,

Tänk dig in i följande scenario: Du blir gravid och efter nio långa månader föds äntligen ditt efterlängtade barn. Det är en liten pojke och han är det vackraste som finns. Men det dröjer inte många minuter innan du inser att något inte är som det ska. När barnmorskan lägger pojken vid bröstet vänder han med avsmak bort huvudet, nästan som om han äcklades av det och inte bara av bröstet utan av hela dig, hans mamma.

Varenda dag får du hintar om att något är fel. Pojken vägrar lära sig gå på toaletten och vid sex års ålder använder han ännu blöjor. Hur mycket du än uppmuntrar honom vägrar han göra sina behöv någon annanstans än i blöjan, och du får en känsla av att han njuter av att se sig ta vara på hans nerbajsade Pampers.

Så fortsätter livet år efter år och allt eftersom pojken blir äldre blir avvikelserna allt tydligare. Samtidigt vägrar din man inse att något är galet. Han är av uppfattningen att er son är ovanligt begåvad och bara "busig" i sina upptåg och inte ens när han fyller sin vattenpistol med saft och sprutar på dina nya klänning säger din man ifrån. Han bara skrattar och viftar bort det hela.

Det är först när din son skjuter ihjäl ett antal elever och lärare på sin högstadieskola som du får ett kvitto på att du varit inne på helt rätt spår hela tiden.

För att bearbeta dina känslor skriver du långa brev till din man, som du nu inte längre bor tillsammans med. Det är dessa brev som utgör handlingen i denna gripande, fruktansvärda historia om Kevin och hans familj.

Boken heter "Vi måste prata om Kevin" och är skriven av Lionel Shriver. Den är kanske inte den mest hoppfulla att läsa när man är förälder eller väntar barn men jag kan ändå bara ge ett råd: Läs den!