Mysig söndag
Sådär ja, det var min söndag. Det låter kanske som att den var stressig och så, men det var den inte alls. Det har varit en lugn och skön dag och nu känner jag mig laddad och redo för den första hela jobbveckan efter lovet. Jag har inte läst en enda av de uppsatser som jag hade tänkt läsa över helgen. Får göra det nu i veckan istället. Jag menar, jag har faktiskt haft jullov.
A bientôt!
Första jobbdagen 2010
Ikväll känner jag mig dock rätt seg, det erkänner jag. Kanske beror det på att jag vaknade klockan halv två och inte kunde somna om på sådär en timme? Vadan detta då, kanske man undrar? Och det ska jag tala om. Jag vaknade till sådär som jag gör några gånger varje natt, den här gången av att det kliade något förskräckligt i näsan. När jag skulle klia rappade jag med pekfingret och körde upp det rakt upp i "väggen" mellan näsborrarna.* Shit, vad ont det gjorde! Sedan kände jag hur snoret började rinna och hur det liksom luktade blod. Jaja, det är lite äckligt, men vaddå... For upp ur sängen och vimsade in i badrummet där jag kunde konstatera att blodkärlen minst sagt fått sig en smäll. Sedan var det blod nästan överallt: I handfatet, på ena armen, på nattlinnet och givetvis i näsan. Men det var bara att snyta ut det, treva sig tillbaka till sängen och försöka somna om. Just det, lycka till... Det gick ju inte. Kunde för tusan knappt andas...
Sedan började bebben röra på sig och tyckte det var helt i sin ordning att sparka och buffla omkring där inne. Vände mig fram och tillbaka sådär en miljard gånger innan jag till slut somnade...
Hoppas det inte blir fullt lika äventyrligt inatt.
*Erik säger att jag kliar mig otroligt våldsamt på näsan och att han aldrig sett någon som kliar sig så brutalt. Men omr det kliar helt djävulskt måste man ju klia liksom.
Sicken kaloribomb!
Jag älskar marängswiss!!
Totte 2005-2010
När jag var 16 fanns det två saker som jag verkligen önskade mig: En saxofon och en hund. När pappa helt plötsligt en dag sa att jag fick välja vilket jag helst ville ha var valet inte så svårt. Det föll direkt på hunden. En av de första dagarna på sommarlovet efter nian åkte så pappa och jag till Vänersborg för att hämta hem det nya tillskottet i familjen. Jag var eld och lågor. Hur kan en bilresa gå så långsamt?! Till slut var vi i alla fall framme och det var dags att träffa valparna. Jag minns att jag satt mitt på köksgolvet hemma hos uppfödaren. I ett rum stod pappan och skällde som en dåre och i ett annat gjorde mamman samma sak. Men det tänkte jag inte så mycket på, för runt mig surrade sex bedårande lurvbollar omkring, två aprikosfärgade och fyra svarta storpudlar. Jag fäste mig snabbt vid den minsta av de två aprikosa och det var med lätt darrande hand som jag fick skriva på ägarpapprena. Den lilla ulltussen hette Blåshörnas aprikos Bimbo. Lite i krångligaste laget, tyckte jag, och bestämde mig för att döpa om honom till Totte. Särskilt aprikos var han inte heller, utan mest vit.
Han följde snällt med oss i bilen och det tog inte många sekunder innan vi insåg att han älskade att åka bil. Han stod på bakbenen på baksätet med ett framben på förarsätets ryggstöd och den andra på passagerarsätets. På det viset hade han full koll på vad som hände på vägen. Vid ett tillfälle (av många) när vi stannade till för att rasta honom blev han överfallen av en livsfarlig myra som bet sig fast i hans underläpp. Oj, vad han gnydde... Men det gick snabbt över och när vi åkte vidare intog han genast sin spanarposition och såg så himla nöjd ut.
Detta var drygt 14 år sedan, men jag kommer aldrig glömma den där känslan av att sitta där bland alla busande valpar och veta att en av dem skulle bli min. Totte fann sig väl tillrätta i familjen, och hade en god läromästare i gammelhunden Pontus som då var 13 år.
Tyvärr var inte alla lika förtjusta i Totte som jag var. Vid något tillfälle var det någon idiot ute på storgården som kastade snöbollar på honom när han stod inne i trädgården och skällde. Detta gjorde att han blev lite nervös av sig och inte var alltför förtjust i män. Så jävla onödigt! Men oss i familjen gillade han skarpt, framför allt pappa...
Förra våren fyllde han 14, och det är klart att ålderskrämporna började smyga sig på. Han började höra lite sämre, magrade av, hade svårt att ta sig upp när han hade legat och sovit på golvet osv. Men han var ändå hur pigg som helst. Han älskade verkligen att åka bil och då kunde man inte för en sekund tro att han var så gammal. Han satt på helspänn hela tiden, oavsett hur långt han skulle åka. Han kunde ju faktiskt missa något viktigt annars... Och så älskade han att gå ut och gå. Bara man närmade sig kroken där kopplet hängde blev han heltokig. Man låtsades bli irriterad, men samtidigt var det ju bara så mysigt.
Under senhösten blev han srabbigare och skrabbigare. Han var fortfarande alert och så, men blev till slut så mager att man såg skelettet, trots att pälsen var ganska lång. Nu under julen orkade han inte äta heller, vilket ju är ett klart tecken på att det inte är så långt kvar. Samtidigt vill man ju så gärna att han ska hänga kvar ett tag till. Men så småningom kommer man ju till ett läge då det inte är någon idé längre. Så i lördags fick han somna in. Det är skitsorgligt, och de som påstår att "det är ju bara ett djur" kan dra åt...
Men han har det nog rätt bra där i sin hundhimmel tillsammans med Pontus, Alfons, kaninerna (t.o.m. Malte som han faktiskt slickade ihjäl...) och marsvinen, vår lilla Totte.
XII murinae*
Ungefär så har det låtit tolv gånger under jullovet. Vad det är? Det kan jag tala om. Det är ljudet av en råttfälla som fångar en mus, eller rättare sagt tolv möss. Så många har vi nämligen fångat bara under de två veckor vi varit på Gotland. Musinvation, är vad det är, och det är INTE ROLIGT.
En morgon kom jag ner i garaget och hörde något som liksom knastrade i väggen. Först trodde jag det var Erik som höll på med något uppe och som ekade ner, men sedan såg jag plötsligt hur det började röra på sig nere vid golvet. Och helt ogenerat sticker en mus upp nosen. Den bara glor på mig som om den vill informera mig om att jag minsann kommer och stör den i sitt arbete. Jag går upp och hämtar Erik som blir precis lika förvånad (det är det bästa sättet att förklara vår reaktion på) när den lille vandalen fortsätter knapra i sig av vårt garage.
Okej, jag vet att det finns människor som har både möss och råttor som husdjur, och som tycker att de är världens gulligaste djur. Visst, möss är ju söta med sina små ögon och fluffiga päls, men man får inte glömma att de är skadedjur som kan förstöra hur mycket som helst. Dessutom sprider de sjukdomar. Så det var bara att rota fram alla fällor vi kunde hitta och gillra med nötter.
Redan nästa morgon hade fått den första, och sedan fortsatte det på samma sätt. Sammanlagt fick vi alltså tolv stycken.
Som tur är har de hållit sig nere i garaget. Värre var det dagen innan vi kom. Då hade mamma varit uppe och tittat till lägenheten och hittat tre stycken döda möss. De hade kissat och bajsat överallt... Inte så hemskt kul skulle jag vilja påstå... Jag hittade sedan musskit bland besticken, grytorna och i soffan. Fy fan, säger jag.
Denna musinvasion har fått oss att tänka om lite när det gäller husbygget. Från början var tanken att lägga frigolit i stället för betong i grunden, men nu blir det en gjuten platta. Vi har ingen lust att se huset sakta men säkert ätas upp...
*Murinae="Möss" på latin.
Jullov
Som jag konstaterade för ett par veckor sedan glömde jag mitt lösenord till bredbandet i Växjö så det har varit ett jullov i princip helt utan Internet. Ska jag vara helt ärlig har det varit rätt skönt faktiskt. Jag menar, den tid som jag (och Erik) lägger på att surfa har vi lagt på helt andra saker och det är egentligen först då som man inser hur mycket tid man faktiskt lägger på surfandet.
Men nu är vi i alla fall tillbaka i Växjö och till Internet. Jag får alltid lite lätt ångest när jag ska åka tillbaka, men den här gången kändes det helt ok. Om bara några månder är vi ju tillbaka och då för att stanna ett bra tag. Sedan är det faktiskt rätt skönt att vara tillbaka för det här har varit det mest intensiva jullov på mycket länge, antagligen någonsin.
De första fyra dagarna ägnade vi åt att tapetsera sovrummet/vardagsrummet. Det tar ju lite tid sånt där när man vill vara noggrann. Dessutom blir det lite pilligt när det är snedväggar, små prång och inte helt vinkelrätt i hörnen. Men resultatet blev kanon och jag fattar inte varför vi inte tog tag i det tidigare... Från början hade vi tänkt göra det tråkiga förarbetet innan jul och spara tapetseringen till efter helgen, men vi fick snabbt tänka om då vi insåg att det inte skulle funka rent praktiskt att bo en vecka i ett kök på fyra kvadrat... Så klockan halv tio den 23/12 var det första gången vi faktiskt satte oss ner i soffan och kunde slappna av. Då var allt färdigt; tapetseringen, städningen, möbleringen och julpyntningen.
Julhelgen var precis lika mysig som vanligt. På julafton var vi inne hös svärföräldrarna i stan. Vi kom till lunch och då stod julmaten framdukad. Bara att hugga in. Precis som tidigare år var det helt lagom mycket mat. Efter maten var det dags för julklappar. Vi hade bestämt att inte köpa några julklappar till oss vuxna, utan köpa till tjejerna istället men det blev dock rätt många klappar i alla fall... Precis som det ska vara när det finns barn. Och så godis förstås...
Juldagen firade vi som vanligt i Vall. Först "lite" fika. Mamma, som bara skulle baka litegrann, hade slagit till på tio sorters kakor:
Saffranslängd med mandelmassa
Pepparkakor
Struvor
Gorån
Rullrån
Chokladsnittar
Nötkakor
Smörkringlor
Marängkakor
Jitterbuggare
Efter denna sockerchock rullade vi vidare till soffan och julklapparna. Vi har alltid öppnat julklappar från familjen på juldagen. En tradition som blivit kvar sedan vi var små, för att dela upp det hela lite (då firade vi julafton med våra kusiner). På kvällen åt vi kalkon. Detta är en ny tradition (med tre år på nacken tror jag) som är rätt trevlig. Julmat är allra bäst i måttlig mängd, så det är gott att äta något annat.
På annandagen träffade vi hela Eriks släkt i en kvarterslokal i stan. Det är kul att träffa alla sådär samlat, för det händer inte så ofta. Speciellt inte med tanke på att det är en stor släkt. Nu kunde tyvärr inte alla vara med ändå, men när det är så många blir det ju ofta svårt för alla att få ihop det.
Det var julhelgen det, och den gick lika fort som vanligt. Vips, så är den slut och med den försvinner (åtminstone enligt mig) det mesta av julkänslorna. Inte så jag får panik att städa undan allt julpynt och så, men jag tycker inte längre att glögg är lika fantastiskt gott som det är då i början av december. Och så orkar jag inte med julmusik.
Mellandagarna gick av bara farten kändes det som. Vi var hos mamma som fyllde år den 29/12, käkade pizza hos Christina en kväll, var hos Johnny och Johanna i Tofta (vilket fantastiskt hus de har!), köpte en ny kyl/frys till garaget och ägnade övrig tid åt lite småfix hemma. Allt sånt som har funkat nästan bra har vi fixat till så det numera funkar bra eller jättebra...
Exempel på småfix:
Sytt en gardin till badrummet
Rensat i lilla rummet
Satt upp en stång över diskbänken där man kan hänga olika saker
Rensat i köksskåpen
Köpt en ny taklampa till köket (75:- hos Farbror Fynd), eftersom Erik hade sönder den gamla (som faktiskt var rätt ful)
Det känns liksom viktigt att få i ordning sånt nu innan bebisen kommer. Då vill jag att allt ska vara så perfekt i som det bara kan bli. Den ska liksom inte komma till världen och började fundera över vad det är för slarviga föräldrar den har fått...
Förutom att fixa hemma har vi hunnit träffa i princip alla släktingar och kompisar. Det blir ett rejält farande men det är det ju värt. Det är klart att det blir intensivt när man inte är här så ofta. Annat blir det säkert sedan när vi kommer vara här under en längre period.
Nu när vi är hemma i Växjö igen går plötsligt livet ner på lågvarv igen, och det känns rätt skönt. Jag har dessutom tre lediga dagar kvar, och har inte planerat att göra någonting. Ta det lugnt och ladda för en ny termin.
KLANTSKALLE!
Nåväl, jag hoppas i alla fall att alla som eventuellt läser detta får en fantastisk jul. Det tänker i alla fall jag ha.
Årets julkort
I just can't get enough!
Två dagar kvar...
På fredag är det avslutning. Då blir det först godis och lekar klassvis, sedan elevuppträdanden, fotbollsmatch mellan lärarna och åttorna (jag slipper vara med i år - jippi!) och till sist betygsutdelning. Sedan får eleverna gå hem och lärarna samlas för lite avslutande mys.
Det ska bli så skönt!!
Glada änkan
Innan teatern åt vi trerätters. Till förrätt var det toast skagen med ett ostchips och en smal brödbit (toasten??). Varmrätten bestod av oxfilé, svampsås och rotsaksterrin. Eller som jag skulle kalla det: Potatismos som gräddats i en liten skål och fått en trevlig form. Till efterrätt var det dubbel chokladparfait (vit och vanlig choklad) med björnbär och björnbärssås. Mycket gott alltihop. Det är kul att gå ut och käka lite finare mat ibland, även om jag i ärlighetens namn har lite svårt får de där små "duttarna" av t.ex. balsamvinäger eller salladsstrimlor.
Biljävel!
I somras ondgjorde jag mig över gräsklipparen som bestämde sig för att jävlas med mig när jag precis fått lust att ta tag i gräsklippningen (här finns inlägget). Idag är det biljäveln som är föremål för min ilska.
Jag är inte speciellt stark (nu är jag nog extremt svag eftersom mina muskler inte har sett till någon form av styrketräning på sådär ett havår), är gravid vilket innebär att jag blir anfådd av att kånka på tunga saker och inte speciellt kunnig vad gäller bilar. Dessutom har jag en stor bil, så det där med att lägga om däcken är med andra ord inget jag engagerar mig i. Men det måste ju göras, förr eller senare, och med tanke på att det ena dagen kan vara fem minus och nästa dag fem plus känns det lite olustigt att skjuta på det alltför länge. Erik håller hårt på att så länge det inte är vinterväglag duger sommardäcken, och viss är det så. Jag är bara lite mer försiktig av mig, och om jag hade ansvarat för däckbytet hade vinterdäcken nog åkt på för minst två veckor sedan... Den här helgen är han dock i Stockholm och jag mer eller mindre krävde att däcken skulle vara bytta innan han åkte. Jag menar, tänk om det skulle bli en massa minusgrader och jag måste iväg på något superviktigt? Så i torsdags kväll blev det gjort och jag kan åter känna mig trygg på vägarna (som de senaste dagarna varit antingen snustorra eller blöta av regn...).
Igår åkte han så till Stockholm för en grabbhelg med barndomskompisarna från Gotland. Att vara ensam på helgerna är inget som stör mig speciellt mycket och jag har inget emot mitt eget sällskap. Dessutom har jag ju en hund att mysa med och en liten skrutt i magen som håller mig sällskap. Den här dagen hade jag planerat ägna åt brödbak på förmiddagen och julklappsinköp och fika i Nöbbele på eftermiddagen.
Brödbaket tog hela förmiddagen, sedan bev det lite snabblunch innan jag plockade i ordning alla saker som skulle med ut till Julia, inkl. hunden. Sedan kom jag inte längre... Jo, jag kom ut till bilen men där tog det stopp. Hur mycket jag än tryckte på den där upplåsningsknappen hände inte ett skit. Jo, ett dovt "blip-blip" men inga lås som öppnades. Kunde konstatera att larmlampan inte lyste, att centrallåset inte funkade och... helvete! batteriet var dött. Vred om tändningen, men inte ett skit hände. Biljävel! Och hur länge sedan är det jag köpte nytt batteri? Tja, ett och ett halvt år kanske, och då är det inget 200-kronorsbatteri från någon mack utan ett "riktigt" Volvobatteri. Det var bara att lasta ur grejerna igen och gå tillbaka in. Men gud, vad besviken jag blev. Hade verkligen sett fram emot en mysig eftermiddag, först på stan sedan hos Julia.
Ringde och lipade för mamma och Erik, som givetvis inte kunde hjälpa mig ett dugg men det kändes bra att få tjuta lite. Mindre bra kändes det att jag lät min ilska gå ut över mamma (stackars), men jag ringde i alla fall och bad om ursäkt efteråt. Hatar det där med att man ibland låter irritationen gå ut över fel personer.
När jag hade lugnat ner mig lite bestämde jag mig för att trotsa gråvädret och cykla och köpa den där julklappen istället. Kan inte skriva vad ifall Erik läser detta... Så nu är det gjort, och jag fick till på köpet lite motion. När jag kom hem blev det latte, lussekatt och pepparkaka, så eftermiddagen blev inte så tokig ändå.
Ikväll ska jag beställa hem en pizza och sedan blir det Wallandermaraton på dvd.
En himla bra vecka
Nu är vi där igen, v 49-50, terminens tuffaste veckor. MEN, den här gången känns det inte alls lika jobbigt. Och varför gör det inte det? Jo, jag har bestämt mig för att ta det lite som det kommer. Jag menar, det är ett JOBB det handlar om, inte ett helt liv. Dessutom påminns jag så fort jag vinklar nacken några grader neråt om vad det är som är viktigt på riktigt just nu. Så jag känner att jag har läget helt under kontroll och det är så himla skönt.
Den här veckan har, precis som v. 49 alltid är, varit rätt stressig. Men det har samtidigt varit en kanonvecka, och jag väljer att fokusera på det istället:
Var på MVC idag och fick höra ett vilt pickande hjärta. Det lät som en galopperande häst...
Var hos frissan igår och blev julsnygg i håret.
Tog en snabbfika med Julia i eftermiddags.
Har hittat perfekta julklappar.
Fick ett supergulligt mail från en förälder som verkligen värmde. Mer sånt tack!
Fick höra att jag var snygg idag och kände mig plötsligt helt tillfreds med den där valkroppen jag skrev om sist.
Det har hänt mycket bra den här veckan och jag ser redan fram emot nästa, som jag vet kommer blir ett snäpp tuffare, men vad gör det när man mår så himla bra?
Vart tog immunförsvaret vägen?
Men detta har liksom vänt. På en månad har jag varit förkyld två gånger. Är täppt i näsan, tung i huvudet och allmänt hängig. Förra gången försökte jag bota med Nezeril, men efter 10 dagar utan effekt struntade jag i det och väntande istället ut eländet, vilket resulterade i att jag knappt kunde andas på natten... Men men, till slut blev jag ju frisk. Nu är det dock kört igen. Tredje förkylningsdagen nu. Den här gången har jag dock dumpat Nezeril och istället skaffat mig Renässans+ (ja, det stavas faktiskt med ä) som är vanlig saltlösning. Den ska inte vara beroendeframkallande och är tydligen speciellt framtagen för t.ex. gravida. Sticker/svider lite när man sprayar (eftersom den är lite saltare än salthalten i kroppen) men jag kör på. Har läst att nästäppa udner graviditet är rätt vanligt så antagligen är det väl något sådant.
Det är i alla fall inte svininfluensa (eller "den nya influensan") för jag är vaccinerad, två gånger till och med. För mig var det aldrig någon tvekan om huruvida jag skulle vaccinera mig eller inte. Många menar att det bästa är att bygga upp sitt eget immunförsvar och därför inte utsätta kroppen för några konstgjorda substanser. Detta tycker jag dock är att vara rätt ego. I den situation jag är just nu tänkte jag självklart först och främst på bebben, men även på alla som jag dagligen träffar och utbyter baciller med. Jag menar, bara för att jag brukar klara mig från de värsta symptomen innebär ju inte det att jag inte kan smitta ner någon annan som verkligen blir jättesjuk.
Att den första sprutan sedan gjorde jäkligt ont är en helt annan sak... Det kändes som att någon hade givit mig en rejäl snyting och armen kändes helt förslappad i ett par dagar. Andra gången gjorde det inte alls lika ont.
Måste nog ta en spraypuff nu för det börjar tjockna till igen.
Jäklar! Jag ägde*!
Etos, patos, logos... Idag var det genomgång av retorikens ädla konst på svenskan och gud vad roligt jag hade. Att kunna trollbinda en hel klass kritiska, hormonstinna 15-åringar kräver sin kvinna. Och idag var jag just denna kvinna. Innan jag började var jag lite nervös, för jag har liksom inte jättemycket erfarenhet av detta, men efter en stund blev jag rejält varm i kläderna (hade f.ö min nya fuskpälsväst idag som jag blev svettig som tusan i...) och sedan var det bara att köra liksom. Eleverna var med, de skrattade och kommenterade och allt var precis så perfekt som det ska vara. Sedan finns det visserligen alltid de som är "för coola" för att tycka att töntläraren är rolig. I sådana lägen gäller det att komma ihåg en viktig sak: Politiker nöjer sig med 51% positiva väljare. Att detta ska vara så svårt att få in i skallen. Om en eller två av 28 sitter och ser ut som riktiga surpuppor börjar man tyvärr ofta tvivla på sin kompetens, istället för att fokusera på resterande 26 som faktiskt verkar uppskatta det man gör.
I morgon är det dags för nästa pass och jag ser redan fram emot det.
Måste när jag ändå skriver om jobbet kommentera den fruktansvärda artikel jag läste på helagotland.se idag. Den handlade om hur högstadielärare dagligen tvingas stå ut med att höra hora, fitta osv. från sina elever och att det har gått så långt att lärarna i vissa fall inte orkar/vågar gå till jobbet. Vad fan är det som händer?! Jag har själv sluppit detta bemötande, men har en kollega som en gång fick höra "håll käften" från en elev i sjuan på ett utvecklingssamtal. Till saken hör att föräldrarna var med och gjorde inte ett SKIT. Jaja, jag vet att många elever som beter sig illa kommer från en strulig bakgrund, men detta ger dem väl inte rätt att kränka andra människor?
Jag känner att när jag skriver detta börjar det riktigt osa om mig, så med mitt eget välbefinnande i åtanke avslutar jag här. Men det finna ännu mycket kvar att säga...
Höstlov
Idag är det torsdag och jag har varit ledig sex dagar. De första dagarna jobbade jag faktiskt en del, för hur det än är finns det alltid saker att göra. Och gör man det inte nu är det ju inte precis så att någon annan gör det åt en... Men igår och idag har kag varit helt ledig. Njuter!
Igår tog Erik, jag och hunden en promenad ner till stranden. Skulle gå vår vanliga runda men det var så otroligt mycket vatten överallt så det fick bli att trassla sig fram bland ris, taggbuskar, våta löv och hala grenar. Sånt hatar jag. Jag vill gå på vägar! Nu befinner jag mig dessutom i ett speciellt "tillstånd" så viss form av exersis straffar sig med vansinnig värk = foglossning (ok, det var första gången jag nämner något om detta i bloggen...). Fick lida för det resten av dagen. Men, men, jag klagar inte. Tvärtom! Ge mig en massa foglossning bara skrutten där inne mår bra. Låt mig gärna gå upp 20 kilo också, vakna hundra gånger per natt och vara kissnödig, inte kunna ha annat på fötterna än gummistövlar... Bara den får må bra och komma ut som en liten frisk person.
Hur som helst, dagen fortsatte med en date på stan med Angelica. Åh, vad jag är glad att jag har henne. Hon är en sån person som man liksom inte behöver ha kontakt med en gång i veckan eller ens varje månad. Vi ses när vi båda är på Gotland och då känns det som att vi sågs för bara några dagar sedan. Vi lunchade på crêperiet (Monsieur hette pannkakan jag åt - skinka, ost, tomat och dijonsenap- MUMS!) och gick sedan en sväng på stan. Köpte mitt favoritte på Kränku (Världsarvste) som jag nu sitter och smuttar på. Vi fortsatte till gallerian med G.A.D, Bertholdsson & Holm och Visby chokladaffär. Jag hittade en superfin korg på G.A.D som jag sett på nätet men inte hittat i någon butik tidigare, så den ska jag nog slå till på innan jag åker hem. Vi tog sedan en fika på Siesta innan vi skiljdes åt. Nästa gång vi ses blir på jullovet och jag längtar redan.
På kvällen åkte vi hem till Aron och Christina och käkade tacos tillsammans med barnen, Monica, Stig, Åsa och Yngve (Arons pappa). De håller på att bygga tills sitt hus så det var jättekul att se hur långt de har kommit. Det kommer bli så fint när de är klara.
Idag har vi haft en hemmadag. Gick en promenad runt Kanalen i morse och kunde konstatera att Lummelunda verkligen kommer att växa till invånarantal de närmsta åren. Det är hur många tomter som helst här ute som håller på att göras i ordning för att säljas och byggas på. Sedan blev det en lång frukost innan vi tog tag i att röja nere i garaget. Innan vi åkte efter sommaren ställde vi bara in trädgårdsmöblerna hur som helst, så det knappt gick att komma in, men det är åtgärdat nu. Mycket fint blev det. Därefter gick vi in till Kattis och lånade ketchup. Hade glömt att köpa och tanken på makaroner och grillad korv (vi hade inget att steka i, så det var bara att rota fram grill och kol) utan ketchup var inte speciellt lockande. Tur att man har snälla grannar!
Nu sitter jag här och sörplar te (tänker fullständigt ignorera tre koppar kaffe/koffein om dagenrekommendationen, och bälga i mig bäst jag vill!) och väntar på att det ska bli dags att åka in mot stan. Fick plötsligt ett vansinnigt sug efter att titta in till Farbror Fynd på väg ut till Vall.
I morgon ska jag ta tag i lite fotograferande och lägga in lite fina bilder här. Det var ju ett tag sedan om man säger så.
En bild kan ni i alla fall få redan nu:
18+5
Seansen
När vi kom fick vi börja med att lägga fram varsitt föremål. Det kunde vara ett smycke, ett lypsyl eller vad som helst. Huvudsaken var att det inte används av andra än en själv för då kunde den personens energier komma ivägen och störa. Under tiden vi lade fram våra saker gick mediumet iväg så hon inte såg vem som lade fram vad. Eftersom jag inte har ring på fingret och sällan bär smycken annat än örhängen fick det bli något annat: ett lipgloss från MakeUp Store. Kände mig aningens ytlig med tanke på alla vigselringar som de andra lade fram... Sedan kom mediumet tillbaka och vi satte oss i en ring. Hon tog därefter upp ett föremål i taget och beskrev personen som ägde det. Om mig sa hon att jag bor eller har bott vid havet (Gotland ligger ju vid havet, så det stämde), att jag är estetiskt lagd och gillar att inreda mitt hem i naturmaterial (är rätt musikalisk och har lägenheten full av stenar och pinnar), har ont i höger fot (och har så haft sedan i somras då jag fastnade med ena nageln på insidan av skon så det slets rakt upp - gör jävligt ont ibland) och är mån om mitt privatliv (huvudet på spiken). Jag riktigt såg hur de andra log när hon beskrev mig, för de känner mig väl och vet att det stämde. Själv kände jag ett obeskrivligt lugn och även om jag hade velat tror jag inte att jag skulle kunna hitta en logisk förklaring till att hon visste så mycket. Jag menar, jag har ju aldrig träffat människan tidigare.
Efter att alla hade fått höra vilka de är var det dags för det mest spännande; kontakta andevärlden. Är man skeptisk kan man sluta läsa nu eller så fortsätter man. Mediumet började med att berätta att det var ganska många andar som var intresserade av att få kontakt med oss och började sedan beskriva en äldre kvinna. Hon hade grått lockigt hår som tidigare i livet varit mörkt och rakare. Det lockiga gjorde hon antingen med locktång eller permanent. Hon var ca 165 cm lång och 65-70 år (ålder är tydligen svårt att bedöma) och hon gick bort för ca fem år sedan. Sedan beskrev hon att kvinnan hade en hätta över papiljotterna och att hon tyckte om att gå både i kjol och byxor och att hon hade på sig en brun kofta. Kvinnan nämnde namnet Birgitta eller Birgit. Sedan beskrev hon kvinnans kök. Det var först en diskbänk, sedan en spis och därefter ett fönster. Köksluckorna var gröna... SHIT!!! MORMOR! Det var min mormor! Mormor Ruth som dog i september 2003. Jag blev helt skakig. Eftersom jag kände igen henne fortsatte mediumet beskriva och det blev bara mer och mer detaljerat. I köket var det orangea färger (tapeterna och golvet var gula), framför fönstret stod ett bord med två stolar och vid ena platsen var en tidning uppslagen. Köket var det centrala i hemmet, där man möttes och umgicks. Allt stämde verkligen. Det kan inte ha varit någon annan. Vem den där Birgitta/Birgit var vissta jag inte, men när jag frågade mamma berättade hon att mormors väninna hette Birgitta. Det där med kjol och byxor stämde verkligen, för mormor brukade ha båda samtidigt när hon frös. Den bruna koftan hade hon ofta på sig och hättan över papiljotterna vet jag precis hur den såg ut. Den var tunn med en liten knut framme i pannan. När vi nu kunde konstatera att det var mormor som ville ha kontakt med mig fick jag ett meddelande. Tänkte dock behålla det för mig själv. När jag kommer till Gotland nästa gång måste jag dock åka ut till kyrkogården i Hangvar och prata mer med henne. Enligt mediumet vet mormor att jag är där ibland. Hon trivdes med livet och trivs även där hon är nu.
Som sagt, man får tro vad man vill men jag vet i alla fall vad jag tror...
Alltså, det här med blogg...
Just nu har jag tankarna på miljoner olika håll känns det som, dock inte på bloggen som tidigare var en given källa till avkoppling och att få utlopp för min kreativitet. Jag jobbar som en tok och trivs bra med det. Kvällarna springer iväg och utan att jag märker det är det dags att gå och lägga sig igen, och vad har jag gjort? Tja, inte speciellt mycket. Inte bloggat i alla fall. På helgerna är jag fullt sysselsatt med sånt jag finner ro i att göra, t.ex. läsa (ett inlägg om senast lästa bok kommer alldeles strax), baka, gå ut med hunden, springa, slöglo på TV... Datorn står alltid framme, redo ifall lusten att skriva ett inlägg skulle falla på. Oftast slutar det dock med att jag surfar runt i blindo, mest bara för att. Kolla mailen, Fejan, skolans lärplattform, Aftonbladet, Hela Gotland, TV-tablån, Tradera, E-bay, Ninas blogg, några andra bloggar, Julias blogg (ja, det är sant, den handlar om TV-spel och dåliga filmer)... Och så längtar jag till Gotland, och efter mamma och pappa... Fem veckor till höstlovet, drygt tre veckor tills mamma kommer hit.
Men jag ska inte säga för mycket, för helt plötsligt får jag för mig att detta är riktigt roligt igen. Som sagt, det här med att fota och skriva är skitkul och bloggande är verkligen ett ypperligt sätt att få hålla på med båda sakerna.
Nu är i alla fall helgen i det närmaste slut och ännu en vecka på KBS hägrar. Den här veckan blir dock lite speciell, så jag ser faktiskt fram emot den mer än vad jag annars brukar göra (det där med söndagsångest har jag faktiskt aldrig känt av sedan jag började jobba där jag jobbar nu, okej ibland känns det kanske lite segt med för det mesta är det bara skoj). I morgon ska jag på en föreläsning på universitetet med Martin Ingvar (han hjärnforskaren) som handlar om hjärnan och läsning. Ska bli spännande. Har anmält mig till en föreläsningsserie om läsning och barns språk som ska bli himla intressant (hoppas jag...) och första av tre är alltså i morgon. På onsdag ska jga gå och klippa och färga. Bort med de sommarljusa slingorna och in med det höstmörka. Love it!
Men tillbaka till helgen. Den har varit rätt produktiv faktiskt:
Gjorde fiskgryta, som blev riktigt god.
Gjorde en rejäl laddning kroppkakor som hamnade i frysen. Perfekt någon kväll när man inte orkar ta tag i någon mer tidskrävande matlagning. De blev goda, men smakade inte riktigt som mammas eller Monicas.
Bakade grahamsbullar (2 omgångar)
Gjorde blåbärspaj
Städade
Läste ut en bok (recension kommer som sagt)
Rättade en antal elevarbeten av varierande kvalitet
Gick runt sjön med Dogge (7 km)
Sprang en runda med Erik och ovan nämnda hund
Känner mig rätt nöjd måste jag säga.
Nu ska jag hugga in på en bit pizza som blev kvar i fredags, med bearnaisesås. Det vattnas redan i munnen.
Om det nu dröjer tills jag skriver igen (annat än den där bokrecensionen jag nu tjatat om tre gånger) beror det helt enkelt på inspirationsbrist.
Over and out.
"Nobody puts Baby in the corner"
Hello Mickey...
Skolfoto
Ja, idag var det äntligen dags. Eleverna har vetat det sedan första dagen och redan när vi talade om datumet började det fnissas och tisslas, främst bland tjejerna. Hela dagen var ett enda kaos, skulle man kunna säga. Det var konstant kö vid samtliga speglar, plattänger låg på värmning vid var och varannat eluttag och i luften låg en nästan synlig doftslöja av parfym, rakvatten och hårspray. Har aldrig riktigt fattat det där med att spruta på sig extra mycket parfym bara för att man ska ta kort. Men det är väl något psykiskt... De känner sig säkert snyggare då. Det hade inhandlats nya kläder, frisyren var piffad (läs platinablonderat) och solariebrännan hade bättrats på.
Sedan var det dags att ställa upp. Fotografen, en ung kille i 25-årsåldern någonting, dirigerade effektivt var eleverna skulle stå och ett jubel uppstod när en av killarna i nian som mäter sådär 1,50 för första gången någonsin fick STÅ på kortet. När det sedan var dags för själva bilden att tas sträckte han lite extra på sig och blev säkert 1,51... Främre raden ombads inta den klassiska "sitta på skolfotot-posen" med knäna ihop, lätt vridna mot mitten och med händerna tjusigt knäppta. "Säg Ferrari", domderade fotografen och tonåringarna gjorde under ivrigt fnissande som de blev tillsagda. Efter varje bild var det någon som fick ett hysteriskt skrattanfall. "NEJ! JAG BLUNDADE!" (fast fotografen intygade att alla hade ögonen öppna) eller "NEJ! JAG FICK TYP LUGG I ÖGONEN!"
När det var lärarnas tur att fotas fick jag, som vanligt, sitta. Vi skulle av någon märklig anledning säga "Nassegodis" när bilden togs. Har ingen aning om vad det är så jag höll tyst... Jag menar, 15 vuxna som ylar "NASSEGODIS", hur konstigt är inte det? Kunde efter att ha sett bilden (fin grej det där med digitalfoto) konstatera att jag inte blundade, inte såg ut som om skolfoto skulle vara det tråkigaste som finns och inte log sådär stelt som man bara gör när någon säger åt en att le och "se naturlig ut"...
Damn, it feels so good!
Jag är 30 år och sju och en halv månader och har de senaste åren samlat på mig hur mycket prylar som helst. Garderoben går knappt att komma in i, byrålådorna går inte att stänga, köksskåpen (skjutluckor) tar emot när man ska öppna dem för att det står saker ivägen, kökslådorna strejkar dagligdags då någon visp eller annat redskap trasslat in sig bland slickepottar, degkrokar och pastaslevar, badrumsskåpet glipar... Ni fattar. Det är för mycket grejer här! Och detta faktum gör mig tokig. Jag hatar när det är rörigt, och när man dessutom har så mycket saker blir det extra svårt att hålla i ordning. Men idag gjorde jag äntligen slag i saken, och det rejält:
*Rensade garderoben på kläder, skor och väskor - vissa saker gick direkt i containern, medan jag ska skänka en del till Emmaus eller nåt.
*Rensade garderoben på övrig skit, t.ex. trasiga saker som bara hamnat där för att jag inte orkat bry mig tidigare.
*Rensade linneskåpet på gamla dukar och gardiner som jag inte har haft framme på flera år och antagligen inte kommer att använda inom den närmsta tiden heller. Detta ska också skickas till någon hjälporganisation.
*Köksskåpen blev lite mindre proppfulla, speciellt där alla blomkrukor står. Slängde nog tio stycken fula krukor som, precis som dukarna, stått instängda några år sådär.
*Gick igenom alla tygbitar och slängde de som är för små att göra något med, eller bara var allmänt fula.
Så nu känns det som om en sten har lättat för plötsligt blev allt så mycket luftigare. Dessutom börjar jag ibland tänka på hur det kommer att bli den dagen vi bestämmer oss för att flytta härifrån. Ska man verkligen spara allt skit till då och sedan stå med hur mycket grejer som helst?! Knappast. Bättre att rensa lite då och då.
Nu finns det säkert någon som reagerar och tycker att jag är en hemsk människa som slänger fullt funktionsdugliga saker (mamma och pappa...), men nu är det så det är. Tiderna förändras och idag använder man inte en sak tills den går sönder bara för att man inte ska köpa en ny. Till saken hör dock att jag inte har minsta lilla plan på att ersätta dessa prylar med nya, absolut inte. Ska jag vara helt ärlig har jag den senaste tiden nästan helt tappat sugen för att shoppa och det känns riktigt bra faktiskt.
