,

Idag satt jag och pratade med min kollega Åsa, som undervisar i musik. Vi kom in på det här med att vara kreativ och hur intressant det är att studera eleverna när de jobbar med uppgifter som kräver ett visst kreativt tänk. Hon berättade om en musikuppgift hon gett till åttorna där de skulle skriva en hip hop-låt och redovisa för varandra. Jättekul idé! Tyckte i alla fall jag... Saken är bara den att genast får vissa elever sådan prestationsångest över att de nu ska vara tvungna att producera något som kräver ett annat tänk än det vanliga "läsa och skrivatänket". Och vad händer? Rätt gissat, inte mycket. När arbetet skulle redovisas var det några grupper som bara stod där och skämdes över sina bidrag (som jag är säker på att inte alls var så dåliga). Detsamma gäller andra ämnen som kräver ett visst estetiskt sinne, t.ex. bild och slöjd. De elever som inte anser sig "kunna" rita, måla, sy, snickra osv. får ju panik när det blir dags att visa upp vad man har skapat. Och jag känner igen mig. Jag har aldrig haft mer än treor i bild, för jag var övertygad om att jag inte kunde rita. Jag satt där och petade och blev aldrig nöjd, jämförde mig med min bästis Emma som var jätteduktig  i bild (precis som hennes pappa, som också var riktigt duktig på att teckna och måla), och vägrade skriva mitt namn på framsidan av bilden eftersom alla då skulle veta att den fulaste teckningen var min.

Förra terminen skulle vi ha en "personalfrämjande aktivitet" på jobbet och eftersom chefens fru är jätteduktig på att måla skulle vi givetvis få göra just detta. Alla fick varsin duk och färger. Sedan var det bara att sätta igång. Tjena, kände jag. Man skulle illustrera en känsla genom att rita ett föremål eller en plats som man förknippar med just den känslan. Shit, vilken panik jag fick. Trots att det bjöds på både rödvin (kvällen började med vinprovning, vilket jag är skitdålig på eftersom jag inte tycker ett dugg om rödvin) och en massa ost och kex kunde jag inte låta bli att tänka tillbaka på prestationsångesten jag kände på högstadiet när läraren Lasse presenterade en ny bilduppgift.

Mitt alster som förevigt förvisats till lämplig plats, just nu en hylla i klädkammaren.

Det är konstigt det där vad många blir självkritiska när det gäller estetiska ämnen. Alla kan inte vara konstnärer. Jag var på en föreläsning en gång med en konstnär som hade gått Konstfack och hade studieskulder på en halv miljon, och som antagligen skulle få hanka sig fram resten av sitt arbetsliv genom att hålla i kurser och förhoppningsvis sälja någon tavla då och då. Och inte behöver vi hur många musiker som helst heller, eller finsnickare. Alla typer av människor fyller en funktion (nåja, de flesta i alla fall) och jag fattar inte att det ska vara så svårt för många att fatta det. Skit samma om man har två vänsterfötter och inte kan hålla takten, sjunger en ton fel hela tiden, ritar som en sjuåring eller inte kan få ihop fyra träbitar till en liten hylla.

Det var dagens visdomsord.