,

Den här veckan har gått himla fort, precis som de flesta veckor faktiskt gör. Två kvar till jullovet nu... För ett par år sedan vid den här tiden var hela jag i upplösningstillstånd. Det var prov som skulle rättas, betyg som skulle sättas och till på köpet ett jäkla luciatåg som skulle organiseras. Jag var helt slut och lovade mig själv att aldrig mer sätta mig i den situationen. Jag la till och med in en påminnelse på mobilen som plingade till under upptaktsdagarna i augusti: TA INTE PÅ DIG LUCIATÅGET!! Och det gjorde jag inte heller. Det kändes riktigt bra.

Nu är vi där igen, v 49-50, terminens tuffaste veckor. MEN, den här gången känns det inte alls lika jobbigt. Och varför gör det inte det? Jo, jag har bestämt mig för att ta det lite som det kommer. Jag menar, det är ett JOBB det handlar om, inte ett helt liv. Dessutom påminns jag så fort jag vinklar nacken några grader neråt om vad det är som är viktigt på riktigt just nu. Så jag känner att jag har läget helt under kontroll och det är så himla skönt.

Den här veckan har, precis som v. 49 alltid är, varit rätt stressig. Men det har samtidigt varit en kanonvecka, och jag väljer att fokusera på det istället:

Var på MVC idag och fick höra ett vilt pickande hjärta. Det lät som en galopperande häst...
Var hos frissan igår och blev julsnygg i håret.
Tog en snabbfika med Julia i eftermiddags.
Har hittat perfekta julklappar.
Fick ett supergulligt mail från en förälder som verkligen värmde. Mer sånt tack!
Fick höra att jag var snygg idag och kände mig plötsligt helt tillfreds med den där valkroppen jag skrev om sist.

Det har hänt mycket bra den här veckan och jag ser redan fram emot nästa, som jag vet kommer blir ett snäpp tuffare, men vad gör det när man mår så himla bra?