,

I maj 2007 kunde Erik och jag, efter sådär två år av svett och tårar, äntligen flytta in i vårt fritidshus slash garage i Lummelunda. Vilken känsla! Det är dock inte bara huset som är fantastiskt, utan hela miljön runt omkring. På tio minuter promenerar man ner till stranden och det var där det hela började.

Jag gick längs stranden en eftermiddag. Det var en underbar sommardag med fiskmåsar som skriade och solen som glittrade på havet. Jag vet, det låter som en klyscha, men så var det faktiskt. Och jag var helt ensam. Jag satte mig ner på den steniga stranden och det tog inte många minuter (säker bara några sekunder) innan jag såg den första stenen, en sån där som ser ut som en tomteluva. Sedan märkte jag att de fanns överallt, fossilerna, i alla möjliga former och mönster. Jag började plocka men insåg ganska snart att det bara fanns ett begränsat utrymme i shortsfickorna. Jag plockade i alla fall på mig så många jag kunde utan att sömmarna sprack och traskade sedan hemåt, några kilo tyngre.

Under sommarlovet plockade jag kassvis med fossiler och kånkade hem. Jag köpte två stora plastbackar som jag kunde lägga dem i och när augusti kom och det var dags att packa ihop för sommaren och åka tillbaka till Småland fick backarna följa med. Det var uppskattningsvis 60 kg sten som jag plockat på mig, var och en med sin egen charm. Sannas reaktion när hon kikade in i skuffen på vår då trefärgade bil (den är fortfarande trefärgad men dock ej längre i bruk...) var väl egentligen rätt normal, eftersom de flesta reagerar just så: Vad fan ska du med all sten till? Hon trodde dock att det var Erik som blivit fossiloman eftersom lådorna stod i hans bil och jag inte var med, så jag förstår hennes reaktion.

Tanken med alla stenar var att, när jag kom tillbaka till Växjö, köpa en stor glasvas och fylla med fossil och ha som dekoration. Vasen hittade jag på IKEA och för att den inte skulle spricka av tyngden från stenarna började jag med att göra ett "torn" av frigolit i mitten av vasen och sedan fylla på med sten. Det blev precis som bra som jag hade hoppats och "stenpelaren" är fortfarande en av mina inredningsfavoriter.

Jag tror att min fossilmani är något som ligger kvar sedan jag var liten. Julia och jag fick nämligen inte kasta sten när vi var små. Varför? Båtar kan gå på grund! Vad annars?! Men snälla... Ungefär som att lura i barn att man kan få kramp om man badar mindre än 20 minuter efter man har ätit - en urdålig ursäkt från föräldrar som är så dästa efter maten att de inte orkar gå med barnen... Detta har, förutom en besatthet av att samla kilovis med fina stenar, lett till att jag måste kasta sten när jag befinner mig i närheten av vatten tillsammans med min far.   

Att ha med mig en bit av Gotland har varit jätteviktigt för mig, vilket man ser när man kommer hem till oss. Det har att göra med det där med själ i inredningen, som jag skrev om för ett tag sedan.