,

"Jag plockar strumpor snabbare än ljusets hastighet. Små pappersremsor. Blöta vantar. Star Wars-gubbar. Plåster. Gosedjur. Ruttna äpplen som ingen åt upp ur ryggsäckar. Ibland mögliga pannkakor i igenimmade plastlådor. Jag tar sakerna från rum till rum. Till skräpkorgar. Till garderober och hyllor. Och egentligen var jag bara på väg till toaletten. Medan jag torkar mig i ändan hinner jag alltid byta en pappersrulle, kolla vilka schampoflaskor som är tomma, tänka på någon rolik replik och skruva kroken på barntandkrämstuben."

När jag läste detta insåg jag vad det var som gjorde att jag blev så otroligt glad över att läsa den här boken. Igenkänningsfaktorn är så himla hög, utan att det för den sakens skull blir gnälligt och martyraktigt. Trots att jag inte behöver plocka upp efter några barn (än så länge...) känner jag precis igen den där känslan av att alltid vara så i farten att man inte ens bara kan sitta på toaletten utan att prestera annat än det som ska ur kroppen och ner i toan. Jag borstar ofta tänderna samtidigt som jag är på toa, och plockar ur linserna och klär av mig. Alltid spar man några sekunder som kan användas till något annat. Men varför gör jag egentligen så? Jag vet faktiskt inte...

Det finns ett annat citat i boken som liksom anknyter till detta:

”När en stor människa blir förälder till en liten människa upphör hon inte att vara människa. Hon får förstås skärpa till sig men hon är fortfarande en människa på sin egen stora resa. Den lilla människan ska hon hålla i handen på den stora resan. Den lilla människan ska hon ha under sina vingar. Skydda. Mot det hon kan. Sedan kommer livet ändå.Ovanpå alltihop. En dag regnar vingarna kanske in. Då måste hon fortsätta flyga. Inte skämmas och falla till marken. För hur fan skulle det se ut. Man får vara kass ibland. Man ska säga förlåt. Men man ska inte gå och tro att alla andra är så jävla mycket bättre.”

Vad är det som gör det så himla viktigt att vara så jävla duktig hela tiden? Det funderar jag ofta på... För det gagnar ju ingen, allra minst en själv. Jag jobbar stenhårt på det. Ännu viktigare har det blivit nu sedan Herman kom. Då gäller det verkligen att fråga sig själv vad som är viktigt. Är det viktigt att sängen är bäddad? Att kasta den tomma toarullen? Att torka bort brödsmulor från skärbrädan? Att puffa upp soffkuddarna innan jag går och lägger mig? Nej, knappast, ändå kan jag inte låta bli att göra det...

Har du inte läst boken så gör det. Den berikade mig otroligt mycket och det ska bli spännande att se vilka diskussioner som kommer upp på nästa bokträff då det är just den här som ska diskuteras.