baka! Det är så himla härligt att genom att bara mixa ihop lite mjöl och annat får man nybakat bröd/kakor/bullar - you name it - på bara ett kick. Gott smakar det och gott doftar det. Dessutom är det en otroligt avslappnade aktivtet. Min bakbibel just nu är "A piece of cake", Leila Lindholms fantasktiska bok som verkar finnas i vart och vartannat hem. Jag tänkte att jag skulle baka mig igenom den, men nu har jag bestämt att jag ska smaka  mig igenom den istället. Jag vet att bl.a. Nina har boken och bjöd på cupcakes från den när hon fyllde år. Om någon mer vill bjuda mig på fika för att provsmaka något recept därur, tackar jag inte nej. Tvärtom - bjud mig!

         

Nu ska jag erkänna en sak... Ikväll var jag ute och gick med hunden och det allra bästa med att ta en promenad när det är mörkt är att man kan kika in genom fönstren och se hur andra har det... Ja, jag erkänner, jag är en fönstertittare, och det är en jäkligt bra inspirationskälla. I början av mitt bloggande skrev jag om hur viktigt det är att hemmet känns inbjudande och personligt och hur tråkigt det vore att bo i ett demorum från IKEA. När man kikar in genom folks fönster när det är mörkt ute ser det alltid så mysigt och ombonat ut. Från en granne här på gården fick jag t.ex. inspirationen till att tapetsera hallen röd och eftersom jag hade sett innan hur det kunde bli, blev det faktiskt precis som jag hade tänkt mig, vilket det inte alltid blir när man bara har tapetprover i en katalog att gå efter. 
 

Jag älskar gör-det-själv-program på TV: Äntligen hemma, Roomservice, Nytt läge, Design Simon & Thomas, Bygglov, Sommartorpet, osv - I love them all! Jag blir så himla inspirerad och vill bara ta tag i nya projekt direkt. Men så blir jag samtidigt så frustrerad över att vi faktiskt har renoverat färdigt vår lägenhet och man inte kan byta kuddar, filtar, ljuslyktor, blomkrukor osv. hur många gånger som helst. Det finns ju massor av kul saker man kan göra/tillverka, som man inte ens visste om. I ett avsnitt av Roomservice byggde t.ex. de en hylla som var helt måttanpassad i storlek efter väggen i ett rum. Den blev jättesnygg och jag gjorde genast min egen design av samma hylla, som jag skulle vilja ha den. Saken är bara den att detta inte kommer blir verklighet förrän vårt hus och biblioteket däri är klart och det kommer att ta typ fem år - minst! Detsamma med ett betongbord som de gjorde i Äntligen Hemma för något år sedan. Jag har sparat ritningen, men det lär dröja innan det är någon idé att ta tag i den.

En sak har jag dock redan gjort, som jag dock inte riktigt vet var jag ska göra av. För några år sedan såg jag Sommartorpet, när Ernst gjorde i ordning en gammal lada så det blev något slags kombinerat gästboende och festlokal. Bland annat lade han ett stengolv och runt omkring en massa mindre stenar. På ett ställe stack han ner han ner träd i de här mindre stenarna, som skulle fungera som klädhängare. Dessa hade han gjort av riktiga träd som han sågat av kvistarna på, barkat av och målat vita. Jättefint, tyckte jag. Så i somras gav jag mig ut i skogen med en rostig gammal fogsvans och hittade en död gran som var perfekt torr. Jag släpade hem och gjorde den i ordning. Den blev himla bra. Ernst har många bra idéer tycker jag, även om man visserligen kan haka upp sig på vissa konstigheter som kommer från den mannens talorgan.

Sedan är ju inte allt fint... Tvärtom. Mycket är fruktansvärt och jag hade fått ångest om jag kom hem och såg att jag hade fått en självlysande, gul plasttrappa mitt i vardagsrummet. Eller som Erik sa härom dagen när vi såg nåt nytt sånt program: "Ska man inte få se hur det blev när det blev klart?", när det var precis detta de just hade visat... De hade tapetserat ett sovrum i någon hemsk blommig tapet och hängt konstiga bruna gardiner framför några små fönster (som dessutom var placerade precis bakom/ovanför sängen, vilket är totalt o-feng shui...). Men en sak som jag aldrig kommer att glömma, för det var så konstigt, var när Roomservice gjorde i ordning sovrummet i ett radhus någonstans. Först och främst ställde de sängen snett ut i rummet, vilket jag tyckte såg märkligt ut (dessutom var den uppbyggd på något slags podium, så jag hade varit livrädd för att trilla ner). Men det konstigaste var att de sågade ut en siluett av Taj Mahal ur en mdf-skiva och satte upp på väggen. Va?! Tröttnar man inte på det? Jag kanske skulle låna idén och såga ur (med min sticksåg, givetvis) en siluett av ringmuren och sätta på min sovrumsvägg, så tror jag när jag vaknar att jag ligger i Östergravar och sover... Varför man nu skulle vilja göra det... Vakna där menar jag.

Om det är något verktyg jag tycker alla borde införskaffa så är det en häftpistol. Med den kan man klä om vilken ful gammal möbel som helst, och vips har man en ny och fräsch dito. Den är även mycket praktisk när man ska spänna upp typ på en ram och sätta upp på väggen. Min köpte jag på GeKå's i Ullared för sådär 50 spänn eller något. Ingen superkvalitet kanske, men den duger till mig. Andra bra verktyg är slipkloss (så man slipper sandpappra sönder hela händerna), hammare (givetvis), tumstock, tving (fick två i julklapp - tack Erik för den otroligt oromantiska med ack så efterlängtade klappen!), värmepistol (när man ska få bort färg) och skruvdragare.

Visst är det konstigt med vissa saker. De är egentligen hemskt fula men av någon anledning vill man inte göra sig av med dem, eller ens ställa dem längst in i ett skåp. Min väninna Erika t.ex. har det alltid väldigt fint hemma. Hon bor i en etta som hon verkligen gjort mysig. Varje jul finns det ett julpynt som hon måste ha fram, annars blir det ingen jul menar hon. Det är en gris gjord av flörtkulor som hon själv tillverkat. Hemskt ful, men jätteviktig.

Jag har också sånna saker, bland annat den här toaborsten som ser ut som en toalettstol. Jag fick den någon gång och den är egentligen skitful, men den får hänga med i alla fall. Jag kan dock tillägga att jag har den på Gotland, där jag inte är så ofta. Annars hade jag nog stoppat undan den...

Som jag berättade igår har vi alltså ett garage med en lägenhet på. Det är i alla fall tänkt som ett garage. Det finns två garageportar och bredden är anpassad så man ska kunna öppna bildörrarna helt, utan att slå i dem i väggen eller i den andra bilen. Det var pappa som fick sista ordet där, under en hel del rynkta ögonbryn från byggherren m.fl. "Det är vansinne att bygga ett så stort garage! Vad ska ni ha det till?" Tack gode gud för att vi (pappa) höll fast vid att garaget skulle vara ordentligt tilltaget. Idag fungerar detta garage som allt annat än ett sådant. Bilen står utanför och istället är det fyllt till bredden med virke och annat som är bra att ha när man ska bygga. Perfekt, för visso, men inte vad vi hade tänkt.

Det jag tänkte komma till är att det inte bara är vi som har våra prylar där inne, utan även svärfar som ibland behöver bli av med en gammal spis, en sågbänk, en varmvattenberedare som inte fungerar och allt möjligt annat som "kan vara bra att ha". En sån där gammal sak var ett skåp i trä. Det var egentligen Christina som hade ropat in det på auktion eller köpt det på någon loppis som hade tröttnat på det och kört ut det till oss. Det var i ganska dåligt skick; maskätet, kantstött och allmänt slitet. Eftersom ingen var intresserad av det där skåpet och jag hade blivit väldigt förtjust i det, bestämde jag mig för att förbarma mig över det och ge det en nystart. Jag gick loss med sandpapper och spackel och slutligen antikvit lackfärg. Det blev jättefint och jag var supernöjd. Skåpet passade dessutom perfekt i vårt lilla kök.

Nu för någon månad sedan berättade svärfar att han hade sett ett identiskt skåp i tidningen. Skåpet hade tillverkats av någon på Gotland mycket känd möbelskickare och det skåp som var till salu ville säljaren ha 20000 kronor för. 20000! Och det hade jag målat vitt... Svärfar var inte sen att informera mig om att möbler i originalskick är värda betydligt mer än när de är ommålade.

Jaja, det var kanske en 20000-kronorsmiss, men jag har inte för avsikt att göra mig av med skåpet, för det är en av mina absoluta favoriter. Det sprack lite i färgen när vi bar in det i värmen efter att det hade stått fuktigt ett tag, men det går alltid att fixa till, så fort lusten faller på.

I maj 2007 kunde Erik och jag, efter sådär två år av svett och tårar, äntligen flytta in i vårt fritidshus slash garage i Lummelunda. Vilken känsla! Det är dock inte bara huset som är fantastiskt, utan hela miljön runt omkring. På tio minuter promenerar man ner till stranden och det var där det hela började.

Jag gick längs stranden en eftermiddag. Det var en underbar sommardag med fiskmåsar som skriade och solen som glittrade på havet. Jag vet, det låter som en klyscha, men så var det faktiskt. Och jag var helt ensam. Jag satte mig ner på den steniga stranden och det tog inte många minuter (säker bara några sekunder) innan jag såg den första stenen, en sån där som ser ut som en tomteluva. Sedan märkte jag att de fanns överallt, fossilerna, i alla möjliga former och mönster. Jag började plocka men insåg ganska snart att det bara fanns ett begränsat utrymme i shortsfickorna. Jag plockade i alla fall på mig så många jag kunde utan att sömmarna sprack och traskade sedan hemåt, några kilo tyngre.

Under sommarlovet plockade jag kassvis med fossiler och kånkade hem. Jag köpte två stora plastbackar som jag kunde lägga dem i och när augusti kom och det var dags att packa ihop för sommaren och åka tillbaka till Småland fick backarna följa med. Det var uppskattningsvis 60 kg sten som jag plockat på mig, var och en med sin egen charm. Sannas reaktion när hon kikade in i skuffen på vår då trefärgade bil (den är fortfarande trefärgad men dock ej längre i bruk...) var väl egentligen rätt normal, eftersom de flesta reagerar just så: Vad fan ska du med all sten till? Hon trodde dock att det var Erik som blivit fossiloman eftersom lådorna stod i hans bil och jag inte var med, så jag förstår hennes reaktion.

Tanken med alla stenar var att, när jag kom tillbaka till Växjö, köpa en stor glasvas och fylla med fossil och ha som dekoration. Vasen hittade jag på IKEA och för att den inte skulle spricka av tyngden från stenarna började jag med att göra ett "torn" av frigolit i mitten av vasen och sedan fylla på med sten. Det blev precis som bra som jag hade hoppats och "stenpelaren" är fortfarande en av mina inredningsfavoriter.

Mitt kök är ett typiskt 50-talskök med skjutluckor, tidstypiska lucköppnare, trähandtag på lådorna, låga bänkar (80 cm tror jag det är) och en kryddhylla som är fastsatt under skåpen över diskbänken. Till skillnad från många andra här i området (har jag sett när jag kikat in genom deras fönster när det är mörkt...) valde vi att behålla köket som det var när vi flyttade in för det är rätt charmigt. Det vi har gjort är att lägga nytt golv, byta ut en Perstorpskiva mot en björkskiva och måla skåpluckorna och lådorna vita. Vi har satt panel på en vägg också. Inte så 50-tal kanske, men fint. Diskbänken är i aluminium, vilket i och för sig är rätt praktiskt, om än ganska fult. Till höger om spisen finns en liten, smal bänkskiva i aluminium som är hemsk. Idag hade man antagligen satt samma skiva där som på köksbänken, men det gjorde man alltså inte för 50 år sedan. Jag har länge funderat på vad jag ska göra med den så den blir lite snyggare och igår kom jag på det: Klä den med självhäftande plast. Så idag traskade jag iväg till Panduro och införskaffade en meter självhäftande plast som ser ut som sten. Den är svart-, vit- och gråprickig. Innan jag satte fast den passade jag på att måla om väggen över kaklet/spisen för färgen har gulnat. Vi målade det när vi renoverade köket förra hösten, men efter allt fett från matlagningen såg den inte alltför trevlig ut. Så nu har den fått en ansiktslyftning och hela köket kom plötsligt att kännas fräschare. Får dock kväljningar av färglukten men den försvinner ju så småningom. Jag blev i alla fall nöjd med resultatet på bänken.

Jag blir så trött på mig själv! Jag som älskar att skapa saker och det kliar alltid i mina fingrar och nu sitter jag här som ett jäkla ufo och blir mer och mer irriterad på min oförmåga att göra något åt den. Vad? Bloggeländet (eller bloggsatan/helvetet, som far min skulle ha sagt...) såklart. Jag får liksom ingen ordning på det, och det är det värsta jag vet, att ha idéer men inte kunna sätta dem i verket på grund av bristande kunskap om något. Jag vill få bort de där förbenade strecken under länkarna men det går inte! Har varit inne på designadinblogg.se, men blir inte mycket klokare av det. Järnspikar, vad irriterande! Okej, teknik är kanske inte min starkaste sida med jag vill ju så gärna att det ska funka. Dessutom sviker tålamodet, för jag vill att det ska funka direkt. NU, liksom.

Men det är klart, mitt i detta svarta finns det de som inte brukar ha någon större framgång i teknikens värld. Den jag syftar på just nu är mamma Anita. Hon är 62 och vill såååå gärna ta del av allt nytt och modernt som vi dagligen använder idag, t.ex. mobil, bredband och platt-TV. Och det går inget vidare för henne... Hon fick en mobil i julklapp som det var krångel med, så det gick inte att ta emot mms. In på Expert och prata med någon "jättetrevlig kille", som inte kunde komma på vad felet var. Måndagsexemplar, antagligen. Killen eller mobilen? Kanske båda, vad vet jag? Hur som helst, nu verkar den funka. Hur vete gudarna. Sedan var det bredbandet. Hon följde bruksanvisningen till punkt och pricka men det gick ändå inte att få det att funka. In till BRS Intron och prata med någon "jättetrevlig kille" (som visst var så trevlig att han förtjänade en chokladask som tack för all hjälp). Tydligen var det något fel på inställningarna (några siffror som skulle fyllas i, som inte stod någonstans). GEAB, som då levererat detta broadband till henne, fattade ingenting och fortsatte, trots att hon var på dem hur många gånger som helst, ta betalt månadsvis för en tjänst hon inte ens kunde använda. Dålig stil! Och så var det då slutligen TV:n. Först lade den gamla av (efter sådär 20 år), och efter att pappa lämnat in den till reparatören som trots diverse smekningar och annan öm behandling inte lyckades få in fler färger än mörkblått, grått och mörklila kunde han bara konstatera att det enda som fanns att göra var att säga "tack och adjö, älskade trotjänare". I stället kom han hem med en 40-tummare (minst - den är GIGANTISK) med inbyggd digitalbox. Himla smidigt, om den där digitala funktionen nu hade funkat. Den strejkade nästan direkt... Sådär håller det liksom på.

Men en trevlig sak ska jag i alla fall skriva idag: Jag fick senaste numret av Sköna Hem. Fick en prenumeration i julklapp av svärföräldrarna och det känns väldigt lyxigt. Känslan av att få komma hem efter en jobbvecka, sätta på en kopp kaffe och läsa en tidning full med inspiration (och där kom ha-begäret smygande igen...). Såg en sked i porslin (?!) som jag gillade skarpt. Får se om den går att beställa från nätet för här i stan finns den nog inte att få tag i. Vet inte vad man ska ha den till riktigt, men den var i alla fall väldigt tjusig.

Min älskade kaffebryggare och de två Rörstrandsmuggarna (design Filippa K),
som jag fick av kusin Josefine när jag fyllde 29+1