,

... har nu gått sedan vi rullade av färjan med en bil som med nöd och näppe tog sig över kanten mellan rampen och färjan utan att skrapa i undertill. Jag är helt slut nu. Den här veckan var utan tvekan den jobbigaste på mycket, mycket länge. Först själva flytten, sedan ta vara på alla saker, En del hade Stig och Åsa redan ställt in i garaget när vi kom hem (tack!), men släpet var ännu proppfullt, liksom bilen. Men det var bara att dra ett djupt andetag och sätta igång. Inte precis när vi kom hem förstås, eftersom det var typ halv ett på natten, men så fort vi vaknade började vi kånka upp det som ska vara här uppe och bära in det som får stå i garaget tills huset är färdigt. Otroligt vad saker man har... Nu har vi kommit i ordning någorlunda. Det är fortfarande en del kvar, men det ska vi nog fixa i morgon.

Men visst tänker jag en del på hur det kommer att bli att bo här uppe så länge som ett år, eller hur länge det nu blir. Det är ju inte ens 50 kvadrat här uppe... Samtidigt är det väldigt mysigt. Och vad tjänar man på att måla fan på väggen redan nu? Skulle det bli jobbigt får vi ta det då. Det kan jag tänka mig skulle kunna bli knepigt är om Herman får svårt att sova när vi är uppe och rör oss. Vi har ju sovrum och vardagsrum i samma... Jaja, som sagt, ingen idé att grubbla för mycket på det. Nu ska jag istället se fram emot allt härligt som väntar oss.

Helt otroligt, men vi är hemma igen.

Erik och en del av flyttlasset