,

Idag gick jag igenom ett nytt kapitel i engelskboken med åttorna. Temat för kapitlet var (är) "Inventions" så eleverna fick börja med att skriva ner de fem enligt dem viktigaste uppfinningarna. Idérikedomen var stor; många fastnade i sin egen omedelbara värld med TV-spel, tennisrack och glass, medan andra gick ett steg längre och föreslog glödlampan, batteriet och penicillinet. Vi kom sedan in på den tekniska utvecklingen och jag kunde inte låta bli att provocera dem genom att påstå att man får hög status bland kompisarna om man har de senaste tekniska prylarna, t.ex. mobiltelefoner. Först protesterade de högljutt (vilket var tanken, för det betyder ju att de reagerar) men sedan flikade en kille in en intressant kommentar: "Men hallå, det finns ju mobiler för 300 spänn, men vem köper sånna?!" Då höll de andra med. Och jag menar, helt seriöst, vilket praktiskt behov har man som 14-åring av en iphone, eller någon annan av de 5000-kronorsmobiler som många av dem har?

Nåväl, detta fick mig att börja tänka på när jag gick 1:an på gymnasiet, någonstans 1995/96. I samma skåpskorridor som jag fanns det en kille som gick i 3:an (antagligen något tekniskt program) som ansågs lite nördig. Varför? Jo, han hade en mobil, en av Nokias allra första modeller minns jag att det var. Dessutom hade han den i ett litet fodral hängande i skärpet. Detta var ju töntvarning som hette duga. Samtidigt fick han en del uppmärksamhet från impade killar som tyckte det var coolt med mobil. Själv fattade jag inte syftet, med tanke på att det fanns två telefonautomater i kafeterian. Dessutom var det asdyrt att ringa mobilsamtal då...

"Mobilkillen" var den allra första jag visste som hade en egen mobil, åtminstone vad vi kallar mobil idag. Pappa hade sedan länge haft mobil, men hur mobil den verkligen var kan diskuteras. Batteriet var gigantiskt, luren satt fast i en sladd och apparaten vägde säkert tio kilo. Som sagt, särskilt mobil var den inte... Det här var i slutet på åttio- början på nittiotalet och han hade köpt den dels för att ha den när han var ute på sjön, dels i stugan. Av någon anledning kommer jag fortfarande ihåg numret: 010-2394892 Jag tror inte ens att de där 010- numrena existerar längre. Förutom att vara vansinnigt tung och otymplig var den modellen dessutom vansinnigt dyr. Jag får många flashiga mobiler idag för samma pris, kan jag säga...

Man känner sig rätt gammal faktiskt när man berättar för eleverna om de tekniska prylarna som man själv hade när man var liten: Freestyle (min var ROSA), Nintento 8 bits (som man blåste i när det hakade upp sig), hyrvideobox, vinylspelare, TV utan fjärrkontroll...

Det är intressant det där med teknisk utveckling tycker jag, speciellt med tanke på att det inte verkar finnas något slut och man inte har en aning om vilka prylar man själv kommer att vara "beroende" av om bara något år. Jag tänker på den där politikern som någon gång på 90-talet sa att Internet bara var en fluga... Undrar hur hon tänker idag... Samtididigt är det intressant att fundera över vad det beror på att vissa tekniska prylar faktiskt floppar. Ta t.ex. MD-skivorna/spelarna. Vad hände med dem?

Idag var det en sån där dag på jobbet då jag verkligen inser varför jag valde det här yrket. Ibland undrar man ju hur man tänkte då 2001 när man skickade in ansökan och sedan tackade ja till platsen på lärarutbildningen. Dessa tankar kommer främst när det är dags för utvecklingssamtal och betyg, eller när man får otrevliga mail från föräldrar med orimliga krav... Men då och då inträffar sådana här höjdardagar då man går hem med ett stort leende på läpparna och känner att "Fy fan vad jag älskar det här!"

Jag är ju klassföreståndare för en åtta med 28 elever. Ganska stor klass men med tanke på de fantastiska elever som går i denna klass märks det knappt (bara när det ska rättas prov...). På skolan har vi en lektion i veckan som heter "Tänkvärt" då vi pratar om t.ex. roller, utanförskap, etik och moral, sociala färdigheter, vänskap, mobbning, eller som just nu då det är genus som är temat. För några veckor sedan läste jag någon statistik som visade att kvinnor ägnar i snitt 16 timmar i veckan åt hushållsarbete, medan mptsvarande siffra för männen är fem timmar. Så idag tog jag med mig alla killar till hemkunskapssalen för att baka. Det var chokladmuffins och chokladbollar som skulle bakas och det var hur mysigt som helst att se grabbarna "in action". Vissa tog kommandot direkt och instruerade sina kamrater i chokladbollsrullandets ädla konst ,medan andra ägnade sig åt att slicka vispar och knapra pärlsocker. Efter 40 minuter doftade hela salen av nybakade muffins och killarna var mäkta stolta över vad de hade åstadkommit.

Målet med det hela var att ha överraskningsfika för tjejerna. En av killarna kom på den briljanta idén att alla killarna skulle låtsas komma för sent till den lektion då vi skulle fika (min svenska, sista lektionen) och sedan komma in med kakorna. Det blev en succé! Tjejerna jublade och det blev en riktigt mysig stund. Tänk vad enkelt egentligen, men med ett resultat som blev så himla bra.

Resten av dagen gick i trevlighetens tecken. Klassen håller på med sitt Idol-projekt och satt och övade flitigt på sina låtar. Det enda jag behövde göra var att lyssna på dem när de ville spela upp en bit, rätta till några noter som blivit lite tokiga och bara njuta av att ha en så fantastisk klass.

Läraryrket är helt klart min grej, även om det som sagt ibland är tufft och jag bara vill gräva ner mig i jorden. Den här tiden på året är dessutom den allra bästa. Luften darrar av förväntningar, nervositet och samtidigt den där känslan av samhörighet som framför allt niorna bidrar med nu när de snart ska splittras. Fyra veckor kvar av terminen och sedan väntar ett långt och härligt sommarlov. Det är de värda, allihop. Själv har man fem veckor kvar innan semestern börjar, en semester som i år kommer att bli lite annorlunda men säkert ändå minst lika bra som alla andra år.

www.kronobergskola.se

Det känns knappt som man har börjat jobba förrän det är dags att vara ledig igen. Idag är det lördag och jag har haft en helt fantastisk helg hittills. Den började egentligen redan igår eftermiddag, sista lektionen. Det var svenska och jag skulle gå igenom Kronoberg Idol (vår egen version av Idol) och allt som ska ingå. Det var betygskriterier, tidsram och hur jag hade tänkt mig upplägget. Uppgiften är ett samarbete med musiken och går ut på att eleverna ska skriva en egen text till en befintlig melodi. Det jag alltså gjorde igår var att gå igenom vad texten ska innehålla i form av stilgrepp (rim, upprepningar, liknelser osv.). Först berättade jag vad de olika stilgreppen innebar och sedan fick eleverna själva komma med förslag. När det var dags att ge förslag på liknelser var det en kille som räckte upp handen. "Pissig som en gravid kvinna" (pissig = kissnödig), utbrast han och hela klassen bröt givetvis ihop av skratt. Så även jag. I och med detta hade han satt standarden för lektionen och resten gick i samma uppsluppna ton. Det är sådana tillfällen som gör det här jobbet så fantastiskt. Ibland känner man att man är världens sämsta lärare, men så kan det helt plötsligt vända och allt känns så himla bra.

Direkt efter jobbet hade jag stämt träff med en väninna på ett fik. Det blev en stor kopp kaffe och en budapestbakelse. Smarrigt! Hon är också lärare så det blev givetvis en del skolprat, men vi hann avverka mycket annat också.

Efter fikat gick jag en snabb sväng på stan eftersom jag bland annat hade lagt undan en matta på Indiska som jag skulle gå och hämta. Slet även åt mig två randiga stolsdynor på samma ställe. Inget av detta passade dock som jag hade tänkt mig så det får bli att lämna tillbaka det.

Idag tog jag med mig Erika till Blomsterlandet. Hon är så himla duktig på blommor vilket jag verkligen behöver, som har allt annat än gröna fingrar. Problemet med att köpa växter med henne är att jag blir så överinspirerad att jag helt plötsligt glömmer bort att jag inte alls lyckas få mina växter att blomma och frodas som hon får. Så när vi är där köper jag alltid en massa som jag sedan tar död på. Förutom att växterna måste vara lättskötta vill jag givetvis ha växter som jag kan ta hem till Gotland över sommaren, alt. som sköter sig mer eller mindre själva under semestern. Det är inte helt lätt att hitta en sådan kombination har jag märkt, vilket i och för sig är ett rätt angenämt problem.

Eftermiddagen ägnade jag sedan åt att plantera och göra fint på balkongen och nu känner jag mig riktigt nöjd. Bilder kommer senare för nu måste jag göra mig i ordning för att åka ut till Julia och Stefan. Ska bli kul att se hur de har fått det i huset. Jag har inte varit där på tre veckor.

      
Balkongen före...

... och efter

För ett par månader sedan skrev jag ett inlägg om tavlor och hur svårt jag tycker det är att hitta något snyggt att hänga på väggarna. Men en sak som jag i alla fall tycker är fint är att göra förstoringar av fotografier man själv tagit. Jag har gjort det med några bilder jag tagit på Gotland och de gillar jag skarpt. Nu blir bilderna dock inte jättebra med en vanlig digitalkamera, så av den anledningen bestämde jag mig för ett tag sedan för att försöka få tag på en enkel systemkamera för att på så sätt ta nästa steg i fotograferandets ädla konst.

Min faster som är fotograf tipsade mig om vad jag skulle titta efter och jag gav mig genast ut på kamerajakt, både på nätet och i de elektronikbutiker som finns här i stan. Valet föll till slut på en Sony med två objektiv, ett 55-75 och ett 75-300. Priset var 4990:- för hela paketet. Som hittat! Detta var på Elgiganten och jag fick hjälp av en man som sa sig vara amatör på området, men lovade göra sitt bästa. Tyvärr visade det sig att något PUCKO hade sålt objektiven (trots att dessa hörde till paketet där själva kamerahuset ingick). Men ingen fara på taket, han lovade beställa dem dagen därpå och skulle återkomma. Jag lämnade mitt nummer och skuttade glatt därifrån. Tror ni han ringde? Nej då.

Tio dagar senare åkte jag upp dit för att kolla hur det låg till med allt. Då fick jag hjälp av en tjej som inte visste någonting om något annat än tvättmaskiner (som tydligen var hennes specialområde...) men hon lovade säga till någon annan att höra av sig (han som tydligen hade hand om detta var på lunch - klockan halv fem). Jag fick lämna mitt nummer igen och sedan var det väl bara att vänta. När lunchrasten var över sådär en timme senare ringde den där karln och då visade det sig att grejerna inte skulle komma förrän onsdagen veckan därpå. Trist, tyckte jag med tanke på att jag skulle till Gotland en vecka och hade tänkt passa på att lära mig kameran då, när faster fanns till hands. Men det var väl inget att göra åt saken.

Så idag efter jobbet (sex dagar efter att kameran skulle ha kommit in - observera SKULLE HA) åkte jag upp dit igen och det var det märkligaste jag varit med om på mycket länge... När jag kom in i denna stora butik möts jag av dunkadunkamusik från en gigantisk högtalare som står mitt i lokalen och spyr ut Michael Bolton-låtar. Och inte nog med det, det var inte en käft i hela butiken - det var bara jag! Jag trodde först att de hade inventering eller något och att jag hade missat "Stängt p.g.a. inventering"-skylten eller något. Men nej då, till slut dök det upp någon kille med en namnskylt som det stod "Serviceansvarig" på. När jag meddelade mitt ärende började han knappa i datorn men hittade ingenting. Sedan fick han ringa någon annan typ (som antagligen var på lunch - klockan var trots allt 17.15) som påstod att objektiven var slut vid grossisten. Men vad fan, för två veckor sedan sa de att jag skulle komma och hämta det idag och ändå fanns det inte.

Jag brukar alltid vara väldigt trevlig mot servicepersonal för de har det säkert rätt tufft ibland som tvingas stå i skottlinjen när ursinniga kunder är missnöjda. Men idag rann det över och jag meddelade att jag inte har lust att åka upp dit en gång i veckan bara för att de inte har koll på sina saker, och om det nu är så att det ska dröja ännu längre tänker jag köpa en kamera någon annanstans. Vet ni vad han sa då, denna "serviceansvarige"? Jo, han bad om mitt nummer och lovade den ansvarige att ringa upp. Tror ni han har ringt? Just det, NEJ. Så nu får vi väl se hur detta slutar. Om det nu är något problem kan de väl bara säga det istället för att invagga mig i någon falsk förhoppning om att grejerna skulle vara på väg? Det hade känts mer rakryggat än att be mig lämna mitt nummer en massa gånger till synes helt i onödan.

Till saken hör att jag haft problem med detta ställe tidigare, och då var det en mobiltelefon. Efter typ två dagar sprack plasten runt knapparna helt oförklarligt (jag är alltid rädd om mina prylar, speciellt teknikprylar) så jag åkte iväg till butiken och visade upp det. Då konstaterade tjejen att det berodde på att jag hade tryckt för hårt, helt enkelt, och att det inte skulle täckas av garantin. Kul! Någon månad senare berättade Julia om en kompis som hade haft en precis likadan mobil där plasten också hade spruckit på samma sätt. När hon hade lämnat in den sa de att det var ett vanligt fel på den modellen och att det givetvis täcktes av garantin...

Summan av kardemumman: Jag ska aldrig mer gynna Elgiganten och nu ska jag ge mig ut på ny kamerajakt.

Den första januari 2009 började jag blogga här på Tribute to Creativity. Namnet på bloggen poppade snabbt upp i huvudet, så snart jag bestämt mig för vilket tema min blogg skulle ha. Jag älskar att skapa saker och att ha det fint omkring mig, så självklart skulle den handla om just detta. Men allt eftersom tiden har gått har jag märkt att jag mer och mer viker av på sidospår, som alla dock verkar leda mot samma tanke, nämligen sådant som gör livet lite härligare att leva. Av den anledningen har jag nu ändrat riktning och som den nya titeln antyder kommer jag fokusera mer på de saker som påminner mig om vilket fantastiskt liv jag lever.

Solen på nedgående vid Kinnervik, 10 april kl. 19.10

Som jag skrev igår älskar jag verkligen Gotland. Jag är så otroligt tacksam över att ha möjligheten att vara här och kunna ha det här som rektreationsmiljö. När man har hund (precis som med barn) bestämmer man ju inte riktigt själv när det är dags att gå upp på morgonen. Har Dogge (Douglas) bestämt sig för att han måste ut, är det liksom bara att lyda. Men vad gör väl egentligen det när man kliver rakt ut i paradiset? Idag började min dag klockan 07.15, och vilken började sedan. Solen hade gått upp och det började bli varmt, fåglarna var igång (bofink, koltrast och fasan känner jag igen, de andra vet jag inte vilka de är), men i övrigt var det helt tyst och stilla. Det var bara stillheten hunden och jag. Jag fick så mycket energi så jag vet redan nu att det här kommer bli en riktigt bra dag. 

Igår spenderade jag hela dagen (nåja, nästan i alla fall - först fyra timmar på färjan/bussen) i Stockholm tillsammans med mamma. Vi brukar göra det en gång om året eller så, åka upp bara över dagen. Det känns liksom lite lyxigt att bara slänga handväskan över axeln och sedan sticka. Inga väskor att kånka på som man sedan ska checka in, hämta ut osv.

Vi hade egentligen inga större planer på hur dagen skulle se ut, annat än att vi ville hinna med några second handbutiker. Först åkte vi till Söder, för där finns ju en hel del sådana. Det blev Myrorna, Emmaus, Kupan och en till som jag glömt namnet på. Jag är inte så förtjust i att köpa kläder och skor på second hand, däremot prylar till hemmet. Men ibland hittar man inget sådant heller, och igår var ett sådant tillfälle. Okej, ett par saker hittade jag: En bok för 30:- (jag älskar verkligen Kinsellas shopaholic-böcker - tyckte dock när jag började läsa den att jag kände igen handlingen, vilket visade sig vara fallet eftersom jag visst redan läst den, men då i en senare upplaga med ett annat namn, varför man nu byter namn på en bok...) och en supersnygg burk i porslin för 100:-. Den var lite tung att kånka på hela eftermiddagen, men vad gör man inte?

       

För ett tag sedan såg jag i ett nummer av Sköna Hem (jag vet att jag häcklade den för inte så länge sedan...) en serveringssked helt i porslin och blev blixtförälskad. Den var så himla fin! Jag gick direkt in och googlade men insåg till min förtvivlan att butiken, Cordon Bleu, inte har någon webbutik. Så givetvis blev nästa stopp på shoppingrundan just den butiken. Jag höll på att smälla av när jag kom in i butiken. Helt fantastiskt! Jag har aldrig i hela mitt liv sett så många fina husgeråd. Det var matlagningsredskap, bunkar, grytor, kakmått, ugnsformar överallt och längst in i butiken stod en helt underbar röd spis (som säkert kostade en årslön...). Jag hittade i alla fall min sked. Det fanns flera storlekar men jag tog den största eftersom den var absolut snyggast.

Nästa butik vi kom in i var en hantverksbutik där jag genast fastnade för ett betongskrin, designat (och tillverkat??) av den gotländska formgivaren Tove Adman. Den var på något erbjudande så jag slog till. Även den var rätt tung att bära på... Jag hade kunnat spendera en förmögenhet där inne, men man ska ju orka bära hem allt också. Jag vet att bilden är dålig och det är svårt att se hur fin den är, men det är faktiskt Elgigantens fel...

I vintras köpte jag ett änglaspel med snöflingor som jag tyckte så mycket om. Tyvärr passar väl inte snöflingor så jättebra i april så därför blev jag jätteglad när jag hittade en hel uppsjö andra modeller: Jordgubbar, midsommarstänger, stjärnor, blommor, fjärilar, flamingoer (heter det så i plural? flamingosar? flamingos?) och någon slags kvist. Jag valde de där kvistarna för de tycker jag är rätt neutrala, och framförallt fina.

När vi åkte hem igen var vi riktigt nöjda med vår dag. Mamma sa i alla fall att hon var det, trots att hon inte kom hem med annat är en påse kryddor samt några små marsipankycklingar till påsktårtan.  

Vissa saker är motigare att ta tag i än andra. Att åka till Stockholm och shoppa en hel dag med mamma (som jag ska göra i morgon) är inte ett dugg motigt, precis som att kliva upp klockan halv åtta och gå en långpromenad längs stranden. Inte det minsta motigt. Men så finns det andra saker som man gärna gör "lite senare". En sådan sak är det där med husgrunden... "Och nu har alla barn slutat lyssna" (McDonaldsreklamen för Happy Meal som numera kan fås enligt tallriksmodellen...).

Jag har hela vintern och våren sett den där urgrävda gropen framför mig. 117 kvm som ska fyllas med grus, som ska skyfflas ut. Men så vips! ringde Eriks telefon igår och i andra änden hör han morbror Lasses ljuva stämma som frågar om vi vill ha grus - idag (fast det här var igår). Och när han nu erbjuder sig att köra ut det (han jobbar på Storugns) kan man ju inte gärna säga nej. Problemet var bara att eftersom vi ska bygga ett s.k. passivhus får det inte finnas något organiskt material i stil med barr och pinnar i grunden eftersom det kommer att lukta sedan när huset är färdigt. Om man gjuter en platta i betong kapslar man ju in alla barr (nu låter jag som värsta experten, men det är bara som det låter...). Detta måste alltså BORT innan han kunde lasta av allt grus. Så det var bara att greppa tag i skyffeln och skrapa bort det översta lagret av jorden. Det tog väl sådär tre timmar. När det var klart var man aningens mör i armarna...

När Lasse sedan kom med singlet var det en skön känsla på något sätt, att veta att nu är vi faktiskt igång. Så även om detta betyder att vi kommer att få ägna hela dagen idag åt att skyffla och och jämna till, så kommer det att kännas riktigt bra ikväll, när det är jämnt och fint där ute och veta att vi har gjort det helt själva.